beprisats både förr och nu,
med vackra ord och bilder granna —
det ha vi hört båd’ jag och du.
Men aldrig nånsin, som jag vet,
i någon bok, jag råkat läsa,
jag funnit än att en poet
besjungit har sin skönas näsa.
Vad! denna stolta äreport,
där mänskoanden första gången
sitt segerrika intåg gjort,
är den ej värdigt mål för sången?
Var doft så fint den fattar opp,
vid minsta oljud lätt den rynkas;
jag har i denna stund ett hopp,
att sådan fördom snart skall ynkas.
Jag därför näsvist nu min sång
just till den obesjungna ställer;
må blott min egen ej bli lång
och allmänhetens icke heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar