Ack, mitt hus är tomt och öde!
Jag har mist min bästa vän.
Själv jag längtar till de döde
och slår nu min port igen.
För mitt fönster häng gardiner,
flor ikring min spegel fäst,
ställ fram glas och karaffiner
för processen och min präst.
Min vänner, följ min tanka,
gör min jordafärd ej grann.
Blott ett litet skrank av planka,
där min kista ställas kan.
Svep mig bara i ett lakan,
som tillhört en viss mamsell;
lägg en visbok under hakan
och i mun en karamell.
Fästa baktill på min kista
en försilvrad mässingsplåt,
där min födsel och mitt sista
läsas kan med suck och gråt.
Skriv: I denna kista vilar
en olycklig vandringsman,
skjuten utav Astrilds pilar.
Amen! Amen! - Sove han!
C M Bellman:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar