på egna ögon är av starr jag slagen;
i jämna steg med dig går jag betagen,
och bördan känns mig lätt, som eljest trycker.
Mot himlens höjd du jämt min ande rycker,
på dina vingar evigt uppåt dragen;
ja, kall i solsken, varm på vinterdagen,
djärv eller rädd — jag följer dina nycker.
Uti din vilja lever nu min vilja,
ditt bröst det är, där mina tankar väckas,
din själ, som ordets våg till läppen sänder.
Jag liknar månen, himlens vita lilja,
som högt i skyn av blicken blott kan räckas,
då solen med sin glöd dess fackla tänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar