se idel fel, då blott naturen rått;
men låt ej väld, förnuft och hjärta råda,
så får du se din egen usla lott.
Kan du ej ömt vid denna griften gråta,
se dock vad ädel förebild du har:
när landets Far själv milt kan allt förlåta,
så blygs ock du att hysa agget kvar.
Jag ärnar ej den dödes fel berömma,
förgäta vill en usel politik,
men kan dock ej dess goda lott förglömma,
ty den står fast, oaktat all kritik:
Ett hjärta stort, ett vett som genomträngde
de gåvor han utav naturen fått,
fast stundom brist dess goda kraft utstängde,
lik all natur ett blandat ont och gott.
Den matta del vill jag ej mer omröra,
som alltid är en usel skröplighet,
men visa vill vad Nådens kraft kan göra,
vad RUTSTRÖM fått och vad jag därom vet.
Han har visst fått i Andens skola lära,
att känna sig i Adams stora fall,
och med sig själv den tunga bördan bära,
att världen är för Gud och Sanning kall.
Han upplyst fann, att gräl kan aldrig löna,
men är och blir ett ömkligt tidsfördriv;
ty han fick själv den dyra kraften röna,
att Jesu död är själars enda liv.
Då lärde han Natur från Nåden skilja,
och styrka fick av Andens dyra Nåd,
att föra fram den milde Gudens vilja,
för syndare ett evigt fridens råd.
På denna grund han väldigt kunde tala,
ej tomma ord, men vad åt hjärtat gick,
som väckte upp från otrons djupa dvala,
att själar ljus i deras mörker fick.
Han ej med Lag på egen gärning yrka',
men drog dock fram vår otro, synd och fall,
han kände grant vår egen usla styrka;
ty vistes rent vad Trona fatta skall.
Han talte om en evig Lösepenning,
då Jesu blod för hela världen rann,
en allmän nåd, ej stödd på Trones känning,
men Jesu död åt mänskosläktet vann.
Den högsta rätt han aldrig undandöljde,
att världen har en helt försonad Gud.
Den sannings kraft en salig verkan följde,
en livlig tro det största Herrens bud.
Att se Guds Lamm, om synden har borttagit,
att se sig själv från straffet vara skont,
sitt hjärta rent i Marterblodet tvagit,
och sig med Gud för evig tid försont.
En sådan tro den lärde högst att skatta
Guds Offerlamm vår enda salighet,
att liv gick upp och själar kunde fatta
en evig Nåd, en skänkt Rättfärdighet.
En lags basun här stiger fram med iver,
ett helgon stort, som saken redan dömt,
på helgelse med all sin styrka driver
och påstår högt, att RUTSTRÖM den förglömt.
Giv akt, min vän! med RUTSTRÖMS ord jag svarar:
den Sonen tror, för allting älskar Gud;
en helgelse som in i döden varar,
det högsta mål utav Guds helga bud.
Så sant det är, att synden bör avlåtas,
så viss den sats, som RUTSTRÖM trofast haft,
att synden skall i hjärtat först förlåtas,
förr finns ej liv, ej helgelse och kraft.
Så har han lärt den tiden han fick lära,
och fast jag matt dess gåvor visat har,
skall Domens Dag med många vittne bära,
att RUTSTRÖM visst ett Nådens redskap var.
Vill du än på vår Sälla Döde klaga,
att han för dig ej syntes änglaren,
säll han, som barn stod under Faderns aga,
stig du nu fram och kasta första sten.
Jag för min del kan RUTSTRÖM aldrig glömma,
i Blodets band han är mig alltid kär.
Ej bryr mig om, vad stora helgon döma,
dess trogna vän jag in i döden är.
Nu har hans själ sin svaga hydda lämnat,
och äntligt löst från denna världens strid
den krona fått, som Jesus honom ämnat,
han kämpat har, men sover nu i frid.
Hur doktor Rutström faktiskt predikade kan läsas här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar