Välkommen åter från de döda,fridsfurste, hjälte, evig far,
som ormens huvud krossat har!
Nog sågs din kropp i striden blöda,
ditt hjärta brast, din mun vart kall,
av sorg vi knappt ett ord förmådde,
men som en Simson du dock rådde
och segrade uti ditt fall!
Tillåt en syndig mänskotunga
lovoffer för din ögon bär´,
fast en blott stoft och aska är:
hon häpnar själv att våga sjunga
om all den nåd ditt hjärta hyst.
Men segerherrar ej misstycka,
att ringa folk dem önska lycka,
fast orden ej mot ämnet lyst.
En bister natt kring jorden sträcktes
av himlens straff och hotand´ lag:
hämnd, vrede, blixt och dunderslag
i gräslig´ syndamoln uppväcktes.
Vårt arma släkte för sig såg
en avgrund av de största plågor,
en sjö som brann av svavellågor,
och hela själen fängslad låg.
Min Gud! vad var här för en jämmer!
Så häftigt Skaparns vrede brann,
att ingen hjälpa kund´ varann,
en nöd som än vårt samvet klämmer.
Här kräla tusen mänskoliv,
som ingen nådens gryning sågo,
missgärningsmän, som dömda lågo
i band, i blod, i agg och kiv.
Av nöden kan om hjälpen slutas,
ju högre fara, större nåd:
o! allra högsta vishetsråd,
för dig vart hjärta bör utgjutas
i evig vördnad till ditt lov.
Vem kunde trott, för slika själar,
så genomonda syndaträlar,
du öppna vill ditt gudahov?
Allt mörkret svann, och stormen lugna´,
båd´ blixt och dunder stannad´ av;
nu åter himlen strålar gav,
som hela världen kunde hugna:
och livets sol, det största ljus,
som evigheten kunde hysa,
begynte nu så härligt lysa
kring hela världen i vart hus.
Men läser om den skapta solen,
som fyra gånger säges skett,
att den i havets botten sett,
så denna sol från nådepolen
bestrålat har vårt låga grus;
ack! att jag kund´ det rätt beskriva
och Herren själv mig täcktes giva
en stråle av sitt gudomsljus!
Då får jag se, vad härlig gryning
med denna solen först uppgått,
så snart de usla syndar´s brott
had´ undergått den högstes syning,
att döden dö i liv förbyts;
si! kvinnans säd skall ormen krossa;
förgäves då måst avgrund trotsa,
se´n jord och himmel sammanknyts.
Här gavs de första nådestrålar
på Evangelii himlavalv,
så hela mörkrets rike skalv;
här grundades de tyngsta pålar
för allt vad sällhet nämnas vill,
här kommer själv den vrede Guden,
fast han ej därom vart ombuden,
och bjuder först förlikning till!
Se´n här vår sol så kär och milder
vid pass i fyra tusen år
de allra ljuvsta klarhetsspår,
fast under dunkla skuggors bilder,
av offringar och profeti,
på längre håll bak molnen sedder,
han gjorde dock mång´ själ beredder,
att av dess värma muntrad bli.
Hur längtad´ man dock denna tiden
att töcknen måtte skingras snart,
och solen själv få lysa klart:
hur önskades att himlafriden
med fridens furste nalkas skull´!
Ack! att dock himlen måtte rämna
och oss den dyra skatten lämna,
som gör vår själ så glädjefull.
Så ropades av helga männer,
så suckade de trogna bröst
av längtan efter Sions tröst,
men han, som allting ser och känner,
såg ut den stund i sitt behag,
då världens middag skull´ frambryta,
och solen uti glans förbyta
så lång och mulen förmiddag.
Han stiger ända ned till jorden,
omgiven med en mänskohamn,
och Jesus var dess rätta namn.
Här dukas nu de rika borden
för alla släkter, folk och land
av fröjd, av frid, av nåd och hyllest:
här kommer han, som gör tillfyllest
och lösa vill från mörkrets band.
Du store Gud! hur kan du vara
så nådig mot ett kreatur,
att kläda uti dess natur
din egen Son? Vad sku´ vi svara?
Vår tanke snärjs i häpnads garn:
vi himlakungens ankomst höra,
vi gå att vår uppvaktning göra,
men finna blott ett fattigt barn.
I änglar, som hans ankomst båden,
I Herrens stora sändebud!
Hur nöjt uppstämmen I ert ljud
och jordens frid med glädje skåden!
Ack! kunde vi er lika bli!
Att inför själva Gudasätet
få vörda detta majestätet
för all den nåd han låtit si!
Med undramd´ sommem vi nu följa
vår lilla sol, som här uppgår;
i halvt och tre och trettio år
förnedringsmolnen honom hölja:
han jagas, smädas, frestas, flyr,
hans egna honom ej anamma,
men hjälten är likväl densamma
och lika vänlig, kär och dyr.
Nog vet han ont med gott belöna,
ett obegripligt ädelmod!
För dem av ångst han svettas blod,
som honom se´n med törnen kröna.
Så plågad i varenda lem,
av avgrundsvilddjur han där lämnas:
han hade rätt, han kunde hämnas,
och likväl beder han för dem.
Kom, lustars träl! och se hur blodig,
hur sargad, matt och plågad här
din Frälsare för din skull är,
som i vällusta går så frodig
och uti högmod nöje fått.
Betrakta här vad du bort lida,
och när du ser din Jesus kvida,
så tänk på dina egna brott.
O! dyre Herre, mänskors heder,
du Faderns ängel! barnens tröst!
Månn´ du dig själver återlöst,
då du, utsträckt i alla leder,
måst´ darra under Gudahämnd?
Behövde du så sträng försoning?
Nej, blott till världenes förskoning
står du i denna våndan klämd.
Så se nu äntligt sista slutet!
Mot afton går ju solen ned.
Vår käre stridsman, som så led,
att blodet kring hans anlet´ flutit,
han skyndar nu från världen ut.
Hans själ uppgavs, hans huvud böjdes,
och av det enda han förnöjdes,
att allting nått ett lyckligt slut.
De sista ord, dem Herren talte,
var med hans stora Himlafar,
hos vilken han sin tillflykt tar
och i dess hans din själ befallte.
Så gick den sälla anden bort:
så mild och nöjder han avsomnat,
ty allting var nu väl fullkomnat,
och segern följde innan kort.
Men hör vad skräck i all naturen!
Här rämna klippor, jorden skalv,
och solen dunklats på sitt valv,
när Skapar´n dog för kreaturen.
Begravna lik ur graven gå,
då levand´ mänskor icke röras!
Ack, att vi kund´ till livet föras
och någon samvetsbävning få!
Då skulle vi med dubbel fägnad
se livets sol igen gå opp
att styrka alla trognas hopp;
då kund´ hans vinst bli oss tillägnad,
som vår förlust hans egen var.
Så blodröd denna sol gick neder,
så härligt åter han utbreder
förnyat sken om tvenne dar.
Välsignad´ stund, då han uppväcktes
av egen kraft och livet fick!
Han genast ned till helvet´ gick,
så hela mörkrets här förskräcktes,
med segertecknet i sin hand.
Han på den slagna ormen trådde
och deras otro strängt för´brådde,
som bodde i dess svarta land.
Se´n stod han upp, helt uppenbarad
för hela världens öppna syn:
som solen strålande i skyn
kom han helt härlig och förklarad.
O! alltför lycklig´ morgonstund!
Kom, sviktand´ hopp, att här få styrka,
nu kan du på din sällhet yrka,
se´n Frälsarn lagt så säker grund.
Si! Lejonet av Juda vinner,
trots dödens udd och helvet´s skott.
Nu har det sådant byte fått,
som alla världars prakt ej hinner:
var enda dyra mänskosjäl
som ulven från sin ägar´ rövat,
men fåfängt nu sin styrka prövat,
ty hjälten var Immanuel.
Upp, tungospel, upp, ärestoder,
upp, fröjdeskott från hjärtats skans!
I mänskor, fläten segerkrans
åt en så nådig vän och broder!
Lägg skrymtan bort, här blir en dag,
då han allt folk för domen ställer,
där intet jäv och konstgrepp gäller,
men allting skiljes efter lag.
