Den döve

Farväl, natur och vänner! — Evigt stängd
från allt vad skönt och ömt kan själen väcka,
jag släpa skall min ålders tröga längd,
i ensligt lugn, som masken i sin snäcka.

Jag lever, ack! men mina sinnen gå,
ett efter annat, långt för mig i graven.
Här på ett näs, hur länge skall jag stå,
hur länge tvina, levande begraven?

En främling lik, vid skådespelets slut,
stängd i sin loge, se’n täckelset är fallet,
musiken tystnad, ljusen släckta ut,
står jag, och lyss än efter sista skallet.

Förgäves! — Allt är tyst, allt dött för mig.
Jag hör ej lärkan med naturen vaknad,
och ej den suck, som sakta smyger sig
ur vänners bröst vid känslan av min saknad.

Okunnig i min vrå om världens gång,
också i sällskap eremitens like,
jag livets oro känner på en gång
med tomheten ifrån de dödas rike.

Motsats 
Föregående verser skrevos i en väns namn, som på en tid förlorat sin hörsel. Han svarade själv med dessa: 

Du sälla dövhet! av ett sakta sus,
likt aftonfläktens, ljuv du förespåddes.
Du unnat mig, ännu vid dagens ljus,
att finna lugnet, innan vilan nåddes.

Nu nalkas mig, så tysta i sin gång,
liksom av vördnad, mänskorna och djuren.
Jag, halvt förklarad, njuter på en gång
de dödas ro och livet av naturen.

Döv är jag, lyckligt döv, för varje platt
och tanklöst ord av tidens gälla dårar.
Mitt öra nås av intet fånigt skratt,
och ingen mjältsjuk gråt dess hinna sårar.

«Men näktergalens, lärkans sång, så ljuv
du ej kan höra!» — Väl, men I förgäten,
att ock min natt ej störs av någon uv,
min dag av ingen kråkas kärva läten.

I lycklig ro för livets stormars brak,
som på en ö emellan båda landen,
jag sitter trygg, förväntande i mak,
den vink, som kallar mig till andra stranden.

F M Franzén: