Nej för sju tusan! nu kan jag ej sitta
längre i kammaren, duven och matt.
Hjärtat det hoppar och känslorna spritta,
liksom en myggdans, så lustigt och glatt.
Nu börjar skogens orkester; och balen
fjärlarna börja vid klang och musik.
Bäckarna prata persilja i dalen;
ängarna öppna sin blomster-butik. -
Kunde man blott uti skjortan spatsera,
slippa ha frack med ofantliga skört!
Fick efter smak man sin kropp motionera,
plaska ibland uti sjön som en mört!
Eller i gräset bland gullvivor rulla,
eller i sanden, så solig och varm,
eller vid bäckarnas vaggsång få lulla
ljuvt på naturens och frihetens arm!
Här uppå berget jag gratis får dricka
kraft ur naturens balsamiska våg.
Hit borde Doktorn ungherrarne skicka,
och ej till Tälje att bada i tråg.
Här finns en brunns-kur för ryggmärg och lunga,
fastän sejouren ej kostar en plåt.
Gapa! — och straxt är man frisk och vill sjunga:
”Friskare, raskare, Bröder framåt!”
Känn, vilken ånga från björk och från tallar!
Känn, vilken livsluft i vindarnas smek!
”Friskt slår vårt hjärta och livsådran svallar,”
blott man begagnar naturens ap'tek.
Öppna dess farmakopé, för att läsa;
känner du icke dig frisk på en gång? —
Nu satt en mygga sig fast på min näsa.
Det var just synd på min snillrika sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar