vilar i sin vita dräkt,
lutar lockigt huvud stilla
över sina blommors släkt.
Nyss ur trädgålns skuggor sprungen,
med en herrlig blomsterskatt,
följdes hon av täcka ungen
till den stora gråa katt.
Smidig, i dess knä han leker,
gömmer väl sin klo så vass,
och den runda armen smeker
med sin svarta sammetstass.
Se! den friska purpurrosen
bjuder flickan honom då;
han förlägen vänder nosen,
kan dess vällukt ej förstå.
Flickan än en gång försöker,
bjuder mognat smultronbär;
kattens oro blott sig öker,
han vill slippa allt det där.
Osedd bakom dem sig smyger
sakta gamle Farbror då;
ur hans stora pipa flyger
röken, virvlande och blå.
Barnets änglahuvud blickar
ur de lätta skyar fram;
hon åt Farbror vänlig nickar,
ropar leende: "Fy skam!"
Men han svarar: "Ja, ni fela
lika mycket båda två:
du kan ej min njutning dela,
kisse kan ej din förstå."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar