lömsk som alla häxor bruka
tassar fram med steg så mjuka,
ryggen uti krum.
Andras glädje vill hon sluka,
girigt sluka, listigt sluka,
gamla snåla Avundsjuka,
stygg och ful och dum.
ständigt efter föda gnor hon,
ut och in i husen snor hon
hungrig som en varg.
Ser hon mänskor glada stråla,
det kan häxan inte tåla,
hon vill ha dem sura, snåla,
annars blir hon arg.
Börjar genast ilsket väsa,
sticker fram sin vassa näsa,
viskar några ord så hesa
som nu sist till Per:
Det är orättvist det här du,
Lisa fick allt flera bär du,
dom är stygga mot dig, Per du,
det var styggt det här!
Pelles hela glädje slök hon,
under bordet hastigt dök hon,
och på nästa offer rök hon
med en faslig hast.
Pelle han var dock en flink en,
såg av häxan bara vinken
utav svansen, men i blinken
högg han henne fast.
Var det du som stod och käxa?
Vänta dig, du gamla häxa,
du ska få en grundlig läxa,
hör nu bara på:
Mina bär är lika bra du,
jag vill inga andra ha du,
jag är ändå lika gla' du;
mår du illa, nå?
Gamla fega Avundsjuka,
hon är inte svår att stuka,
nej, hon är en riktig kruka,
det gick som en dans:
darra' ynkligt utav fasa,
sjönk ihop liksom en trasa,
gnällde: Per, låt bli att basa!
Aj, låt bli min svans!
Äntligen sin frihet vann hon,
spiselhörnet hastigt hann hon,
och i mörka vrån försvann hon
som en råtta grå.
Pelle sade: Låt oss akta,
det är bäst vi henne vakta,
annars kan hon smyga sakta
in igen på tå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar