hur dina bågvalv spännas kyligt svala!
Springbrunnens vatten hörs ur dunklet tala,
jag vill min själ åt mystisk andakt viga.
Hur långt är här itll livets fattigt kala
och mulna fält, hur alla röster tiga,
som velat förr mitt väsens lugn bekriga,
hur klar en ro jag känner sakta dala!
O Liv, du syns mig som en fjärran dröm,
en syn i feberångst, en sällsam villa,
ett hav där djupt i dunklet stjärnor blänka.
Hur ljust är här, hur klart, hur ändlöst stilla!
Så vill jag glömma, glömma tidens ström,
jag vill min själ i mystisk andakt sänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar