långsamt som skyar ur mitt liv.
Varje afton i bordets skiva
skär jag en skåra med min kniv.
Kindernas skrynklor och pannans fåra,
längtans sugning och blodets hets,
dagen själv blir bara en skåra,
skuren in av en knivbladsspets.
Glödröda tankar, som sprängt och tumlat
i min hjärna och sprakat fritt,
trotsiga ord, som munnen mumlat,
allting ligger i detta snitt.
Vaknad ur det jag skrev eller läste
räknade strecken jag om och om,
tills mitt blod i pulsarna jäste
och jag i feberfrossa kom.
Men på hur många skåror som fattas
törs jag ej grubbla huvudet trött.
Jag blir lugn vid dagsljus, som mattas
blekt till skymning, när solen dött.
Domnande dag, du gjorde mig illa,
nu du dock övervunnen är.
Jag förlåter och tacksamt stilla
in ditt snitt i bordet jag skär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar