Bölja följer tyst på bölja.
Skölja
de med tårar hemmets strand?
GUSTAFS stoft de till oss föra;
röra
suckande vid Sveriges land!
Kommer så han hit tillbaka?
Vaka,
höljd i sorgflor, Birgers stad!
Tro dock ej på dödens villa;
stilla
ser ur skyn Hans ande glad.
Sorgsna skaror stranden hölja,
följa
Gustafs bår med tårfull blick.
Den bland segerfanor röjen!
Dröjen
I de valv, dit tåget gick!
Tyst och mörk står kungaborgen,
sorgen
där sin boning slagit opp.
Klagan höjs ur slott och hydda,
flydda
äro glädje, vår och hopp.
Vad förenar alla hjärtan?
Smärtan
vid den ädle dödes grav!
O! vad fyller alla sinnen?
Minnen,
som hans sköna liv oss gav.
Grav! hans andes blomsterslöja
dröja
må hos dig, och bli till stoft!
Men hans själ ej här är fången;
sången
möter oss som rosens doft!
Den från folkets läppar klingar,
bringar
tårars frid och minnets tröst.
Darrande, med bleka strålar,
målar
Gustafs bild i varje bröst.
«Sov vid höge fäders sida,
blida,
tidigt fallna Sångardrott!
Konsten sina Gustafsdagar
klagar:
Såg én morgonrodnad blott.
Tag vår kärleks enkla, fromma
blomma,
tag vår saknads varma tår,
då vi nu i stjärneglansen
kransen
tacksamt lägge vid din bår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar