ej fläkt, ej pust i dunkelt löv sig röra,
osynlig hand vill andedräkten snöra,
i dov beklämnings vånda hjärtat slår.
Och jorden törstar som ett brandhett sår,
och grenar prassla sprött och visset sköra,
som var det höst; ej annars ljud att höra.
I ångest timme efter timme går.
Då blixtrar det. Och redan stort och nära
hörs plötsligt mullrets klanglöst hårda dån.
Snart blixt på blixt igenom mörkret skära.
Men ej en droppe faller. Natten lång
ej rörs en fläkt i lövets mörka fång.
I blåa blixtar lyser himlens hån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar