Fläckar

I. 

Dagarna växa — 

en rad vita spöken 

— gengångare 

som återkomma och försvinna. 

II. 

Den sjuka natten 

blek och tyst  

lyssnar 

till de unga lövens 

förvånade prassel. 

Röda eldar 

fräta dess barm,

fräcka fåglar 

jubla och sjunga 

Sol! Sol!

III.

Visst

är havet som en kvinna

trots oljefläckar drivkanistrar.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Det tycker om 

att flirta med solen

och klä sig naket 

för månsken.

IV.

Sagor utan mening

mumlar havet

för vinden och strandtallarna

- gamla, elaka sagor.

Tjut vind

vänd er bort tallar,

flyn vita moln!

- det är gamla, elaka sagor

utan mening.

V.

Rum

med öde väggar

och urblekta bilder

här och där

- mest kvinnohuvud

Madonnasken

från ett gammalt porträtt

längst borta:

en flicka i blått,

ett leende som lyser.

VI.

Min tanke om dig

är som en rät linje,

dess ena ända

glöder i helvetet

den andra

ringlar bländande vit i himlen

men i mitten

är den sotig och kall.

VII.

Jag ringde opp

till ett hjärta

där jag visste

det ej fanns plats

för mig.

Och luren sjöng.

Dess blodtunga jämna

hammarslag.

VIII.

Som ett stort flugpapper

ligger min själ

kringsvärmad av drömmar.

Blåa, gula, vita

dansa de allt närmare

- min själ har fått mörka fläckar.

IX.

Någonting var -

aprilsnö vid vägen,

aprilsol i ett leende,

och ett blått sorl över marken.

H Parland: