Skogens goda fé

Där bland furor orren spelar,

där den ömma trast fördelar
sina toners lust och kval,
där mot häll, som överhänger,
vilda hallonbusken klänger,
har jag bott i åratal,
och jag vet var smultron glöda
mer än eljes purpurröda,
vet var dolda källor flöda
med en dryck, oändligt sval.

Medan nattvioler dofta,
komma vilda duvor ofta
för att matas av min hand.
När min stämma vänligt kallar,
mellan solförgyllda tallar
blickar älgen fram ibland.
Sjunger jag vid skogens stränder,
medan månen strålar sänder,
kommer lätt en kull av änder
för att lyss vid fjärdens rand.

Nalkas från den granna världen
något fjäsat barn av flärden,
någon vän av stoj och hån,
in i mina skrymslen djupa
far jag skygg och huvudstupa,
stum och sorgsen, därifrån.
Ej hans blick, som nöjet mattar,
mina enkla fröjder fattar,
åt min ljusa frid han skrattar,
lustans högtförnäme son.

Men ett barn jag tröstar trogen,
när av våda mitt i skogen
det i kras sin bunke slog,
och åt hjon, som går och vallar
och sin stilla visa trallar,
ofta nog jag vänligt log,
och åt odlarns unga dotter,
som går hem från ängens slåtter,
ger jag livets bästa lotter,
ger jag kärleks lycka nog.

Och ibland - ack, alltför sällan!
- har jag sett vid svala källan
skalden stå, min hjärtanskär.
Om hans ögon, bäst han njuter,
mina händer tätt jag sluter,
viskar: »gissa vem det är!»
Och han svarar: »Länge gömda,
underbara, evigt drömda,
sällan sedda, aldrig glömda!
Det är du, min själs begär!»

När han löser mina händer
och förtjust till mig sig vänder,
ofta redan flydd är jag.
Väl han klagar: hårda sköna!
Men jag vet att hemligt löna:
I hans drömmar natt och dag
gjuter milt jag skogens tjusning.
Skuggors lek och dagrars ljusning,
källors sorl och tallars susning
blandas i hans harposlag.

C D af Wirsén: