torsdag 21 april 2022

Våroro


Nu åter syns tiden förbyta
sitt kalla och ängsliga lopp:
naturen på fältenas yta
har livat det gladaste hopp.
För mig bliver tiden dock lika:
min födelses stjärna är satt,
där molnen ej hinna bortvika,
som ombytt dess dag uti natt.

Vi räknar jag stunder och dagar
i väntan, att ödet en gång
med tidernas skiftande lagar
mig löser ur plågor och tvång?
Allt hinner båd vissna och knoppas
och blomma och vissna igen;
men glädjen, vars sommar jag hoppas,
syns fjärmare visa sig än.

Förgäves av fåglarnas kvitter
jag manas att stämma min röst:
en fläkt, i den skugga jag sitter,
ej hinner att svalka mitt bröst.
Vad båtar mitt ljuvliga läger,
som våren med blommor beströr,
när hjärtat den stillhet ej äger,
som nöjena smakliga gör?


H C Nordenflycht:

onsdag 20 april 2022

Badet



Det glindrar sol på stam och blad,
svagt lysa bottnens stenar,
och havet bjuder dig sitt bad
som svalkar och som renar.

Där ute gungar himlen blå.
Hör, böljorna dig kalla
till lek och rus! Dröj icke då?
Låt dina kläder falla.

Din unga kropp går leende
och rosig fram ur banden,
och jag blir åter seende
i köttet och i anden.

Det stiger ur mitt sinnes djup
ett sorl av sång och saga,
och äventyrens gyllne slup
jag ser på himlen jaga.

Det faller sekler från min blick,
då rodnande du skrider
mot nakenhetens gudaskick
och flydda skönhetstider.

Och fri från klädnaden till slut,
ur linnet och ur kjolen
du stiger, Eva, åter ut
till ungdomen och solen.


T Hedberg:

Vårlöken

 


Vårlök skjuter raskt ur jorden opp,
grön till stjälk och blad, men gul i topp,
lite blek, den lilla,
mår dock inte illa,
mitt i kylan skjuter hon en knopp.

Vårsol lyser ren så klart och grant,
snö dock ligger än på dikets kant.
Liten vårlök tänker:
"När blott vårsol blänker,
snön får ge sig, det är visst och sant.

Visst är stormen kall och vädret hårt,
och ibland jag frysa får rätt svårt,
men det gäller bara
rak och tapper vara,
hoppet är ju ändå alltid vårt.

Och för varje stråle solen ger,
blir jag glad och ljust mot solen ler.
Ja, nog skall jag stå mig,
köld skall ej rå på mig,
och jag vet: där komma blomster fler."

Kom en liten tös och blomman tog.
Liten vårlök än i döden log:
"Kan till fröjd jag bliva,
kan jag hugnad giva,
nå, då har jag ändå levat nog."

A M Roos:
Anna Maria Roos i mitten av 1930-talet

Ur Avhandling om skönheter

 



Ur Min son på galejan, del 2, kap VI: Avhandling om skönheter

Ja, täcka svenska kön! Jag måste det besanna:
den mullvadsögon bär uti en hornvärd panna,
vars ömkeliga smak kan finna någonting,
som överträffar er på hela jordens ring.

Er hy, så frisk och ren, som luften den I andas,
är lik ett blomsterfält, där ros och lilja blandas.
Att samla i er bild allt vackert, sött och ömt,
naturens rika hand sitt hela förråd tömt.

Om altar byggdes mer åt någon dödlig kvinna,
blott för en svensk, jag svär, mitt rökverk skulle brinna.
Att vackra flickor se, gick jag all världen om,
men inga råkte jag, förr än jag återkom.

En engelsk mö är skön, jag tillstår utan smärta,
men har för mycket snö i ansikte och hjärta.
Du ser en snövit kind, men purpurn saknas där,
och allt för liten eld i hennes ådror är.

En fransk har täckhet nog, men konsten är för mycken;
naturens vackra verk fördränks i lånta smycken.
Tag smink och puder bort, så har du trollet kvar;
på närstånd är hon ej, vad hon på avstånd var.

Det mera södra kön är snömos helt och hållet:
det är så hjärtans klent, så hjärtans ömt och fjållet.
Det vissnar när det rörs, som blomman på en äng:
i bilek går det an, men ej i hustrusäng.

J Wallenberg






tisdag 19 april 2022

Ett safir-hav, blandat med karbunkel

 


Ett safir-hav, blandat med karbunkel,
svallar isbemängt vid polens dunkel,
sjungande sin enahanda sång.
Och små barn med fjällig fiskstjärt plaska
i dess vågor, sugande på flaska.
Deras kalla ro är evigt lång.
Sådan kyla, mia cara,
blir vår säkra död och grav.
Låt oss fara, låt oss fara
till ett varmt och lyckligt hav.

Ett smaragd-hav, blandat med kristaller,
reser sig i trots mot himlen, faller,
tornar åter skyhögt upp sitt skum.
Havsens vilda folk till dans sig para.
Vrålande de vreda vindar fara
genom rymdens ödsligt dunkla rum.
Cara mia, oh marchesa,
detta hav är ej för oss,
där de vilda vågor fräsa
och de vreda vindar slåss.

Ett opal-hav, mängt med silvertyger,
sakta snyftande och smeksamt smyger
kring en övärld, leende och ljus.
Här är soligt, här är gott att stanna,
stora fåglar, präktiga och granna,
sjunga smäktande vid palmers sus.
Cara mia, lilla duva,
stanna här hos mig och njut
sälla, lyckliga och ljuva
solskensdagar utan slut!

H Löwenhielm:

Aprilverk om vår härliga tid

 

















Stor sak i forna dagar
och i den gyllne tid!
Vår ålder mig behagar,
han är mig skön och blid.
Om själen ej har styrka,
så blir dock kroppen fet,
och världen får nu dyrka
en ädel veklighet.

Låt gamla knarrar skryta
med mången möglad sak:
låt misantroper ryta
mot all vår nya smak:
jag tackar kärlekslagen
samt far min och hans fru,
som så ha passat dagen,
att jag är födder nu.

Ack, min dumma fäder!
Om I dock hade sett
vår levnad, mat och kläder,
vår höga smak och vett,
jag tror, I skullen blygas
och på ert plumpa vis
i magen övertygas
om våra paradis.

Jag vet ej vart de famla,
som er för gamla ta;
nej, vi ä´ rätt de gamla,
den äran få vi ha.
Vår värld sig nu beropar
på ålder, klok och stolt;
I voren unga glopar,
då världen gick i kolt.

I levden som i dvala,
enfaldigt, fromt och fritt;
knappt vissten I omtala
det kära mitt och ditt;
er rang, er plats, ert bästa,
allt lät ni gå förbi,
och var en var er nästa,
som skapad var som I.

Men att man så förliktes,
förtjänar näppligt tack:
på gods ej mycket sniktes,
där mest var fattigt pack.
Där kunde ro ej fela,
ty den om intet rår,
har ingenting att dela
och sällan trätor får.

Där blott förtjänsten lyste,
där var strax adlig hjälm,
och den blott skrymtan hyste,
den var hos er en skälm.
Den blott till dygd var födder,
den var av kungligt blod,
och fast han kom från slödder,
så togs han dock för god.

Er vänskap gick som tjuren
den dumma stråten fram.
Månn vår har den naturen?`
Nej, bort med sådan skam!
Vi ändre tro och sinne
tolv gånger på ett år:
i dag är man ur minne,
där man haft nåd i går.

Att fint och hövligt drilla,
att byta färg och hamn,
det hölls bland er för illa,
allt nämndes vid sitt namn.
En klok fick heta kloker,
fastän han godsint var;
en toker hette toker,
fastän han purpur bar.

I lag med slika dumma
en ringa spis man fick,
där must och mjöd och mumma
var deras bästa drick.
Knappt kunde man en frossa
av deras rätter få,
och knappt med drickan lossa
förståndet ur sin vrå.

- - -

Ack, dumma släktregister!
Ju mer på er jag ser,
ju mera blir jag bister,
jag gråter och jag ler;
jag ser på edra kläder,
hur dumt en tröja skars,
och hur det grövsta läder
av själva prinsar bars.

- - -

Ack, middag, som nu nalkas,
du rör min fina smak!
Båd håg och tunga svalkas
av mången artig sak.
Knappt vet man vad man äter,
och magen, ögats tok,
åt hjärnan lydigt mäter
sin kraft att vara klok.

- - -

Ack, säll är denna tiden!
Allt har nytt liv och mod.
Man ser ju kärleksstriden
i sextiåra blod:
hur gummans ålder myser
åt alla flickors bruk,
hur gubbens brånad lyser
uti en ung peruk.

Så kvick är också kraften
av våra lärdas vett.
Den gamla visdomssaften
var grov och dracks med svett:
all mjölken i sin maga
det snåla snillet drog;
nu plä´ vi gräddan taga,
och därmed ha vi nog.

Till höjden kan man svinga
hos oss med ringa flit;
man lyser nu med ringa:
med namn och blott kredit.
Man är ej det man säger:
en dräng är herren lik;
fast man en fyrk ej äger,
så syns man likväl rik.

Ett ädelt högmod kittlar
båd mans och kvinnas håg.
Tillförne utan titlar
man i sin koja låg.
Då skull´ man folket truga
till tjänst med pock och bön;
nu drar den minsta fluga
till hovs för rang och lön.

Ja, allt har annat väsen
än i de gamlas dräkt.
Vår liv bland blomstergräsen,
som källan, skyndar täckt.
Man lever som man finner
bland nöjen tusenfalt,
man dör så gott man hinner,
och därmed är det allt.

Se så, I gamla drakar,
tag nu ert pris igen!
Här sen I edra makar
och edra övermän.
Allt det I kunnen skryta,
det är av edra barn:
med er att vilja byta,
det vore guld mot skarn.

Förr skall man mig få stoppa
ett dygn bland fäders ben,
förr skall man mig få doppa
i hamnen vid Aten,
där dygd och sorgligt snille
inpintes gamla hjon,
än jag nu bland dem ville
uppfrejda min person.

Förr blir kung Månses kappa
min Cloes triumfant,
förr skall man mig få klappa
med drottning Karins vant,
än jag vill nånsin stöka
de gamlas mörka bo,
att i de tider söka
min sällhet och min ro.


O v Dalin:

måndag 18 april 2022

Välkommen åter från de döda





















Välkommen åter från de döda,
fridsfurste, hjälte, evig far,
som ormens huvud krossat har!
Nog sågs din kropp i striden blöda,
ditt hjärta brast, din mun vart kall,
av sorg vi knappt ett ord förmådde,
men som en Simson du dock rådde
och segrade uti ditt fall!

Tillåt en syndig mänskotunga
lovoffer för din ögon bär´,
fast en blott stoft och aska är:
hon häpnar själv att våga sjunga
om all den nåd ditt hjärta hyst.
Men segerherrar ej misstycka,
att ringa folk dem önska lycka,
fast orden ej mot ämnet lyst.

En bister natt kring jorden sträcktes
av himlens straff och hotand´ lag:
hämnd, vrede, blixt och dunderslag
i gräslig´ syndamoln uppväcktes.
Vårt arma släkte för sig såg
en avgrund av de största plågor,
en sjö som brann av svavellågor,
och hela själen fängslad låg.

Min Gud! vad var här för en jämmer!
Så häftigt Skaparns vrede brann,
att ingen hjälpa kund´ varann,
en nöd som än vårt samvet klämmer.
Här kräla tusen mänskoliv,
som ingen nådens gryning sågo,
missgärningsmän, som dömda lågo
i band, i blod, i agg och kiv.

Av nöden kan om hjälpen slutas,
ju högre fara, större nåd:
o! allra högsta vishetsråd,
för dig vart hjärta bör utgjutas
i evig vördnad till ditt lov.
Vem kunde trott, för slika själar,
så genomonda syndaträlar,
du öppna vill ditt gudahov?

Allt mörkret svann, och stormen lugna´,
båd´ blixt och dunder stannad´ av;
nu åter himlen strålar gav,
som hela världen kunde hugna:
och livets sol, det största ljus,
som evigheten kunde hysa,
begynte nu så härligt lysa
kring hela världen i vart hus.

Men läser om den skapta solen,
som fyra gånger säges skett,
att den i havets botten sett,
så denna sol från nådepolen
bestrålat har vårt låga grus;
ack! att jag kund´ det rätt beskriva
och Herren själv mig täcktes giva
en stråle av sitt gudomsljus!

Då får jag se, vad härlig gryning
med denna solen först uppgått,
så snart de usla syndar´s brott
had´ undergått den högstes syning,
att döden dö i liv förbyts;
si! kvinnans säd skall ormen krossa;
förgäves då måst avgrund trotsa,
se´n jord och himmel sammanknyts.

Här gavs de första nådestrålar
på Evangelii himlavalv,
så hela mörkrets rike skalv;
här grundades de tyngsta pålar
för allt vad sällhet nämnas vill,
här kommer själv den vrede Guden,
fast han ej därom vart ombuden,
och bjuder först förlikning till!

Se´n här vår sol så kär och milder
vid pass i fyra tusen år
de allra ljuvsta klarhetsspår,
fast under dunkla skuggors bilder,
av offringar och profeti, 
på längre håll bak molnen sedder,
han gjorde dock mång´ själ beredder,
att av dess värma muntrad bli.

Hur längtad´ man dock denna tiden
att töcknen måtte skingras snart,
och solen själv få lysa klart:
hur önskades att himlafriden
med fridens furste nalkas skull´!
Ack! att dock himlen måtte rämna
och oss den dyra skatten lämna,
som gör vår själ så glädjefull.

Så ropades av helga männer,
så suckade de trogna bröst
av längtan efter Sions tröst,
men han, som allting ser och känner,
såg ut den stund i sitt behag,
då världens middag skull´ frambryta,
och solen uti glans förbyta
så lång och mulen förmiddag.

Han stiger ända ned till jorden,
omgiven med en mänskohamn,
och Jesus var dess rätta namn.
Här dukas nu de rika borden
för alla släkter, folk och land
av fröjd, av frid, av nåd och hyllest:
här kommer han, som gör tillfyllest
och lösa vill från mörkrets band.

Du store Gud! hur kan du vara
så nådig mot ett kreatur,
att kläda uti dess natur
din egen Son? Vad sku´ vi svara?
Vår tanke snärjs i häpnads garn:
vi himlakungens ankomst höra,
vi gå att vår uppvaktning göra,
men finna blott ett fattigt barn.

I änglar, som hans ankomst båden,
I Herrens stora sändebud!
Hur nöjt uppstämmen I ert ljud
och jordens frid med glädje skåden!
Ack! kunde vi er lika bli!
Att inför själva Gudasätet
få vörda detta majestätet
för all den nåd han låtit si!

Med undramd´ sommem vi nu följa
vår lilla sol, som här uppgår;
i halvt och tre och trettio år
förnedringsmolnen honom hölja:
han jagas, smädas, frestas, flyr,
hans egna honom ej anamma,
men hjälten är likväl densamma
och lika vänlig, kär och dyr.

Nog vet han ont med gott belöna,
ett obegripligt ädelmod!
För dem av ångst han svettas blod,
som honom se´n med törnen kröna.
Så plågad i varenda lem,
av avgrundsvilddjur han där lämnas:
han hade rätt, han kunde hämnas,
och likväl beder han för dem.

Kom, lustars träl! och se hur blodig,
hur sargad, matt och plågad här
din Frälsare för din skull är,
som i vällusta går så frodig
och uti högmod nöje fått.
Betrakta här vad du bort lida,
och när du ser din Jesus kvida,
så tänk på dina egna brott.

O! dyre Herre, mänskors heder,
du Faderns ängel! barnens tröst!
Månn´ du dig själver återlöst,
då du, utsträckt i alla leder,
måst´ darra under Gudahämnd?
Behövde du så sträng försoning?
Nej, blott till världenes förskoning
står du i denna våndan klämd.

Så se nu äntligt sista slutet!
Mot afton går ju solen ned.
Vår käre stridsman, som så led,
att blodet kring hans anlet´ flutit,
han skyndar nu från världen ut.
Hans själ uppgavs, hans huvud böjdes,
och av det enda han förnöjdes,
att allting nått ett lyckligt slut.

De sista ord, dem Herren talte,
var med hans stora Himlafar,
hos vilken han sin tillflykt tar
och i dess hans din själ befallte.
Så gick den sälla anden bort:
så mild och nöjder han avsomnat,
ty allting var nu väl fullkomnat,
och segern följde innan kort.

Men hör vad skräck i all naturen!
Här rämna klippor, jorden skalv,
och solen dunklats på sitt valv,
när Skapar´n dog för kreaturen.
Begravna lik ur graven gå,
då levand´ mänskor icke röras!
Ack, att vi kund´ till livet föras
och någon samvetsbävning få!

Då skulle vi med dubbel fägnad
se livets sol igen gå opp
att styrka alla trognas hopp;
då kund´ hans vinst bli oss tillägnad,
som vår förlust hans egen var.
Så blodröd denna sol gick neder,
så härligt åter han utbreder
förnyat sken om tvenne dar.

Välsignad´ stund, då han uppväcktes
av egen kraft och livet fick!
Han genast ned till helvet´ gick,
så hela mörkrets här förskräcktes,
med segertecknet i sin hand.
Han på den slagna ormen trådde
och deras otro strängt för´brådde,
som bodde i dess svarta land.

Se´n stod han upp, helt uppenbarad
för hela världens öppna syn:
som solen strålande i skyn
kom han helt härlig och förklarad.
O! alltför lycklig´ morgonstund!
Kom, sviktand´ hopp, att här få styrka,
nu kan du på din sällhet yrka,
se´n Frälsarn lagt så säker grund.

Si! Lejonet av Juda vinner,
trots dödens udd och helvet´s skott.
Nu har det sådant byte fått,
som alla världars prakt ej hinner:
var enda dyra mänskosjäl
som ulven från sin ägar´ rövat,
men fåfängt nu sin styrka prövat,
ty hjälten var Immanuel.

Upp, tungospel, upp, ärestoder,
upp, fröjdeskott från hjärtats skans!
I mänskor, fläten segerkrans
åt en så nådig vän och broder!
Lägg skrymtan bort, här blir en dag,
då han allt folk för domen ställer,
där intet jäv och konstgrepp gäller,
men allting skiljes efter lag.

Intet är som väntanstider

 















Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

E A Karlfeldt:
Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal. Målning av Anders Zorn 1906.

Jesus lever - graven brast

















Jesus lever - graven brast! 
Allt är underlagt hans välde. 
Nu det står för evigt fast 
att hans död som lösen gällde. 
Så blev döden vänd i seger, 
graven brast och Jesus lever! 

Jag har vunnit - Jesus vann! 
Han gjort allt vad lagen kräver. 
I sin död han satan band, 
jag en dyrköpt frihet äger. 
Öppen har jag himlen funnit, 
Jesus vann - och jag har vunnit!



Som den gyllne solen bryter





















Som den gyllne solen bryter 
fram ur tung och kolsvart sky, 
regn mot ljus och värme byter 
så allt mörker måste fly, 
så kom Jesus ur sin grav 
och ur dödens djupa hav 
upp med seger över döden,
ja, med påskdagsmorgonglöden! 

Tack, du store segerherre, 
tack, du livets hjälte god, 
som ej döden kunde spärra 
in i helvetsmörkrets grop! 
Tack för att du nu uppstått 
och på själva döden rått! 
Denna glädje ingen tunga 
på långt när kan rätt lovsjunga. 

Ligger jag i syndens bojor, 
ligger jag i fattigdom, 
ligger jag i kalla kojor, 
ligger jag betryckt och tom, 
ligger jag förhånad, trängd 
och av världen utestängd, 
ska jag i en grav försvinna, 
här är ändå hopp att finna! 

Du till livet mej ska väcka 
med din stora segers kraft. 
Om än jorden mej ska täcka, 
maskar tära kroppens saft, 
eld och vatten sluka mej, 
dör jag dock i tro på dej. 
Jag till liv ska åter vakna, 
ingenting ska jag då sakna. 

Jesus, ge mej nu den nåden 
med din helge Ande god 
att med dina trogna gå den 
väg som färgats av ditt blod, 
så att jag ej nånsin mer 
i den avgrund faller ner, 
varifrån du upp mej ryckte, 
då du döden undertryckte. 

Tack för änglasångens hälsning! 
Tack för livets fasta ord! 
Tack för dopets bad till frälsning! 
Tack för nådens nattvardsbord! 
Tack för dödens bittra ve! 
Tack för din uppståndelse! 
Tack för himmelen du ger mej, 
där i evighet jag ser dej!

söndag 17 april 2022

Ditt kors blev hela världens sol

















Ditt kors blev hela världens sol, 
dess ljus ej gränser finner. 
Ditt kors blev ärans kungastol 
där livets låga brinner. 

På korset öppnar du din famn 
och vilsegångna frälsar. 
Från korset oss i Faderns namn 
välkomna hem du hälsar. 

Från korset din barmhärtighet 
var ensam själ bestrålar. 
Din kärleks kraft ej någon vet, 
dess skönhet ingen målar. 

Om alla hjärtan frusit till 
och knutits alla händer, 
din kärlek lika varm och mild 
mot världen än sej vänder. 

Och släcktes alla ljus vi haft 
och stängdes alla vägar, 
den som har upplevt korsets kraft 
har evigt nog att äga.



O vitaste duva

 



O vitaste duva,
som föll likt en ros i min hand!
Den vitaste rosen
från Saron och Gosen,
den vitaste duvan med grönaste blad!
O ädlaste strand,
när orkanen blåst ut
och vakten är slut
i kajuta och skuta,
och en gammal kapten,
som sett städer bli sand
under himmelens gråt,
när en gammal kapten,
som är dödstrött och våt,
får i frid gå i land.

En påskottekantor i Stöde

















En påskottekantor i Stöde
med orgeln kan väcka den döde.
Med mixtur och trumpet
och basun gör hon det -
så nu är hela kyrkogårn öde.


A Holmberg:

På påskmorgonen



Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck:




Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är
















Påskdagen den 8 april 1860 på oceanen (Atlanten):

Uppstånden, uppstånden vår Frälsare är, 
nu gläd dej, du jord som han skapar och bär! 
Nu jubla, ni himlar, åt allt han oss gav, 
och hoppa, ni höjder, och brusa, ni hav! 

På Golgata djävlarna tjöt av triumf,
ja, helvetet gladdes när himlen var stum, 
för nu hade mörkret fått Ljuset på knä 
och fäst Herren själv på förbannelsens trä. 

Men ve dej, du helvete, vakna, du värld, 
för frälsningens Furste blev inte förtärd! 
Knappt var han i graven i dagarna tre 
så kunde man honom i vårsolen se! 

Var är nu din udd, du förskräckliga död? 
Var är nu din seger, du helvetesglöd? 
Du synd, var är nu den ohyggliga kraft 
som du genom lagen sen urtiden haft? 

Vår Herre har uppstått och graven är tom 
och syndare frias från död och från dom. 
Stå upp från de döda, ta vara på det 
och prisa den heliga Treenighet!

Walther cfw young.png


Vad ljus över griften!





















Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!


  F M Franzén:

lördag 16 april 2022

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712
















Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.


J Runius:

Hör vår helgdagsaftons bön














Hör vår helgdagsaftons bön: 
Gud, låt inte syndens lön 
drabba oss med evig gråt, 
nej, vår synd och skuld förlåt, 
så, uppståndna från de döda, 
glada vi vår vän kan möta! 

Kristenhet, stå upp, var glad 
och gå upp till Sions stad, 
lovsjung Herren, mild och god, 
som för våra synder dog, 
förde livet fram i ljuset, 
blev vår väg till fadershuset. 

Helga, folk av alla slag, 
Herrens stora vilodag, 
sabbatsvilans helgdagsfrid 
efter långfredagens strid! 
Hedra nu med sång och böner 
Kristus som med liv oss kröner! 

Kristus! Ära vare dej! 
Himlens portar öppnar sej! 
Din korsfästelse igår 
givit ormen banesår, 
din uppståndelse imorgon 
ut i mörkret kastat honom!

fredag 15 april 2022

Ditt lidande har nått sitt slut

















Ditt lidande har nått sitt slut; 
o Jesu! du har kämpat ut, 
för oss den svåra striden. 
Ej förr, än frid åt oss du vann, 
du ville njuta friden. 

Så vila, gode Herde! nu. 
Du förr ej fristad haft, där du 
ditt huvud luta kunnat. 
Det tjäll, du ej bland mänskor fann, 
dig hårda klippan unnat. 

Du stilla grav! du sälla bo! 
Min Jesus helgat har din ro. 
När dödens afton skymmer, 
som han, jag somna skall förnöjd, 
från möda och bekymmer. 

Du tunga sömn! du långa natt! 
Min Jesus målet för dig satt. 
När livets morgon flammar, 
som han, jag träda skall med fröjd, 
utur min vilokammar.

Kristen trosbekännelse



Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -


E Södergran:

Ur Korsen



Det kors, som böjde dig mot vägens sand,
skall högt mot stjärnor lyfta spikad hand,
din blick, som ångestsvett och blod gjort skum,
se in i hjärtats mest fördolda rum.

När foten naglats fast och fläkts av sår,
skall du beträda rymd, som fot ej når.
Likt rövaren skall du, som saknar vän,
med Gud som vän gå in i himmelen.

I själens mörka natt får korset sken,
och du, som mognar där på smärtans gren,
hör alla hjärtan ropa utan ord:
Kom, nya himlar, kom, o nya jord!

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David. 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. 
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, 
så också om natten, men jag får ingen ro. 

Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger. 
På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem. 
Till dig ropade de och blev hulpna; 
på dig förtröstade de och kom inte på skam. 

Men jag är en mask, och inte en människa, 
till smälek bland män, föraktad av folket. 
Alla som ser mig bespottar mig; 
de spärrar upp munnen, de skakar huvudet:
»Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, 
han rädde honom, ty han har ju behag till honom.» 

Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst. 
På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; 
du är min Gud allt ifrån min moders liv. 
Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära, 
och det finnes ingen hjälpare. 

Tjurar i mängd omger mig, Basans oxar omringar mig. 
Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig. 
Jag är lik vatten som utgjuts, alla mina leder har skilts åt; 
mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv. Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, 
min tunga låder vid min gom, 
och du lägger mig i dödens stoft. 

Ty hundar omger mig; de ondas hop har kringränt mig, 
mina händer och fötter har de genomborrat. 
Jag kan räkna alla mina ben; 
de skådar därpå, de ser med lust på mig. 
De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad. 

Men du, HERRE, var inte fjärran; 
du min starkhet, skynda till min hjälp. 
Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld. 
Fräls mig från lejonets gap. 

Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn. 
Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag prisa dig: 

Ni som fruktar HERREN, lova honom; 
ära honom, alla Jakobs barn, 
och bäva för honom, alla Israels barn. 
Ty han föraktade inte den betrycktes elände 
och höll det inte för en styggelse; 
han fördolde inte sitt ansikte för honom, 
och när han ropade, lyssnade han till honom. 

Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; 
mina löften får jag infria inför dem som fruktar honom. 
De ödmjuka ska äta och bli mätta, 
de som söker HERREN ska få lova honom; 
ja, era hjärtan skall leva evinnerligen. 

Alla jordens ändar ska betänka det och omvända sig till HERREN. 
Hedningarnas alla släkter ska tillbedja inför dig.
Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna. 
Ja, alla mäktiga på jorden skall äta och tillbedja;
inför honom skall knäböja alla de som måste fara ned i graven, 
de som inte kan behålla sin själ vid liv.

Kommande ättled skall tjäna honom; 
man skall förtälja om Herren för ett annat släkte. 
Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, 
ja, bland folk som skall födas att han har gjort det. 

Långfredag

















Det sitter en hund och tjuter
vid Jakobs kyrkas portal.
Han blandar sitt tjut med toner
av sorglig passionskoral.

Det snöar vått och det regnar,
och blåsten håller jakt.
En ensam droska skraltar
framåt i koralens takt.

Den stilla passionspsalmskvidan,
den klagar i sorg och ve,
den tränger ur packad kyrka,
den tränger till tomt café.

Och det är så sorgligt och ledsamt,
och ingen törs vara glad,
och kärringar sitta i kyrkan
och gråta och sucka i rad.

De gråta visst över någon
med mager och sargad tors
- en, som är blek och blodig
och hänger på ett kors.

 
H Söderberg:

Allmakt och ödmjukhet

Var lagom ödmjuk mot den allmakt, som är Zeus´
olympierns, som med diademprytt ännes nick
bevingar blixtens flykt och skakar jordens grund!
Men böj dig, mänska, för en törnkrönt allmakt, som
på blodigt kors med kärlek gäldar bödlars nit!


V Rydberg:
Viktor Rydberg omkring 1890

torsdag 14 april 2022

Om Nattvardens stora hemlighet

Leonardo da Vinci - The Last Supper high res.jpg


Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta
och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon