uppâ en gren,
det var i den klara morgonens sken,
då solen lyste av glädje.
Den första kvad: Se, jorden hur grön!
Hur vårligt grön!
Jag vill ut att skåda hur världen är skön,
och hur soleu lyser i glädje.
Den andra kvad: Se himlen hur blå!
Hur ljuvligt blå!
Jag vill upp, så högt mina vingar förmå,
mot solen, som lyser i glädje.
Den tredje hon satt så stilla kvar,
så stilla kvar,
hon sjöng en visa så underbar,
medan solen lyste i glädje.
Den visan var både sorgsen och glad,
båd’ sorgsen och glad,
den kom mig att drömma jag vet icke vad,
medan solen lyste i glädje.
Hon sang med så sällsam, skälvande röst,
med skälvande röst,
det gick så underligt rakt till mitt bröst,
medan solen lyste i glädje.
Och aldrig den sången jag helt förstår,
jag helt förstår,
och aldrig den helt ur mitt hjärta går,
fast solen lyser i glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar