vi valla tama djur,
där genljud med oss talar
av sång i moll och dur.
Vid foten utav fjällen
är våra fäders bygd.
Omkring de tysta ställen
ge bergen härlig skygd.
De skygder oss avbalka
från Nordens våld så täckt
och oss tillbaka svalka
med sunnanvindars fläkt.
Vår hjord i stora skockar
av väd'rar, lamm och får,
av getter och av bockar
och deras kid består.
De ledas utan klåvor
i vilda skogar kring.
Naturens rika håvor
meddela dem allting.
Vi tätt tillsammans vandra,
till allas vårt beskärm,
och kräla om varandra
som bin uti en svärm.
På täcka gröna säten
vi vallbarn vila oss,
och våra herdaläten
av kräken väl förstås.
Vi teckna med vår pipa
till får med lek och lock,
men lag för getter skipa
med våra lurars pock.
Vi ledsna ej att springa
fast hettan gör oss matt´
och vilda djur oss tvinga
att strida dag och natt.
Till skiftes man dock blundar
och roligt sova vi,
ty våra käcka hundar
oss hålla ryggen fri.
När räven fram sig smilar
ell´ vargar bryta in,
för våra snälla pilar
de sälja strax sitt skinn.
Vill björnen på oss rusa,
två bistra ta sitt tag,
de lära honom kusa
och se sin sista dag.
När denna striden varar
slå djuren sig i ring
i tvenne stora skarar,
de äldsta runt omkring.
Med hornen de formera
ett konstigt batteri,
men lamm och kiden flera
stå bakom benen fri´.
När fienden förstöres,
vart djur det genast vet.
Båd lur och pipa höres
och alla gå i bet.
Så gå vi muntra, snälla
var dag i bet och fält
och skatta oss för sälla
i våra gröna tält.
Dock får man stundom höra
att hjorden inom sig
i yran plägar föra
ett dumt inbördes krig.
Först gettren offensive,
så ha de alltid gjort,
sen fåren defensive
sig hålla immerfort.
Man skall därjämte veta
vad krigsorsaken är,
varmedelst fåren reta
på sig all gettrens här.
Det är, att får och getter
ej hava lika smak.
Naturen ock framsätter
för bägge var sin sak.
De fromma fåren äta
det söta på vår mark,
men getterna de fräta
det beska gräs och bark.
När fåren i sitt stilla
sin ljuva föda ta,
de tyda icke illa
vad geten helst vill ha.
Men getterna ogilla
de spaka fårens del,
de kalla det en villa,
en irrig smak och fel.
De fromma fåren tiga,
de gå i stilla mak,
de undfly till att kriga
men följa dock sin smak.
En bock ur hopen springer,
uppretad som en tjur,
till envigs kamp han tvingar
en oförskräckt vädur.
Från jorden han sig höjer,
så präktigt som ett torn,
och all sin vrede röjer
med tvenne grymma horn.
Han faller häftigt neder,
liksom en kastad bom,
och samvetslöst utbreder
sin bistra vredes dom.
Väduren står helt stilla,
orörlig som ett berg,
gör bocken intet illa,
ej heller skiftar färg.
Han bidar och han lider,
men håller bocken stång,
ger honom sent omsider
en stöt uti ett språng.
Dess panna hård som stenen
ansätter bocken så
att alla fyra benen,
de högt i vädret stå.
Strax glömmer bocken stångas,
allt buller, brak och lopp,
samt kriga, bultas, bångas
på stunden hörer opp.
Sen har man frid till kvällen
och hela hjorden går
på sina blomsterställen
och var sin föda får.
Men innan solen skrider
bak om vår höga ås,
och det till natten lider,
vi vallbarn roa oss.
Vi bygga oss en hydda
uppå vårt blomsterfält,
vars tak och väggar prydda
utgör det skönsta tält.
Med tusen blomsters prålning,
mer täck än Libanon,
hon trotsar Kongars målning,
ja, själve Salomon.
En bild av Härligheten
är vår Midsommars sal,
där hänga blomsterfläten
till tusen nöjens tal.
Av mjölk, av ost och grädda
samt villebråd förnämst,
ä´ våra bord beklädda,
men åkerbären främst,
sen smultron, blåbär, sava
och annan pressad must,
som vi i ryvor hava
till allas nog och lust.
Men främst vid bordet sitter
en brudgum och en brud,
av blommors glans och glitter
båd krona, krans och skrud.
Brudgummen är en Herde,
som en Herdinna tar,
varandra lika värde,
ett täckt och hyggligt par.
Vi gäster äro klädda
i Floras egen dräkt,
och våra halsband trädda
med mogna hjortron täckt.
Musiquen vi uppstämma
med pipa, sång och lur,
då kring vårt ljuva hemma
står hjorden som en mur.
Vi önska paret lycka
med glatt och redligt mod
och deras skålar dricka
i åkerbärens blod,
ett vin, ett jordens nectar,
begåvat åt vår nord,
som Croesus sig ej mäktar
på sina gyllne bord.
I lek och dans till skiftes
var sven sin kulla tar,
och önska dem som giftes
så många sälla dar,
som Abraham och Sara,
som Isak och hans fru,
som Jakob och hans skara,
sen Rakel blev hans brud.
Vi lyfta dem från jorden
så lätt som ingenting,
och sjunga dessa orden,
samt dansa lustigt kring:
TOCKA TVENNE,
HONOM, HENNE
O OCH H, A C OCH F,
VI NU ÖNSKA
ATT DE GRÖNSKA
O OCH H, A C OCH F.
ATT DE GRÖNSKA
O OCH H, A C OCH F.
HEM TILL GÅRDEN
SKYNDA, VÅRDEN
O OCH H, A C OCH F,
DENNA HJORDEN
HÄR I NORDEN
O OCH H, A C OCH F.
(1763)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar