hur man sopar dammet!
Skäms hon inte där, madam!
när jag går i sammet?
Ser hon ej, hon sopar smolk
mitt i syn på bättre folk?
Låt nu kvasten bida,
tills jag är på sida!
— Kära fru, går ni förbi,
komma sjutton andra.
Hur skall jag få gatan fri,
där sjuhundra vandra?
Bättre folk? Naturligtvis,
när en fattig stadspolis
gör åt de förnäma
gatorna bekväma.
Men vad blir av gatan, säg,
om jag inte putsar?
Slaskeputt och traskeväg,
sopehög och smutsar.
Undrar just hur ni ser ut
med er sko och silkesklut
här på språng i hasten
utan mig och kvasten!
Det är så, min fru, ni ser,
med oss världens myror:
bygga vi ej stack åt er,
få ni höga hyror,
Jämna vi ej utan knot
vägen för er fina fot,
få ni vackert trippa
här med skor, som kippa.
Åk i vagn! Ja, kör för det!
Vem gör ekipaget?
Snickaren, han hyvlar trä’t,
smeden gör taklaget.
Smått folk blir ni aldrig kvitt;
sköt ert kall, jag sköter mitt.
Sen må Herren veta
vem skall bättre heta.
Sopa, sopa, du min kvast,
sopa rent i världen!
Sopa bort all synd och last,
som förhindrar färden!
Sopa ren mig själv!... O, ve!
Nu kom en isvoschkare
och kör sönder kvasten...
Po... polis, tag fast ’en!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar