gillar jag dock bans beslut att uti folkfattiga Cumæ
slå sig i ro, så att en medborgare får dess Sibylla.
Där är ju porten till Bajæ, och stranden ger en
behaglig
tillflykt. Prochytas ö jag sätter dock före Subura.
Ty var finns ett elände och var en öken, att
ej man
tycker det värre ändå att få rädas för brand och
beständigt
bäva för ramlande hus och för tusende faror i staden?
(Att icke nämna poeternas läsningar mitt i augusti).
Nej, med sitt pick och pack upplagt på en
endaste kärra,
håller han stilla en stund i Kapenas fuktiga portvalv.
Här, varest Numa har haft med vänninan nattliga
möten
utarrenderas nu både templet och heliga källans
lund åt judar, som äga ej mer än sin halm och
sin matkorg.
(Aldrig en buske det finns numer, som ej skattar åt
folket,
Och se’n man muserna vräkt, hela parken av tiggare vimlar).
Ned i Egerias dal vi nu stego och grottor vi funno,—
Onaturliga hål! Huru levande vore ej källans
Gudom, ifall med en grönskande rand utav gräs
hennes bölja
omgavs, samt den naturliga tuffen ej skämdes av marmor.
Här Umbricius talade så: När i Roma man icke
finner en plats för ärliga värv och för mödan en
vinning,
då vad man äger är mindre i dag än i går, och
i morgon
ock är en dag, som tär på den fattiga styvern, så
vill jag
giva mig dit, där Dædalus trött avklädde sin vinge,
medan mitt hår ej vitnat ännu och min ålder är
kraftfull,
medan än Lachesis tråd har kvar att spinna, och
själv jag
vandrar på stadiga ben och ej lutad mig stöder på
käppen.
Bort från min fädernestad! Arturius, Catulus gärna
stanne i den eller de, som svart kunna vända till
kritvitt,
taga på entrepenad hus, hamnar och svällande floder,
rensa kloaker från smuts eller lik till gravarne
forsla,
och som ha hjärta att sälja till slaf en själ under
klubban.
Förr de herrarne blåste trumpet och som trogne
aktörer
följde en småstadstrupp, ökända skrodörer på
landet.
Nu tillställa de spel, och när massan vänder på
tummen,
döda de vem man begär till folkets nöje, och
sedan
de arrendera i Rom avträdena — ja varför inte,
då ju de äro dock sådana där, som kastas från gatan
upp till ärones höjd, när lyckan behagar att skämta.
Vad skall jag göra i Rom? Jag kan aldrig ljuga;
en uselt
skriven bok kan jag icke berömma och köpa; jag
känner
icke till astrologien — och att lova ta livet av far min,
varken jag vill eller kan. I grodornas magar jag
aldrig
kikat ännu. Att bära till frun de skänker, som älskarn
skickar, må andra förstå. Med min hjälp ingen
skall stjäla.
Därför hänger jag ej som en vandrande skugga vid
någon,
likasom vore jag lytt och min högra sida förlamad.
Vem är nu omtyckt? Jo, medbrottslingen, som i
sitt inre
brännes av glödande samvetskval över hemliga
bragder.
Aldrig nånsin av den du vänte dig tack eller gengäld,
som i en hemlig, men hederlig sak dig gjort till
förtrogen.
Yerres älskar blott den, som kan stämma en Verres
för rätta,
när han behagar. Så högt må du dock ej skatta
den dunkla
Tajos glänsande sand och det guld, som han välver
till havet,
att dn förlorar din sömn, och att orättvist du
förvärvar
skatter, som mistas en gång, samt fruktas av mäktiga vänner.
Men vad det är för slags folk, som i vår tid
tjusar de rika,
och dem jag flyr som en pest, jag skyndar nu
öppet bekänna,
utan att blygas. Jag kan ej fördra, I stolte qviriter,
Rom med sitt grekiska skick — och tänk, vilken
drägg uta greker!
Redan förut har Orontes, den syriske, blandats med
Tibern,
förande med sig seder och språk, flöjtister och harpor,
(strängarne spända på sned) samt österländska
cymbaler
jämte den seden att ställa på lock gatflickor vid
Circus.
Gå, den som älskar en utländsk nymf med granna
turbanen!
Hovdräkt bära de nu dina bönder, du gamle Qvirinus,
och amuletter de hänga kring salv-insmetade halsen.
Denne från Sicyon kom, och den där uti Amydon
bodde,
den ifrån Andros, från Samos den där, och den här
ifrån Tralles, —
bo på Escquiliæ nu, och de syfta nog till Viminalen,
älsklingar alla i mäktiga hus, snart herrar på täppan.
Fyndighet, hastig och rask, en förtvivlad djärvhet,
ett språk, som
svamlar med ord, likt talarn Isæus’. Säg mig, vad
tror du,
han där är för en karl? — Han är allt, som kan
tänkas i världen,
är matematiker, målare, lärd, kvacksalvare, rlietor,
läkare, slängd i magi, augur, lindansare. — Allting
mäktar den hungrige greken. Befall, — och han
kilar till himla.
Och så på köpet — det är ej en mor, en sarmat eller
traker,
som sig fjädrar har lånt: nej, midt i Athen är han
uppfödd.
Skulle jag dem icke fly? Den där skall på
handlingar sätta
namn och sigill före mig? Han lägga sig överst
vid bordet,
kommen till Rom med den vind, som hitför sviskon
och fikon?
Är det då platt ingenting, att i barndomens dagar
vi andats
luften i hjärtat av Rom, växt upp vid sabinska
oliver? —
Nej, fullflugna i smickrandets konst, de berömma sin
väns språk,
fastän en åsna han är och hans anlete, fast han
är vanskapt.
Om han är svag, hans skrangliga hals de vid
Hercules’ nacke
likna, förstås, när högt ovan jord Antæus han
lyfter.
Ja, hans klena organ dem förtjusar, fast sämre den
låter
än en skrockande tupps, som förälskad biter sin höna.
Dylikt kunde väl ock vi prisa, men dessa kanaljer
tror man. — Spelar han bättre sin roll som den
tragiska Thais
eller uti komedien såsom hustrun eller slavinnan,
vilken ej slöja får ha? Ett fruntimmer tycker
man tala,
icke en utklädd karl: ban liknar på pricken en kvinna.
Hela nationen är komediant. Du ler? — Med ett
gapskratt
svarar han. Ser han en tår på din kind, — han
smälter i tårar,
utan all känsla likväl. Begär du i kylan ett fyrfat,
tar ban en skinnpäls på. »Hu, så hett!» du säger;
— han svettas.
Nej, vi äro ej vuxna varann; ban är bättre, som
alltid
kan både nätter och dar ombyta sin min till en annan,
som slängkyssar kan ge, har en artighet alltid på
läppen,
om hans patron mår väl och det märks båd’ på
ett och på annat.
Därtill är ingenting tryggt eller fridlyst nog för
hans lystnad,
icke familjens fru, ej en ärbar dotter, ej hennes
fästman, gosse ännu, ej förr så blygsamme sonen;
finns ingen annan, nå väl, han håller till godo med
farmor.
Efter vi börjat en gång att språka om grekerna,
tänk blott
då på de lärdes stånd, hör dåd av förnämare karlar!
Bareas döden ljöt, angiven falskt av en stoiker,
vilken hans lärare var och hans vän samt född
på den stranden,
där den gorgoniska hästen en gång lät sjunka sin
vinge.
Ej finns plats för en romersk man där, varest som
konung
härskar en sådan spion som Diphilus, som Erimarchus,
vilken ej tål en rival, utan själv vill rå om vår
skyddsvän
ensam. Ty när en gång han i villiga öron har
droppat
endast ett grand av det gift, som han fått av natur
och av hemland,
körs jag från vännens port. Den långliga tid, jag
där trälat,
båtar mig ej: en klient är den lumpnaste sak att
förlora.
Nå, för att alls ej smickra, vad är det för tjänster
vi göra?
Vad är en fattigs beröm, fast han fjäskar i toga
på natten,
sedan herr prætorn befallt honom skynda sig hals
över huvud
liksom en lictor — ty re’n är en rik arvtagerska
vaken —
att hans kollega ej förr än han själv uppvaktar
Albina? —
Här går ädlingens son till vänster om slavens —
och varför?
Jo, ty så mycket, som någon tribun i hären förtjänar,
skänker den andra med ens Calvina eller Catiena,
blott för att en eller annan gång få henne besöka.
Du däremot, när en flicka i snygg toilett dig förtjusar,
står där försagd och vågar ej bjuda din sköna på
bärstol.
Skaffa ett vittne i Rom så heligt som själve Nasica,
Jupiters värd, må Numa stå upp eller han, som ur
templet
räddande drog genom lågor och rök den skrämda
Minerva,
genast man frågar, hur mycket han har, sist om
karaktären.
Föder han massor av slavar på stat? Hur mycket
i jordrymd
äger han? Spisar han middag på många och rika
serviser?
Allt som pengar man har i förvar på bottnen av kistan,
har man förtroende ock. Vid egna och främmande
gudar
svärj du, så mycket du vill — man tror dock en
fattig förakta
blixtar och gudar — och det med självaste
gudarnes tillstånd.
Ja, den stackarn också skall åt allas glosor och speord
låna sig själv till ett mål, om hans rock är ful eller
trasig,
om hans mantel är smutsig en smul eller lädret i
stöveln
spruckit och gapar mot skyn, eller om, när hålet
är lagat,
ärr den visar vid ärr, nyss sammansydda med becktråd.
Värre än allting dock i vårt olycksaliga armod
är, att det gör sin man till en gäck. »Drag åt
skogen» man ropar;
»om du vet skam, så stig upp från en soffa, som
passar för riddarn,
du, som ej äger vad lagen bestämt, ty här skola sitta
kopplaresöner, om ock i det uslaste kyffe de föddes.
Här må den frodige roparens son bland städade pojkar,
söner till ståtliga män (plymgriparen, fäktaren) sitta!»
Sådan är Othos tarvliga lag, som rangen har skiftat.
Vilken tar väl en måg med ett bo, som är mindre
än flickans
hemgift, fast den är klen? Vem får den fattige
ärva?
Säg, vad bryr man sig om en ædil? Nej, fordom
i tiden
borde de enkla qviriterna vandrat i massa från
staden.
Icke så lätt man kommer sig upp, när förtjänsten
i hemmet
bindes av fattigdom; men likväl här i Rom är försöket
värre ändå, ty dyr är en usel boning och dyrt är
fylla slavarnes magar och dyr din tarvliga måltid.
Spisa på lerfat blyges man för: det hände dock icke,
om inan i hast till sabinernas land och till parsernas fördes,
där med en vadmalsfilt både grå och grov man sig
nöjde.
Sanning att säga, så finns en väldig del av Italien,
där man i toga ej kläds förr’n i döden. Ja, när en
festdags
högtid firas ibland på teatern, byggd på en gräsplan,
när efter långlig tid den bekanta pjäsen man skådar
åter på scenen en gång och barnet för gapande masken
darrar i moderns sköt, medan själv hon är bleknad
av rädsla;
då skall dem alla du se uti dräkter, som likna varandra,
både aktörer och folk, och som tecken på rangen
och sysslan
är det ædilerna nog att den vita tunikan bära.
Mera, än krafterna rå, här pyntar man ut sig, och
stundom
tages ur nästans pung långt mer, än som kunde
behövas.
Slikt är ett allmänt fel. Här vi leva i prunkande
armod
alla. Men varför tala därom? I Rom har på
allting-
fris blivit satt. Vad ger du ej ut för visiten hos
Cossus,
och för att få av Vejento en blick, fast han tiger
som muren?
En avrakar sitt skägg, och en annan helgar sin hårlock,
huset av högtidsskänker är fullt. Tag åt dig, min
gosse,
åter ett ämne till harm: vi tvingas att giva
presenter,
stackars klienter, därtill drickspengar åt fiffiga
slavar.
Vilken är eller var väl rädd i det kalla Præneste
för kullramlande hus eller bland Volsiniernas kullar
eller i Gabiis lugn och vid Tiburs branta kasteller?
Vi däremot, vi befolka en stad, som vilar till stor del
stöttad på bräckliga rör. Ty så den lutande väggen
värnas av ägarn, och när den gamla sprickan är stoppad
ber han dig sova i lugn, fast i var stund raset
dig hotar.
Nej, man skall bo, där vådeld ej eller nattliga faror
hota. — På vatten det skriks, och re’n sitt eländiga
bohag
forslar Ucalegon bort, re’n tredje våningen brinner;
du om ingenting vet, Ty springer man nederst i
trappan,
brinner den översta r’en, som av tegelpannorna ensamt
skyddas för regn, där de kärliga duvorna reda sitt
näste.
Codrus ägde en säng, för kort för hans Procula, urnor,
sex till tal, som prydde hans bord, dessutom en liten
bägare jämte en bild av Chiron under dess skiva;
därtill gömdes uti en kista hans grekiska skrifter,
Och barbariska möss på gudomliga sångerna gnagde.
Codrus ej ägde en smul — vem nekar väl det? —
och den stackarn
miste dock allt, fastän intet det var. Men rågen
likväl på
allt hans elände, det är, att ingen med mat eller
bostad
gitter att hjälpa den arme, som går utblottad och
tigger.
Om Arturici präktiga hus har brunnit, hans mor och
släktingar klä sig i svart, och då uppskjuts tinget
av prætorn.
Då begråta vi stadens förlust, då förbanna vi elden.
Medan det brinner, möta vi en, som marmor vill
skänka.
Pengar man skjuter ihop. En avstår bilder i marmor,
en någon utmärkt målning utav Polyklet och Ephranor,
eller en prydnad, som hövs de phæcasianiske gudar;
en ger böcker och hyllor till dem, med en bild av Minerva,
en utav silver ett mått. Nu bygger båd’ större
och bättre
Persiens, rikast ibland arvtagare, därtill med rätta
misstänkt även, att själv han sin egen byggning har
påtänt.
Kan du rycka dig bort från spelen, så får du i Soræ,
i Fabrateria eller också i Frusino ett dråpligt
hus för det samma, som nu ett mörkt hål kostar
för året.
Här du en trädgård har och en brunn, ur vilken
med lätthet
utan behov av ett rep du de spirande plantorna vattnar.
Lev såsom trädgårdsmästare då, och din kratta du
älske,
där du kan hålla kalas för väl hundrade pythagoreer.
Tänk blott, det är någonting, att i vilken vrå det
må vara
bli husbonde — vad mer, om blott för en endaste
tomte.
Här dör nästan envar, som är sjuk, av sömnlöshet — ja, men
lidandet alstras i grund utav osmält mat, som
förstör hans
inflammerade buk. När får man väl sömn uti hyrda
boningar? Om du betalar glupskt, kan du sova i
staden:
där är sjukdomens rotl. Ty passagen av vagnar i
hörnen,
trånga som hin, och skällsord över de stannande öken
skulle väl kunna en björn eller sjökalv väcka ur
sömnen.
Kallar tjeänsten, så tar den rike sin väg ovan hopen,
Vikande bort där han förs på liburniska bärares
axlar,
medan han läser och skriver i hast eller tar sig en
tupplur:
bärstoln alstrar nämligen sömn, när fönstret är slutet.
Ändock hinner han förr; oss hindrar den böljande
hopen
under vår fart. Den trängande massan mig
klämmer på låren,
här av en arm jag får mig en knuff och där af en
järnstång,
en med en bjälke i skallen mig slår, en ann’ med
ett vinfat.
Vadorna drypa av smuts, utav gräsliga fötter jag
ständigt
trampas, och — aj! — i min tå, där sitter en
krigares skospik.
Ser du, hur röken virvlar i sky? Där firas en
picknick.
Hundrade gäster! Envar av sitt bärkök följes i
spåren.
Corbulo bure väl knappt den mängd ofantliga kittlar,
saker och ting på sin hals, som med upprätt nacke
den stackars
pysen till slav; när han går, kringfladdrar lågan för
vinden.
Tunikan, lagad helt nyss, går i kras. Än nickar
ett granträd,
fört på en lastvagn fram, än åter där kommer en fura,
vickar med toppen i sky och hotar det vandrande
folket.
Ty om den axel bruste, som fraktar ligustiska
klippblock,
och om berget därvid omkull över skarorna stjälptes,
vad vart övrigt av kropparne då? Vem kunde
väl finna
armar och ben? Nej, krossat till stoft, vart lik
skall försvinna
liksom en fläkt. Mellertid man tallrikar tvättar
där hemma,
blåser upp elden i allsköns ro, ocli oljade skrapor
läggas tillreds samt linne bredvid handkannan med
vatten;
så på mångfaldiga sätt av de fjäskande slavarne
sysslas.
Ack, då sitter han re’n nykommen vid Stygen och
ryser
för den förskräcklige roddarn, och ej kan han hoppas,
att båten
bär honom över dess dy, ty han har ej en penning
till färjlön.
Kom nu därjämte ihåg åtskilliga faror för natten!
Tänk, vilken svindlande höjd uppå husen! Så lätt
kan en taksten
krossa din hjärna. Hur ofta kan icke en söndrig och
sprucken
kruka ur fönstret slå ned! Hur rister hon icke och
märker
gatans sten med sin tyngd! Du kunde ju hållas för
tanklöst
ovarsam emot plötsliga slag, om du ej testamente
uppgjort före soupern. Överallt ges farliga tillbud,
där under natten du ser vid din hemmarsch fönster
på gavel.
Därför du önske dig blott och bedje den ömkliga bönen:
Måtte de nöjas att ned över mig slå ut sina nattkärl!
Kommer en näsvis fyllbult se’n, som ej fått sig
ett slagsmål,
och som nu lider därför under natten ett kval, som
Achilles’
liknar, och kastar sig först på sitt anlete, sedan
på ryggen.
Får då på annat sätt han ej ro? Nej, sömnen av visst folk
njuts efter slagsmål blott. Men hur morsk han än
är för sin ålder,
samt fullsupen av vin, han likväl sig aktar för prætorn,
som i sin purpurdräkt med en lång svit tjänare
kommer,
därtill lyst utav facklors mängd och med lampor av koppar.
Mig, som av månen i hamn plär lysas eller av lyktans
tarvliga sken, vars veke jag drager ur pipen så
sparsamt,
aktar han ej. — Så förnim uppslaget till sorgliga
grälet,
om det är gräl, där jag får stryk och han bara piskar.
Nu han står i min väg, ban befaller mig stanna.
Jag lyder.
Vad skall man göra, min vän, när en galning
befallt och därtill en
starkare ? — »Halt, varifrån ?» — han ropar — »Var
hin har du proppat
ättika i dig och bönor i dag? Vad heter skomakarn,
i vars sällskap du ätit din lök och din kokade
gumsläpp?
Svarar du ej? Säg ifrån — eller och får du smaka
min skoklack!
Hör du, var har du ditt stånd? I vad bönhus hålls
du, din judhund?» —
Om du försöker att säga ett ord eller tiger och viker,
gör ingenting — stryk får du ändå, på köpet i ilskan
stämmer han dig till sist. Se, det är den fattiges
frihet,
slagen man ropar och ber, mörbultad av nävar,
man tigger,
att med de tänder, man har i behåll, få gå sina
färde.
Frukta dock icke blott slikt, ty bara du väntar, så
kommer
en, som plundrar dig ut, när husen ha stängts, och
när alla
bodarnes dörrar ha slagits igen, fastgjorda med
kedjor.
Stundom också i en hast någon stryker dig
expedierar.
nämligen om med beväpnad makt man vill hålla i
tygeln
båd’ det pontiska moraset ocli den gallinariska
skogen.
Jo, då löpa de mangrant hit likasom till en djurgård.
Finnes en ugn eller finnes ett städ, där ej fjättrar
man smider?
Största massan av järn blir bojor, och frukta man
kunde
att det på plogar är brist, och att spadar och hackor
det saknas.
Lyckliga prisa jag må våra fäder och sälla de sekel,
som i en flyktad tid under konungars makt och
tribuners
sågo ett Rom, som nöjdes att blott ett fängelse äga.
Härtill kunde väl än mångfaldiga saker man
lägga;
spännet kallar mig dock, och solen går ned. Jag
må vandra!
Länge allt re’n med sitt spö mulåsnedrivarn mig
vinkat.
Därför — farväl! Glöm icke mig bort, och så ofta
du skyndar
skaffa dig vila och Rom dig skänker igen åt
Aquinum,
Ryck även mig ifrån Cumæ dit bort till Ceres
Helvinas
eller Dianas fest. Jag skall hjälpa dig bra med
satirer,
om du ej blyges för dem, och jag kommer i lantmannastövlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar