onsdag 13 november 2024

Kom, ljuva sömn

















Kom, ljuva sömn, som fridens blommor smycka,
du andens tröst, som hägrar för hans blick, 
i bojor frihet och i sorgen lycka, 
och mild, vad lott på jorden än man fick! 

Håll fram din sköld, låt ej förtvivlan trycka 
in i mitt bröst den pil, från bågen gick. 
Slit du den tvist, som vill mitt inre stycka, 
och jag vill lyda blint din minsta nick. 

Tag bädd och kuddar, mer än mänskligt mjuka, 
ett tröttat huvud tag, och rosor bruka, 
en kammare, från ljus och buller skild; 

men skulle dock du obeveklig vara 
för detta allt — då vill jag uppenbara 
mer klar än förr för dig min Stellas bild.



Sånggudinnorna på stat





















Muser, gudarne fly, gaplystne narrarne komma. 
Följen beskedligt er tid, tagen er värld, som den är! 
Nog av predikan man hört: »plats» ropas det nu på teatern, 
lämnen er altarring, klättren på tiljorna raskt! 
Stigen för alltid ned från de snöomtöcknade höjder, 
vilka fördystras av bön, manliga tankar och ord, 
där man dock känner alltjämt, att en Gud än tynger på hjärtat, 
där det finns blygsel — åh nej, ledsnad, så menade jag. 

Muntren oss! Sörjen därför, att kejsardömet har roligt! 
Er tillkommer det just narra oss andra till skratt. 
De, som lyssna på er, ha förbålt finkänsliga nerver: 
skonen, i Herrans namn, örat för braskande ljud! 
Ära och frihet och plikt må man undertrycka i språket; 
endast i vers någon gång duga de må till ett rim. 
Nej, vara glad, det är allt, och så konsten, den älskliga leken — 
rätt oväldigt i dag ratar den djävul och Gud. 

Boileau sagt, att med anletet helt nedsölat i vindrägg 
även I börjat en gång, Muser, som narrar ert liv. 
Kära, försöken att skratta ännu, fast åren förrunnit, 
medan man vandrar förbi, söken att fiska en slant! 
Åken på Thespis’ char, grant prydd med den brunstiga bocken, 
åken från scen till scen kring i det nya Paris! 
Och för att egga dess mer våra överretade nerver, 
må edra vissna behag livas av glitter och smink! 

Från blomsmyckad salong ned till gatorna, fulla med höstsmuts, 
konsten må dansa som narr, dansa med bjällror och stav! 
Stundom, skolen I se, är det gott, att livet förljuvas, 
samt att man följer sin tid, lämnande skogarnas skygd. 
Varför på trefot jämt, och varför alltjämt i tribunen? 
Uppe på höjden hos er blir man i sanning ej fet. 
Tagen er tjänst! Då kunnen I snart hos en väldig Maecenas 
äta ert dagliga bröd, vinna en ställning på stat. 

Var och en har sitt kall, och Muserna, vad man må säga, 
äga sin nytta likväl — dock framför allt komedien. 
Även ett folk, som består utav valmän, lever dock icke, 
om för dess bästa det sörjs, endast av röstning och bröd. 
Nå, för att att vänner förbli, så välan, kamrater och fränder, 
låtom oss giva vårt folk stundom parader och ståt! 
Väl vi ej äga som Rom gladiatorsspelen och circus, 
kuskar gröna och blå, tigrar, som spela sin roll, 

men vi ha tidningar nu, och vi äga romaner och dramer: 
mången försmäktande själ ställer man därmed till freds. 
Framgent skall i en stat, som är välstyrd, allt vara nyttigt, 
även poeterna, — ja, själva «le singe savant.» 
Just för att tänka med liv och med fart, må man även sig roa: 
det är ditt väsendes grund, Musa, din adliga börd. 
Därför också, när vi fått parkettbiljetten i handen, 
reses ett tempel av oss, Pajas-Apollo, åt dig. 

Gudarne, smått på förfall, inträda — vad tycks? — i polisen. 
O, I nio, som nu — gamla, men unga ändå — 
stigen från Pinden ned, och som drömmen om mäktiga hjältar... 
gån, att hos inspektörn taga i claquen er plats! 
Sångmör, ack, vilken heder likväl att ej tänka på lönen, 
kunden I fått i en stat, där man har sörjt för sitt folk, 
om man från början rangerat sig rätt, om bara försiktigt 
mänskorna strävat att ge absolutismen sin hjälp; 

om i er skickliga hand, marscherande snällt efter trollspöt, 
pennan liksom ett gevär laddat och skjutit i takt; 
om edra lyror, stämda i ton efter gatornas skrällen, 
spelat Hosanna i kapp med muskedundernas sång; 
om blott kritiken med smidig gestalt samt full av förtjusning, 
när det behövdes ibland, tagit gendarmernas plats,
och med en blick, som är öppen för tidens mäktiga under, 
fått med sitt giftiga stift teckna de knorrandes namn. 

O storartade tid, o lycka, som blivit vår andel! 
Sainte-Beuves ljuvliga dröm varder nog sanning en dag, 
när utav människans själ och av alla dess skilda förmågor 
på militäriskt vis man regimenten har gjort. 
Snart efter nummer och namn samt allt efter grader och vapen, 
skola vi konsterna se vandra i ståtlig parad, 
se någon fyr, utskriven i dag, barfota och tarvlig, 
bliva kan hända en gång överste — kanske marskalk, 

alltid beroende på, vad han nyttjar uti sina lovtal: 
prosa med nykter lunk eller med lyriska språng. 
Redan slår man apell uppå lärdomens luftiga höjder, 
värvarnes ljuvliga röst, klangen av guldet jag hör. 
Hela azuren sig rör: en stor bataljon utav svaner 
bildar i truppernas tete kedjor, vedetter och vakt. 
Stolta pegasen med betsel och stång piafferar i molnen, 
höljd i ett himla-schabrak, sållat med stjärnor av guld. 

Hör, Philomeles musik under ömt upplyftande toner 
klingar från höjden så ljuvt: »föd oss, o fädernesland!» 
Där Vaudevillen höjt sitt hurra, den lätta husaren, 
där voltigören Roman går med »i armen gevär.» 
Artilleristen till häst, Feuilleton, försedd med raketer, 
smattrar och fräser och sist drar sig tillbaks under skratt, 
medan ur Armstrongs-gap de artiklar, som »ledande» kallas, 
slunga mot Kremlins borg samt Vatikanen sin eld. 

Där historiens sappör »rentvättar sitt linne» och måttar 
hugg mot de män, dem man såg dö vid Pharsalus en gång. 
Där med karbinen i hand genom öppningar, gjorda i muren, 
krönikeskrivarn ger eld på våra gamla partin. 
Filosofien mellertid, den gamla försiktiga jungfrun, 
väpnad med harnesk och hjälm, bildar vår kloka reserv. 
Allt är nu klappat och klart, man väntar blott order : »framåt marsch»! 
För att manövern skall gå -— alldeles som vid Chàlons. 

Undan! Ty stämman jag hör av kritikens stormiga förtrupp: 
Mörsarn den drar i sitt spår, sopande rent i sin väg, 
bjuder oss allmänt in, prosaisters och rimmares skara, 
att för en större terrain riva vad sederna byggt. 
Plats för de soldade sångens mör. bort mötande hinder! 
Folket, det goda, bör få gratis spektakel och bröd. 
Dock, hur fatalt, i sin väldiga flykt är den nyaste konsten 
fjättrad av sagor ännu, sagor om dygden och Gud. 

Kasta då Gud överbord, herr poet, och i växlande toner 
låt dina herrliga verk sjunga materiens lov! 
Gammalmodigt är allt idealt, men det verkliga leve! 
Lägg du en sjukhuslukt in i roman på roman, 
timra du burar av dem, utav rasande bestar bebodda, 
stick du din näsa med lust in i var enda alkov, 
måla för oss vart sår, var slipprig bedrift, som du möter, 
och, som kritiken det nämnt, helst i »den blodiga stiln»! 

Ja, för att konsten skall riktigt bli gödd, må du draga till stacken 
allt, vad förruttnat och dött finns inom mänskonaturn. 
Lyckliga du! Dig vänta som lön både sysslor och stjärnor 
samt editioner i mängd — två gånger tio till minst, 
och Monitören, din vän, uti sex långrandiga spalter 
skall i sin måndagsrevy fläta din doftande krans. 
Ja, vem vet? För den skola, där förr våra tänkare bildats, 
visar som mönster man fram kanske din svulstiga stil. — 

Eller skulle du, morsk till humör och med lekande penna, 
frestas att Voltaires udd taga för ro skull i arv, 
vänd dig till furstarne blott såsom ban med artiga saker: 
utan en tvekande min tänker och talar du fritt. 
Då kan du njuta din fröjd att på dörrn jesuiterna jaga — 
fröjd, som beständigt är liv samt mot förföljelse trygg, 
då kan, utan att dölja ditt spel, som orakel du säga 
Cæsar, att påve han är, säga, att folket är Gud.  

Ädelmodiga tid, som min vers ej vågar att såra, 
då av ett trotsande svärd pennan sin order begär; 
då pamfletter och smuts spys ut av räffelkanoner, 
då sina drängar man ger rätt att skrupensa sin Gud; 
då de förvista och hela den hop, som orätt har lidit, 
skymfas på köpet, se’n först kavle man lagt dem i mun; 
då man förnekar sitt ok, fast man spänner sig själv framför charen, 
då en tribun man sig tror, när man är simpel spion. 

Gladiatorer! Framåt, I bläckhornshjältar, till Cirkus... 
Nej, jag har orätt. Förlåt! Gycklare ville jag sagt, 
fram till er marknadsplats! — All vissling har lictorn förbjudit, 
prætorn betalar er lön, drängar bedöma er konst. 
Ställen er upp på ett led och i rang efter växten och sägen: 
»Cæsar, var hälsad av dem, vilka du föder så runt!» 
Nu mån I hoppa en stund och ge hals, huru mycket I orken! 
Dragen ur fickorna fram pipor och sablar av trä! 

Rabblen ännu en gång för den sammanskockade massan 
er melodram med sin ståt, härmande dumt epopéen! 
Praten om tiondeskatt, om Europa och feodalismen, 
och hur med purpurn ibland kungar ha torkat er fot! 
Ropen ert: vive la gloire! — men ur vägen med aristokrater! 
Egalité — det är klart — dock, blott för blusernas folk! 
Undan med skrävlarnes här, men plats för en karl, som kan tiga! 
Schelde och Rhen må bli gräns! — Tyst dock för tusan därmed! — 

Stöten, ja, stöten med kraft! Snart nog edra fiender äga 
varken en boklådsdisk, tryckare eller journal. 
Striden i saknad av stridande män helt enkelt är slutad, 
segern — ja, segern är er . . . som uti cirkus precis. 
Nu för att komma till ro, för att stilla vår retade galla, 
låt oss i samlingen lugnt vandra med tallrik omkring! 
Nå, då börja vi först helt naturligen med herr prefekten, 
som av en nådig försyn skapats att jämt vara nöjd. 

»Bra, rätt bra!» — Så klingar hans milt majestätiska stämma. 
Ah, vilken lycklig minut! Ah, vilken präktig kollekt! 
Bankens sedlar och rullar av guld och galloner och stjärnor, 
värja med gyllne beslag, som dig på hälarne slår, 
ända till adelsbrev eller hermlinsbrämade mantlar, 
om du har vacker figur eller ett klingande namn; 
stundom också några klumpiga sous — förlåt mig, o sångmö, 
fingra dem ej med förakt! — hyggliga kunders tribut. 

Rikligen har du då fått av den snöda metall, som dig lockar; 
kom du i träskor hit, reser du bort i kalesch. 
Men från den glänsande char, vilken förer dig fram i din höghet, 
om du där nere på jord ser någon trumpen gestalt, 
någon a dem, vilka tredskas ännu — en borta i landsflykt, 
en på sitt vindsrum dold — gömma sin gamla kokard, 
eller en annan, med samma förakt, men icke så trotsig, 
som av en helig plikt hålles i band vid sin tjänst,

då med en skämtsam ton dina gudars ära du sjunger, 
ser på den stackarn med hån, klappar på fickan — och far. 
Vänner, låtom oss vila en stund uti minnenas trollkrets, 
fly till de dagar, som gått, fly till de kommande dar! 
Aftonens dunkel är när. — Men minns du den rodnande morgon, 
vilken oss väckte till sång, alla, som sjunga ännu. 
Medan vår lågande själ, jungfruligt blyg i sin oskuld, 
kysste med ungdomslust sångens och frihetens bild? 

O, hur vi lyssnade då vid porten till sångaretemplet, 
o, hur vart grand poesi talade gudarnes språk! 
O, hur vi dyrkade då våra halvgud-liknande skalder, 
vilka med tonernas dyrk öppnade himlen för oss! 
Det var den tid, då man älskar och tror utan sans eller vila; 
då för vårt land och för oss, o, vilka drömmar av hopp! 
Stolta vi vandrade fram, och vi visade öppet för världen 
heliga vänskapsband, sköna som kärleken själv, 

visade världen också vår kärlek, ädel och solklar, 
som när i himlen ibland änglarna älska varann. 
Dock — tillbaka till stunden igen! Angivare lura 
lömskt i journalernas hörn över författarnas ord, 
färdiga varje minut, bara nitet vaknar, att märka 
vart litet ord, som förmår skaffa gendarmen en fångst. 
Nej, man får vara till freds, om det regnar eller är solsken, 
om det är varmt eller kallt. — »Rosor jag älskar i hyn, 

tål icke magert folk, med kinder så bleka som döden: 
Den, som ej ler, har förtjänt spetsas på pålen till straff.» — 
ropar den skugga, som följer er tyst med vakande blickar —• 
»vill ban ej roa sig, — gott, stöt då den uslingen ned.» 
O, vilka framsteg! Snart äro vi jämngoda med Kina. 
Tänk vilken konst i vår press, denna berömda maskin! 
Aldrig en kort diskussion, som ej överflödar av bakhåll, — 
lejonens liv under hand sålt utav rävarnas släkt! 

Och denna ömkliga hop, som är gjord för att stoppa sin pipa, 
talar och skriver så stort om »åttinio» ändå! 

Nej, låt oss skämta och le! Du bar rätt, du skrattande skara, 
vreden — det märker man nog — är ej på modet bos oss. 
Fy, din satir är absurd och, vad värre ändå, den är tråkig: 
komma och störa vår fröjd med din allvarliga röst! 
O, vilken klassisk tölp, som sätter till doms över världen, 
för Bertrand och Macaire, Tacitus samt Juvenal, — 
överlämnar Tartuffe åt Camilli rasande vrede, 
väcker ur graven en Cid för att ge Mascarille stryk! 

Sångmö, vänd då tillbaks under Ilions frejdade murar, 
vänd dig till hjältar, en gång närda med lejonens märg! 
Ställ till Minerva och Mars din bön, att de hjälp dig bevilja, 
låt Diomedes, din vän, eller Achilles slå till, 
vräkande väldiga block utav klippor, stora som stadstorn, 
vilka för tjugu bland oss rörde sig knappt från sin plats! 
Låt dessa vingade spjut, som smiddes en gång av Vulcanus, 
slungas av Jupiters hand ned bland de stinkande kräk!




Ur Yttersta domen
















Se, detta är ett av tecknen, som fruktan väcka skall: 
till himlens höga skyar uppvräkes havets svall, 
högre än fjällens spetsar och högre än skogens tall, 
så att dess fiskar stanna på ängens gröna vall.

Och själva luftens fåglar, om stora eller små,
med vilda skrin de skola till flykt sina vingar slå,
och alla djur, både tama och de, som vilda gå,
ej skola mer till natten sina gömda nästen nå.




Den mest raffinerade njutningen















Den mest raffinerade njutningen 
är att vara olycklig. 
Den mest tacksamma och således banala njutningen 
är att vara full.

Den blåa flickan





















Blå är hennes klänning 
Grå-brun-violett-genombrutna strumpor 
Brun-grå-blåa skor 
Och till ansikte gudarnas skratt –
- - - - - -

Denna stora tomhet

















Denna stora tomhet
som höll i mig
och sedan släppte taget.
Jag föll
ramlade
nästan slog ihjäl mig
mot någonting som kallas verklighet.

Stiger ditt huvud

 



Stiger ditt huvud, det sorglynta veka,
upp för min tanke i skymningen bleka,
sväller en sång i mitt hjärtas rum,
ödesbebådande, varslande stum. 

Människans huvud! Hur kring dig skälva
skimmer och vekhet och mörker som välva
hårda och tunga med frostsvart sus,
bittert beskuggande huldhet och ljus.

Fridfull, november, du sakta dig lägrar,
vilande syn för sinnet hägrar
lik din aftons glimmande rand
hän över dunkla och fjärna land.

Allt nu tyckes mig vänligt ljusna,
bron och strömmen och gatan frusna
hemligt förtroligt skimmer får,
här i den främmande stad jag går.

Blått om ditt huvud en höstrymd blänker
tindrande, strålfylld och sakta bestänker
blekgyllne håren och hjässan len
varmt med sin daggiga friskhets sken.

Aldrig, när en gång i livets kyla
icke du vet var ditt huvud skyla,
ana du skall att dig önskat väl
flyktige irrande främlingens själ.

Livet förrinner och ungdomens tider.
Året nu åter mot aftonen lider.
Döde skald, på min vandring igen
är du min ensamhets tyste vän.

Silvrade fält som i aftonen glimma!
En gång skall en i den mörknande timma
se mot mitt ögas fjärmade ljus -
Strålar och skimmer och vemodssus.

Blekt i den fallande aftonens grånad
framgår ditt huvud i frid för min trånad.
Fälten försvinna och gårdar och trän
långt bland de tätnande töcknen hän.

Vinden har tystnat och bladen alla.
Sakta ur molnen börjar regnet falla.
Stjärna i klarhet i himmelens gräns,
länge o än på den mörknade vägen gläns!

Städernas susande, konstens rusning,
människoskönhets eviga brusning
väckte förtvivlan och tärande brand,
ångest och törst till ohinnliga land.

Men vid din skönhet nordiskt bleka
milda väder mitt hjärta smeka,
rinner min själ i en visa öm
vårlig och stilla i solig ström.


tisdag 12 november 2024

Klagan och tröst emot avundsagget

 















Så får du ej i fred för avundstungan ligga,
i jordens mörka bo, i gravens kalla famn:
du som i världen här, för ditt beröm och namn,
ej sniktes efter ros, ej ville ära tigga.
Min milda vän, var är nu avunds folk i vägen?
Du har ju redan gått från deras samfund ut:
ditt värde slår ej mer på deras högmod knut;
och lastaren är dock att lasta än benägen.

Ja! Ja! Det är hans art: han menar därmed släcka
den rena låga, som ditt rykte med sig för;
men kan ej se, att det en dubbel verkan gör;
hans tadel olja är, som lågan mer kan väcka.
Du är ock evigt fri från avunds pilar tagen.
Fast deras uddar mig i själ och hjärta gå,
skall dock ditt minne fast hos rena själar stå,
i pris och kärlek kvar, intill den sista dagen.

H C Nordenflycht:

måndag 11 november 2024

Jag såg ett hav av blod















Jag såg ett hav 
av blod,
dykvalmiga vindpuster
piska dess yta
till tungt, rött skum.

Lik
trasigt stympade
kring en gäll affisch,
skriker ut över världen:
här
har paradiset legat!

Myrornas enfald
















Myrornas liv är en brottning.
De sliter och släpar och drar.
Dessutom har myrorna drottning,
precis som vi människor har.

Men därmed, och detta är illa,
är likheten faktiskt förbi,
ty myrorna är imbecilla,
mens människan är ett geni.

Exempel: Den fåniga myran
som stretar tills benen går av
har knappast ett tallbarr till hyran
och knappast en grop till sin grav.

Men säckar hon hop några timmar
av bördor och felförd diet
hon vrålar medan hon svimmar:
Hurra, vad vår drottning är fet!

Av myror är intet att vänta.
Må de alltså förgås i sin ljung.
Men vore de intelligenta
så skaffade de sig en kung!

11/11 -52


Mårten Holk, av ingen känd


Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

söndag 10 november 2024

Var finns den hand som mer kan styra

















Vid budet om Haqvin Bagers död den 10 februari 1782

Var finns den hand, som mer kan styra 
hans fordom alltid stämda lyra, 
som lika lyckligt kvad om allt, 
om kvarnar, skutor, sill och malt, 
om avund och partiers yra? 
Den ödet nu till hemvist spar 
åt mal och damm och spindelvävar, 
som dock i salig Haqvins nävar 
ett underverk i Sverge var.


Högtravande skenfagert blänkande talande sätt

















Högtravande skenfagert blänkande talande sätt,
jag intet vårdat uppå eller aktat eller lärt. 
Men Sverge till nytta jag brukar min styrka, 
att Rikets goda vän, 
säger jag, är den, 
som likt mina avsomnade fäder
till det allmännas välmåga kväder. 

Haqvin Bager 4/4 1751

 

Gud vare lovad - en 500 år gammal psalm





















Gud vare lovad, som i kraft av ordet
ger oss liv vid nattvardsbordet!
Brödet är Kristi kropp och vinet blodet,
låt oss smaka där din godhet!
Herre, förbarma dej!
Med den kropp din mor Maria bar,
kroppen du för alla offrat har,
med ditt heliga blod,
hjälp oss, Herre, ge oss mod.
Herre, förbarma dej!

Offret, för oss utgjutet och utgivet,
i sin död ger världen livet.
Gud kunde inget större åt oss skänka,
det är mer än vi kan tänka.
Herre, förbarma dej!
Vilket djup av kärlek som dej drev,
med ditt blod vår skuld betalad blev!
Vilket under du gjort:
öppen står nu himlens port!
Herre, förbarma dej!

Låt oss din nåds välsignelse få äga,
så vi går på dina vägar,
tjänar vår nästa väl i tro och kärlek, 
över nåden ej drar smälek.
Herre, förbarma dej!
Ta ej bort din Ande från oss, Gud,
gör oss trogna mot ditt ord och bud,
ge din arma kristenhet
glädje, liv och enighet.
Herre, förbarma dej!






Bönen

 
















En gång, när i fromma, glada samtal 
vid sitt middagsbord den gamle Luther
satt som vanligt bland förtrogna vänner, 
talte en av dessa så med klagan: 
»Svår och ond att leva i är världen, 
full av vansklig id och jordisk omsorg;
intet under därför, att så mången 
sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.
Även mig de plåga, dessa oljud 
av en outtröttlig världslig strävan. 
I mitt grannskap, bultas, smids och hamras 
oupphörligt hela dagen genom, 
och hur tidigt än jag vaknar, störa 
dån och hammarslag min morgonandakt.»

Luther log och sade: »Varför störas? 
Tänk långt hellre: 'Jag har sovit länge. 
Hör min fromme granne, hur han redan
hunnit stiga upp och börja bönen'; 
ty en bön, min vän, är flit och arbet.
Sannerligen, när den svarte smeden 
vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig
åter dag och krafter att arbeta', 
och med hurtigt mod begynner smidet, 
är hans trötta flämtning för vår Herre 
icke mindre kär än dina suckar, 
och på himlens portar slår hans slägga
kanske starkare än dina böner.»

Far och son

 
















De hade grälat som så ofta förr,
och sonen hade gått och låst sin dörr.
De hade brusat ut som man mot man,
och fadern kände ännu hur det brann
och bultade och sprängde i hans blod.
Det mörknade i rummet, där han stod.
Oktoberkvällen skymde hastigt på,
oändligt svårmodstyngd och hjälplöst grå.

Han skälvde som av köld, och så med ens
vek vreden för en ömhet utan gräns:
"Jag vet det där om frihet och om tvång;
jag själv har också sagt det så en gång.

Långt bortom år av tröghet känner jag
den första orons vita vingeslag.
Ditt otacksamma hån mot allt du fick,
ditt bittra trots, som isade din blick,
din sjuka längtan, som slog ut i brand
- jag borde svarat med att ge min hand.
Men varför vredgas jag och vill slå ner
ditt gosseraka trots och varför ger
jag någonting, som nästan liknar hat,
då hjärtat ville viska skyggt: kamrat?

Jag minns den tiden, då du än var min,
barfotalassen, vilken smög sig in
och gömde pannan i mitt knä och grät
- jag strök ditt huvud sakta och förlät..."

Han hörde tysta steg därutifrån,
helt nära dörren - stegen av hans son.
Den unge tvekade ett ögonblick
som om han ville stiga på - och gick.

G M Silfverstolpe:

Post-scriptum



Luthers fria tro skall nu försvara
allt vad djärvast otron förehar.
Vill ock du mot hans församling vara
vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;
och att det förkasta, heter nu
att hans verk, som man förstör - fortsätta!
Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,
ingen kyrka byggs av honom dock.
Präst i Luthersdär ditt kall omfatta.
Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,
ej med ögon sedda, ensam rår.
Men om var för sig ej kan förena
sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet
knyter fast de troendes förbund.
Men, om Bibelordet i sin renhet
ej bevaras, vad har tron för grund?

lördag 9 november 2024

I trädgården gingo med ömklig min
















I trädgården gingo med ömklig min
två solbrända unga fröknar
och sände i tanken sin herr kusin
långt bort till Saharas öknar.

Han gick där så lärd, så spotsk och hög
och tycktes dem rent förkrossa.
Och konversationen var matt och trög -
vad kunde den väl förlossa?

Han kunde ej plundra ett körsbärsträd,
ej föra en krocketklubba,
ej svänga en lie i gulnad säd
av fruktan att dräkten rubba.

För gammal att meta, för lat att ro...

Vitt över världen vaken tystnad står





















Vitt över världen vaken tystnad står,
besjälad blick, halvt sorgsen, halvt förtegen;
och skymning faller tungt på gångna, bleka år,
och vandrarn lyssnar till de egna stegen.

Ty vad som stannat, stillnat, slocknat, dött,
ej läpp och blick, ej knotorna och benen,
blott är, ej blott det stundens vackra, varma kött,
som blir till mull igen inunder stenen.

Långt mer där dog - så mången inre värld,
så månget osett, aldrig anat rike:
till intets botten på sin tida gryningsfärd
sjönk och ett något som ej hade like.

Oändligheten tiger; tyst står allt;
och vandrarn lyssnar till de egna fjäten.
Och stora, döda stjärnor stråla klart och kallt
på skapareld, som släckts och är förgäten.




Visa (Sju rosor och sju eldar)





















Sju rosor och sju eldar
dem såg jag i en dröm
lapp lapp och ingen söm -
med hat du kärlek gäldar.

Sju eldar och sju rosor
med fyra ax i kors
est: nemo nisi mors -
för känslor ger du glosor.

Från eldarne en duva
på vita vingar for
flyktig som de du svor -
i rosors regn du ljuva.

"La religion à la mode"















Markus följde folket åt,
som i kyrkan sig inställte,
där blev skräcklig låt och gråt,
ty den prästen var en hjälte,
lagsbasun och straffprofet;
folket tjöt. Vem kunde annat?
Ja, herr Pär skall ha förbannat
var och en som intet grät.

Markus var allena den,
som sitt öga intet blötte,
därför sad' en helig vän,
som i sidan honom stötte:
"Dyrka Gud och gråt, min son!"
"Ja", sad' han, "nog vill jag dyrka'n,
men jag hör ej hit till kyrkan -
far min bor en mil härfrån."

En 100-årig dikt: Aeroplanet

 




















O lyften mig, I segerkrönta vingar,
i morgonrymd med orgelstarka toner!
Stig glimmande i fågelvida ringar,
mitt flygskepp, under glada explosioner!
Framåt, framåt, jag har ett bud att bära,
ett fältrop för jag och en sång att sjunga,
det är en sång till mänskoandens ära,
vars ord jag över blodig värld vill slunga.
O lyften mig, I segerkrönta vingar,
från jorden, att jag klarare må se den,
följ med, du sol, som mördarnatt betvingar
och siar sabbatsdag, på segelleden!
Nu spela vindarna i spända stagen,
nu blixtra roder, ratt och karborator
och solen virvlar i propellerslagen
och djupt i djupet sjunka stadens gator.
O lyften mig, I segerkrönta vingar,
konungsligt i den silverklara eter,
tills glimmande i fågelvisa ringar
I sväven susande på tusen meter!

Därnere som en jättefilm du ilar,
mitt land, mitt stora land, i morgontimman,
och glorielikt på dina sjöar vilar
den alabastervita, lätta dimman.
I djupet under mina vingar skrider
du skönt förbi med slätter, berg och ängar
och aeroplanet som en stråke glider
på dina sommarfloders blåa strängar.
Som mastodonter med granitbergsbogar
och strida fällar, glimmande av daggen,
tungt vila dina tiomilaskogar 
med klara tjärnar lysande i raggen.
Mitt land, mitt land! Skönt stråla dina städer
vid vida vikar och små åars krökar
och festligt vaja i det ljusa väder
som långa vimplar dina skorstensrökar.
Som snabba skyttlar genom vattenväven
och akterstrimma som en tråd av siden
gå dina båtar fram med skum om stäven
och dräktiga som kor av gods och smiden.
Se, tåg gå brådskande som trägna myror
med strån till dina spridda samhällsstackar,
kraftledningar stå strängade som lyror
på dina höjders ödmjukt böjda nackar.
Igenom motorns brakande orkester,
mitt land, din brusande koral jag fångar;
det är en hymn om hårda arbetsfester
som väller fram i manligt starka gångar!
Hör borren klinga nordast ifrån fjällen
och tippvagnsrasslet följer lydigt tonen,
men som ett pukslag dånar plötsligt skrällen
ifrån den vreda dynamitpatronen.
Hör bruset av de piskande turbiner
Luleälvens rasande kaskader
och gälla timmerklingors klang, som viner
från Bottenkustens vita stapelrader.
Hör bergslagsverkens tegelmurar runga
av stångjärnshammarns dån, när tungt han faller
och hundra hyttors elektroder sjunga
sin segersång mot smältande metaller.
Men glättigt spela tusen sinom tusen
maskiner flöjtlikt i ASEA:s salar,
och sorlet surrar ifrån varuhusen
och hamnupplagens vittberesta balar.
Jag kan ett svagt, men mäktigt pappersprassel
från gallerklädda bankfasader höra,
och telegrafers hårda knack och rassel,
när tusenmila bud de ilsnabbt föra.
Mitt land, mitt land, jag ser dig första gången!
För första gången jag din själ förnimmer.
Du är ej mer i dunkla drömmar fången.
Stolt står du mitt i dagens klara skimmer.
För högt jag far att mänskor varsebliva,
som sitta suckande i blåsippsnejder,
jag ser allena Verken, vilka skriva
vårt namn i världens bok, så full av fejder.
Jag anar hinder, modigt övervunna,
och murar, vilka fåfängt sökt oss skilja,
jag ser det stora vi gemensamt kunna
om blott det stora vi gemensamt vilja. -
Se, högre, högre, stiger du mot solen,
min starka örn, och horisonten växer,
jag ser ej blott vår lilla vrå vid polen -
nej, hela klotet slungar ljusreflexer!
I en vision jag hela jorden skådar
i solbeglänsta eterhavet vandra,
och järnhårt binda spindelfina trådar
de skilda kontinenter till varandra.

Men högt i rymden mina vingars siden
mig bära mjukt framåt, och under färden
med jättestil mitt flygskepp skriver i den:
Allenast arbete kan frälsa världen.


fredag 8 november 2024

Sjömans hälsning

 
















till skaldebrodern Fogel, 
då denne sorgsen diktade och drömde 
å näringsstället Stjärnan vid Bergskolegränden i Falun.

Hej skaldebror, jag tror du glor
för trist igenom glasen,
och pennan över arket snor
som om du redan vore stor
och skrev för populasen.
Du diktar sorgna visor, karl.
Vi klagar du väl så?
Si, än du har buteljen kvar
och ännu må väl flickor små på Falu gator gå!

Du stirrar matt som en besatt
på dina sköna strofer,
allvarligt som du redan satt
blasé på kvinns och trött på skratt
bland murkna filosofer.
Du rister pennan i din hand
och tar en klunk och svär.
Det tycks dej kvistigt nog ibland
att låta versen löpa lätt och rimma tätt - så här.

Men tiden går. Jag spår dej år
när jubelklockor klinga
för dej där du på Börsen står
bland sjutton andra lärda får
med ordnar på din bringa.
Och lite slappt förnäm och blek
du läser upp ditt tal,
när jag - en bitter ödets lek -
får sitta skral vid en pokal i denna simpla sal.

Ty är det en bedrövlig glans
på denna unkna Stjärnan.
Jag dansade i världens dans,
jag sökte i all synd som fanns
och underst fann jag kärnan.
Flyg gärna, Fogel, med butelj
på pruttande pegas.
Jag njuter livets högsta helg
och sitter säll i kylig kväll och ler åt jordens as.

Men ve, ack, dubbelt ve att se
dej som i afton pusta
på detta ömkliga kafé
och mot serveringsflickan le,
besatt av djurisk lusta.
O skaldebror, fåfänglighet
och fyllt av skam och nöd
är livet för en svensk poet
som inte har förmögen far och inte ens är död.

Bildresultat för Harry Blomberg bilder

Sittande skitande

 
















Sittjande skitande fick jag ditt brev; 
ju mera jag läste, ju mera det drev. 
Marken var bar och det fanns intet löv. 
Därför tog jag ditt brev och torkade min röv.

78-årige svenske generalen Harald Stake till danske Gyldenlöwe som 1676 begärde Bohus fästnings ovillkorliga kapitulation. Stake höll fästningen.


Drömbiträden

















En export av svenska hembiträden till stjärnhemmen 
i Hollywood planeras till nyåret.

Man sitter på en bio.
Tyvärr tar filmen slut.
Man uppstår klockan nio
och går i regnet ut.

Och snart står man och steker
i tankar i sitt kök.
Vad verkligheten bleker!
Hur Ladd går upp i rök!

Kallvattenskranen droppar.
Hör gasens milda sång:
Tänk att få diska koppar
åt Cary Grant en gång.

Bort dessa gråa lumpor
i denna plåtkastrull!
Hit Gary Coopers strumpor,
för all vår längtans skull!

Hör gasens sköna sånger.
Se rosens ljuva grodd.
Giv oss de drömkalsonger
som bärs i Hollywood!

7/11 1952

Till minne av Stockholms blodbad

  Gustaf Trolle på Blodbadsplanschen














Först kom Gustav Trolle
och sket som en stolle,
















sen Kristian Tyrann
och pissa´ så det rann,


sist kom Gustav Vasa
och torka´ med en trasa.