och aldrig komma tillbaka.
I glömska skall sänkas hur farfar strök
min kind med sin skäggiga haka.
Hur är det möjligt att av en man
blott minnas den stickiga stubben?
Det är för löjligt, men jag kan
ej mer leta fram av gubben.
Och dock har han blickat av liv så full
som jag och hoppats och stretat.
I världen han skickat av barn en kull.
Nu vet jag knappt vad han hetat.
Knappt papperet minnes mer min släkt,
den är förintad, försvunnen.
Kvar bara finnes den andedräkt,
som går mig just nu ur munnen.
Och lika förstummad skall själv jag bli,
när en gång jag trött mig tumlat.
En löjlig och tummad fotografi,
som tiden har blekt och grumlat.
Jag åter skall vända till intets natt
med allt vad jag njutit och lidit.
En sonson kanhända skall minnas matt
hur vänligt min skäggstubb svidit.
E Lindorm:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar