Holofernes

Den mäktiga kejsaren Nebukadnesar,

i spetsen för sina assyriska knesar,
drog ut i ett härnad, på kejsaresätt,
och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.

Då månde i gräset hans fiender bita:
själv konung Arphaxad, så vit såsom krita,
fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
men dog uppå flykten utav diarré.

Nu sjöng man Te Deum, man firade fester:
Ej kejsarn fick rum mellan Öster och Väster,
så uppblåst av seger, och ära och makt
på tronen han satt uti härskareprakt.

Vid Psaltares ljud och vid ljud av trumpeter,
och harpor, och gigor, och vad det allt heter,
utfärdades strax det förståndiga bud,
att kejsaren Nebukadnesar var Gud.

Och stackare kommo från Öster och Väster,
och alla de kände stor lust att bli präster.
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
att Kejsarn, som Phœnix, därav kunnat dö.

I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till tronen de larvade fram,
och pekade fingret och sade: Fy skam!

Det ordet lät sällsamt i kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
begav Holofernes med hast sig åstad,
och lägrade sig för Bethulias stad.

Men barnen försiktigt sig månde betrygga,
med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Faraos fogdar, med käpp uti hand,
till Mästare haft uppå Nilflodens strand.

Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåvo de vatten och Kejsare hin,
till dess uti staden blev brist uppå vin.

Nu sin nationaldräkt uppå sig de togo;
de aska som puder i huvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
och ända till halsen de kröpo i säck.

Den dräkten var präktig, det kan man straxt höra,
dock var det ej lätt att i henne sig röra.
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
ty hål uti säcken för benen ej fanns.

Men Judith sig klädde i sammet och siden;
med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig huva och kostelig skrud,
och stod ibland Israels barn som en brud.

Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
ledsagad av Abra, sin kammarepiga,
som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.

Då sade Ozias: Du Israels lilja,
må himmelens Herre fullborda din vilja,
när natten uppstiger på himmelen blå,
på det bland de heliga räknas Du må!

Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
nu månde med grace genom stadsporten trippa,
utöver kornåkrar och blomstrande fält,
bort till den Assyriska Hövdingens tält.

Där satt han, så mätt uppå ära och bragder,
bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?

Fram sattes nu russin och pepparekaka,
men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.

Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
ett täcke av purpur däröver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum
och lämnade kammaren ödmjuk och stum.

Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
för ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
och somnade in — då blev frun desperat.

Helt tappert hon fattade hjälten i luven,
som låg i sitt purpur, så drucken och duven;
och grym och förfärlig som Parcen, med sax
hon klippte utav honom huvudet strax.

Assyrierne nu utan huvud sig kände;
som halshuggne tuppar kring fältet de rände,
Men Israel efter de flyende sprang,
och likpsalmer för dem i fjällmarken sang.

Vitalis (E Sjöberg):