Mitt röda arbetsbord blev en schavott,
och allt jag vill blev outhärdligt smått.
Jag gick i tysthet, visste icke vart.
Ogenomträngligt mörk och hotfullt skum
stod vinterrymden. Blott ett hundskall ljöd.
Det var som om jag redan varit död
och vandrat i ett tomt och gränslöst rum.
I sömn låg hela världen. Slättens hus
som tunga stenar lågo, vart jag kom.
Vid kyrkogården vände jag mig om.
Då tändes i en fjärran gård ett ljus.
Signallikt blänkte ljuset. Det försvann
och kom igen. Jag släppte iskall grind
och skälvde underligt i bitter vind,
Det var ju i mitt eget hem det brann.
Det var ju i mitt eget hem det brann.
Och plötsligt kött och flod jag återfick,
och våldsamt vaknande förstod jag allt.
Det var min hustrus ängsliga gestalt
som fram och åter under lampan gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar