Nej, blott en Järpe. Med så mycket väder
den lille rör sig. (Mången narr så gör).
Röjd av sitt fjäsk han för ett hagel dör;
och nu i köket, ja på torget redan
han får sitt värde; och på bordet sedan
han prisas ej blott framför åkerhöns,
men rapphöns, att ej nämna gårdens höns.
Det ges ock mänskohöns, som vi må gärna
ej tåla blott men älska, hylla, värna.
De värpa flitigt vad oss nyttigt är,
fast med sitt kackel stundom till besvär.
Ur vägen alla! Själva Orren vike
för Tjädertuppen. Han ej tål sin like.
Men hur han stolt sig svänger lik en man,
som trotsar på sin styrka, fastnar han
i garn en fånge. Ej hans mod dock faller.
Han hackar vildsint genom burens galler
den hand, som honom bjuder spis och dryck.
Han hellre dör av svält än tål förtryck.
Men Rördrum, av vars oljud nejden dånar,
med värre hämnd sin fängslare förvånar.
Åt ögat måttar han med ilsket fund
så väl på jägarn själv som på hans hund.
Så hugger ock den falske frihetsanden
åt statens öga, icke blott åt handen.
Men icke otron mer än vantron rår
mot ljusets makt, som fram sin bana går.
Så tyst som snabb är Örnens flykt, som hinner
en höjd, där honom ögat mer ej finner.
Om du vill se hans bo, så kläng dig opp
på bergets branta vägg allt till dess topp.
Blott efter rov han ner i dalen ilar;
och om han där ett ögonblick sig vilar
i något träd, så är det på en gren,
som torr och naken skjuter ut allen.
Förklädd till tärna jägarn fram sig smyger
och narrar Trappen, som ej undan flyger.
han löper blott och gömmer sig i snår,
till dess att kopplet släppes i hans spår.
Men nu ett lod, i det han upp sig svingar,
hans bane blir. Räds att på fall dig bringar
den åskomgivna höjd, dit gunsten dig,
uppkomling, lyfte från din trygga stig.
Men se dit bort, hur Gladan, upphöjd över
allt skrän av kråkor, dem hon ej behöver
ens låtsa märka, svävar stolt i skyn.
Vad majestätlig flykt, vad härlig syn!
Så är det skönt att se förtjänstens ära,
trots dagens sorl, ett ädelt namn uppbära.
Det bär sig självt, som hon där knappast rör
på sina vingar, då sin krets hon gör.
Du sjögast, Lom, som under yra fröjden
av vår och kärlek vågar dig i höjden,
skrik ej så högt däröver med en röst,
vars låt ej liknar vår, men stormig höst.
Du, gömd i vassen, där på vattnet flyter
ditt tysta bo, du av din flykt ej skryter,
fast även du kan höja dig i skyn;
dock trivs du, Dopping, helst på vågens bryn.
Med bågig flykt Varfågeln far beskäftigt
och varnar med sitt skri, så vasst och häftigt,
småfåglarne för höken. Dock är han
själv färdig att uppäta vem han kan.
Knarr må du heta, som så ängsligt knarrar.
Led för vårt öra, du vårt öga narrar.
Bäst du är här, har du dig dit begett.
Av hundra, som dig hört, knappt en dig sett.
Så full av hemlighet du låtsar vara
där du i gräset göms, är du dock bara
ett litet höns. Hur mången far ikring
med stora ord, som säga ingenting!
Härfågeln opp! opp! opp! beständigt skriker
men hålls på marken. Dock, hur han förliker
det ena med det andra, vet du bäst,
som lovar stora verk — härnäst! härnäst!
Härfågel nämns han; varför så? Om härnad,
av landets fiender i tysthet ärnad,
han troddes spå och mana upp till strid.
Men nu förbi är de profeters tid:
Dock ej profetens inom oss, som anar
en andlig fara och mot den oss manar
till vaksamhet och strid. — Se, hur på vakt
en Trana står i lägret och ger akt
på allt omkring sig, på var fläkt i säven,
vart löv, som rör sig. Vaka så du även,
och ej din blick omkring dig endast välv:
Bespeja fienden inom dig själv;
och tron hos dig, igenom segren vorden
allt mera mäktig, gör, att ren på jorden
du din umgängelse i himlen har,
Tornsvalan lik, som högt mot ljuset far.
Dock däri, att hon ej, utom sitt näste
i tornet, för sin fot kan finna fäste,
du henne ej må likna, du, som här
är satt att verka, medan dagen är.
Garfågelns öde måste vi beklaga,
som ej ett steg på jorden mäktar taga,
och vinglös ej i luften flyga kan.
Vitt fält på havet han dock har. Välan!
Det har ock du på djupet, där du svävar,
du, som vad jord och himmel vittna, jävar,
av tvivlets vågor förd på ändlös rymd,
där hamn ej nås, av ständig dimma skymd.
En egen värld är havet, där bland lunder
av sten, som växer, föds en mängd vidunder.
Se där ett blomster: nej, det är ett djur.
När vattnet rörs och gnistor gå därur,
tag upp därav en handfull och beväpna
med ett förstoringsglas din syn och häpna.
Det är millioner levande du ser.
När blotta ytan sådant företer,
vad skulle ej vår blick i djupet finna!
Men nöjoms med den krets, dit den kan hinna.
Vad springer här ur sjön i luften opp?
En flygfisk. Ack! vad överdådigt hopp.
En havsörn slår på honom ner. Tag vara,
du Siare, på dig i dylik fara.
Bedrag ej oss, bedrag dig icke själv
med dina syner bortom tidens älv.
Var nöjd med vad Guds ord oss uppenbarat.
Först i en högre värld blir allt förklarat.
Men här helt nära under vattnets bryn
står en på lur och vid en Flugas syn
på henne sprutar en försåtlig droppe.
Vi sänkte hon sin flykt, som, trygg däroppe,
nu sluts med fall i sprutarns öppna gap!
Vik undan för den makt, vars fiendskap
till dem, som söka ljuset, aldrig vilar.
Spring ej i skotthåll för hans lömska pilar.
Tro ej de bloss, som du i kärret ser.
Mörk väg oss vilse för; falskt ljus än mer.
Så en Phalén, som sig om dagen gömmer,
om natten svävar kring en dank och drömmer,
det blinda tok, att det är solens sken.
Flyg ej så när — ack! han har bränt sig ren.
Nattskärra, även du om dagen blundar
gömd i en skreva. Först, när natten stundar,
uppvaknar du och flaxar hemskt omkring
längs marken, trollad inom samma ring,
och surrar lik en spinnrock, varför mången
tror dig en häxa, som, av djävuln fången,
stjäl mjölk av getter. Skyll för allt det där
dig själv, då du en vän av mörkret är.
Se även Flädermössen nu sig smyga
ur sina gömmor och kring ladan flyga.
Allt djävulskap i rörelse nu är;
ty sådant allt om dagen sig ej bär.
För klara ljuset det som skrock försvinner.
Men värre är, att även brottet finner
av natten skygd. Missdådare och hov
nu gå med ulv och räv att söka rov.
Vad spöklikt skrän av Uven, som förskräcker
den fromma Duvan. Men, då dagen väcker
i lundens kronor all dess sångarsläkt,
då flyr han i sitt hål, av natt betäckt
också om dagen. Så av mörkret fången
mitt i det kristna ljus är bland oss mången,
som för att se i nattligt djup dess mer
med bortvänd syn ej klara dagen ser.
Men Trast och Lärka, livliga och glada,
i källans åder sprittande sig bada
och sjunga sen den ena i det blå,
den andra i det gröna. Gläd dig så,
du trogna själ, som livets brunn har renat.
Gläds åt den nåd, som dig med Gud förenat,
och gjut i tacksamt lov din helga fröjd,
på hoppets vingar över stoftet höjd.
Och när du ser i skyn en samlad skara
beredd att bort till andra stränder fara,
så gör dig färdig till den snara färd,
som dig skall föra till en bättre värld.
Men att du måste till det rätta livet
ånyo födas, såsom det är skrivet,
det låter dig naturen själv förstå
i larven, som vi se ur busken gå
mätt av de löv, hans första levnad närde,
att till en annan av ett högre värde
bereda sig i puppan, där han, skild
från världen, göms, till dess — vad härlig bild! —
han bryter skalet och med sköna vingar
i morgonljuset sig bland blomstren svingar.
"– – – Du nordens näktergal – Du som anar om dens nöd som lider." I Författarens födelsebygd, en av de nordligaste städer i Finland, hörde han vissa somrar en fågel, som satte sig på de högsta flaggstänger och sjöng hela den korta och ljusa tiden av natten som solen ej syntes. Invånarne kalla den Kuolemanlindu eller dödsfågeln; ty de inbilla sig, att i det hus, på vars flaggstång han valt sitt sångställe, någon person inom det året skall dö. Till det djupa intrycket av dess ljuvt rörande, melankoliska sång, bidrog även denna inbillning ej mindre än den höjd, varifrån han lät höra sig, och den Nordiska sommarnattens skönhet. Förmodligen är det Sylvia Svecica. Åtminstone är, vad jag av dess utseende kan minnas, likt dennas beskrivning hos Nilsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar