Sommarsång

Kom Rosenröd, kom Hjärtegull, 

att med poeten vänslas!

Av intet vin blir man så full

som av en vårlig känslas.

Står ej i vindens aftonsus

med blommor lika vita ljus

var prunkande kastanj?

Kom, fyllom våra hjärtans krus

med sommarens champanj!

Har ej var salig stund jag fått,

jag prisat som den bästa?

Men varje möte, som har gått,

har ropat på det nästa.

Och dröjde du en natt och fick

jag gripa lyckans ögonblick,

och var i allt du min -

i samma gryningsstund du gick

steg Längtan gråtögd in.

Så har jag städse älskat mest

var stund av våra stunder,

ty sommarn blev mig till en fest

med lönlig lyckas under.

Det var ditt eget väsens skull,

din makt av kvinnlighet

i blicken, barmen som stod full

din kära röst, ditt skära hull,

din sunda sinnlighet.

Å, våra hjärtans gästabud,

de äro alla stulna.

Med sommarn skall vår högtids skrud

i molnig stormtid gulna.

Tills hösten tutar sin fanfar

och solen skiner skarp och klar

på jordens mogna must -

dröj, plötsligt älskade, och var

min längtan och min lust!

(1917)

H Blomberg: