ser stolta dagen sjunka ned i natt,
ser en viol, se'n våren är förliden,
och svarta lockars flod försilvrad matt;
när träd jag ser avlövade i lunden,
som förr gett skygd åt hjordens ättelägg,
och sommarns gröda, som, i kärvar bunden,
på bår är lagd med vitt och borstigt skägg:
då vid din skönhet fast min tanke hakar,
att du försvinna skall i tidens hav,
se'n skönhet och behag sig själv försakar
och söker, blott ett nytt ses gro, sin grav.
Ty intet finns, som tidens skador botar
så väl som arvingar, när lien hotar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar