En gång när vi ha druckit ut
den allra sista droppen
och när det äntligen är slut
på själen och på kroppen -
en stilla stund
på Rosenlund
låt gamla minnen ta oss
fångna
i gångna
och njutna dagars kaos.
Så låt oss sitta i en vrå
där skuggorna stå skumma,
med huvuden som blivit grå
och hjärtan grå och ljumma,
och klaga att
det är besatt
med ödet, Herren ger oss
alla,
och kalla
vi gruve oss för Eros.
Se upp, se upp, o Fogel, från
din söndriga postilla.
Där går din yngste telnings son
i vårens vilda villa.
Res trögt din gump
ur halm och lump
o Sjöman, att beskåda
andra
som vandra
på färdevägar bråda.
Så sitta vi med rygg i krök
och om de unga jolma,
när deras altars djärva rök
mot nya himlar bolma.
Och surt vi se
en ny armé
till djärvare bravader
stiga
att kriga
på högre barrikader.
Men utanför de unga gå
föraktande, rebellska,
och bygga borgar i det blå,
förtvivla, le och älska.
Vi äta snus
på fattighus,
när deras hjärtan flamma
heta.
Vi veta:
dem väntar ju detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar