regnet i novemberkväll;
svarta stenarne sova i ring,
svart sover mossan å brungrå häll.
Men vid granens övre grenar
är ett sken i de våta barr.
Hemligt det talar, hemligt det vakar
att dock ej allt förgås.
Hemligt det sjunger, det sjunger
i svarta skogen!
O hur lyssnar det inne
i de prasslande djupen,
o hur blickar det ängsligt
runt från björk och en och kärr,
o hur vändas alla skogens ögon
i förtröstan mild till stjärnan!
Gå ej från oss, gå ej från oss! Stanna,
var oss huld i denna ångest!
ljuder i natten gråt och bävan.
*
Ack, för ung kan ej du ännu
livets ensamhet förstå;
vill ock aldrig önska
att du kunde nånsin.
Så var du för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar