Efter Sapfo
som sin plats djärvs taga där mitt emot dig,
som på närhåll vågar din ljuva stämmas
toner förnimma;
törs ditt trånfullt spelande löje skåda,
som mig själv upprör och min själ förvirrar:
blott jag ser dig, kommer ett enda ljud ej
fram över läppen.
Strax mitt tungband varder som lamt, en eldström
löper pilsnabb fram under hudens yta,
ögats synkraft verkar ej mer, och dovt det
susar för örat.
Ymnig kallsvett bryter se’n ut, en darrning
griper mig, blek är jag som vissna gräset;
ja, ett hår knappt fattas — jag själv det tycker —
att jag är dödens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar