på det att aldrig skönhets ros må dö;
men när den mognat och ej mer kan grönska,
en älsklig telning spire ur dess frö.
Men du, förledd av egna ögons glöd,
med eget bränsle föder du din låga,
gör hungersnöd, där allt är överflöd,
din egen fiende, dig själv till plåga.
Du, som är världens friska prydnad nu,
och bör åt vårn en utsökt härold vara,
din lycka i sin knopp begraver du
och slösar vilt blott med att girigt spara.
Tyck synd om världen, frossa icke så,
att du och graven ta, vad hon bör få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar