Dagen

I sin knoppning dagen svällde:

själen spirningsstilla låg.

Ljuset växte, vällde

och i toner

yppigt blommade min håg.

Nu det tystnat. Alla känslor röda,

skimrande likt ängens blom,

tappat färgen, stirra hemska, döda,

i sin frostigt nakna fattigdom.

Skrämd och pinad sjunker anden

sakta i sin grav,

ser mitt liv mot randen

av det gråa intets hav.

V Ekelund: