och stirrade i viskyn.
Dan Före, skald av okänt slag,
Karl Magnus Tull, av erkänt slag,
och Jonasson med fiskhyn.
Men vid sin enkla soda satt
den revolutionäre Spatt
med djupt förakt kring munnen.
Och på hans knä, liksom en svan,
en sångmö ifrån Nybroplan,
vart Greta Dahl befunnen.
Upp stod den store Magnus Tull,
lätt vinglande på klacken.
Av pingstdagseld hans själ var full,
när stolt han vräkte groggen kull
och pekade på fracken.
Se här en skald, I vise män,
som älskar bort en vår igen,
när pingstens klockor sjunga.
Åt helvete med blygd och dygd!
Ett leve för vår svenska bygd
och för oss skalder unga!
Lugnt svarade den bittre Dan:
Se an den vittre snobben!
För våldtäkt han beröms i stan -
hans diktning står på samma plan:
han går tillhanda mobben.
Dock: diktningen är nationell,
hans själ är menlös, tom och snäll.
Gå upp till äretrappen!
Fast tretti år du bär ändå
din läskostym alltjämt uppå,
Blöj-riddare av Nappen!
Förtröt den store Jonasson.
Han jämkade på västen:
Din tunga stinker fränt av hån,
baggböling, avskrap nerifrån,
men du har rätt för resten.
Här svina vi i skökohus -
nej, ut till friska skogars brus
att vädra våra vommar!
Det är så trevligt däruti
med vita lodjurs bröllopsskri
i Skånes vildmarkssommar.
Och Jonasson sjönk ner på nytt
och diktade och drömde,
och Magnus Tull, som kvalfullt gnytt
tog än en grogg för den som flytt
och sig på golvet glömde.
Men på sin stol satt skalden Spatt
av Greta Dahl beklämd och matt.
Hans själ slog röda lågor,
vid det han fann en Heine-rad
på Gretas yppigt svängda vad
och en i barmens vågor.
Han vaknade likt den som sett
i fjärran ljusa länder,
och formade av en servett
en frygisk mössa, fint och nätt
med flinka backfisch-händer.
Håll in, han skrek, ditt lumpna snack,
reaktionära borgarpack,
förgyllda viskygroda!
Åt tjyvsamhället evig död!
Jag är rebell och djävligt röd.
Jag dricker endast soda.
Där satt ett Gud behagligt lag
och mitt bland dem Dan Före.
Ett leende av bittert slag
flög eldrött kring hans beska drag.
Den öron har, han höre!
Nu dånar tiden oss förbi
med skrik av fallna furstar i
och härskrin av de nya.
Nu gick en rutten värld i kras.
Kling klang! Vi sitta vid ett glas
som hunden vid en spya.
Var dväljes tidens frälserman
med ord som sten på slunga?
Pingstörnar skria: var är han
som segerhuvad brusar an
i täten för de unga?
Och ekot hittar mer än nog.
Det hastar till en gyllne skog,
det sätter sej på krogen.
Svinmollor över Pinden gro
och feta sparvar bygga bo
i ruttna lagerskogen.
Gå, kyssens bröder Spatt och Toll,
ur samma sparvägg komna!
Du, Jonasson, av hälsa full,
Du, Jonasson, av hälsa full,
gå ut i marken, vräk dej kull
och vid ett älgböl somna!
Du hör väl ej i sömn så hård
gudsrösten i din örtagård
ge bud om världens smärta.
Säg, hör du väl ur blad och gräs
en underjordisk marseljäs
hårt studsa mot ditt hjärta?
*
Och han strök upp sitt lejonhår,
slog flaskorna från bordet.
Men Tull grep rörd hans stöveltår
och snyftade ett varmt: gutår
och tack, min bror, för ordet!
Hän över Greta Dahl han klev,
och Spatt, som på servetten skrev,
begynte vred att gorma.
Han stängde dörren med ett brak
och hörde över svarta tak
all rymden morgonstorma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar