Du snälla Ekorr', som i gröna toppar
från gren till gren än kliver och än hoppar,
ve! om du fången blir och sätts i bur
att i ett tramphjul streta, arma djur.
Så mänskoanden, ju mer fritt han spelar,
dessmindre om sitt mål i längden felar.
Men, då han suckar under tanketvång,
så står han, där han står, med allt sitt språng.
Är det väl Skogens Herre, vi här möte!
Ej mer den starke i naturens sköte!
Se honom dansa efter pipans ton;
ett vackert prov av civilisation.
Vad prasslar där, vad står där över sälgen
för huvud fram? Så högrest är blott Älgen.
Fri, som han föddes, vill han dö. Väl kan
den ädle fällas; men ej kuvas han.
Skön är en älghjord, ej som boskap driven,
en fri förening, av sig själv så bliven,
där alla var för sig jämlika stå
och dock i ordnat skick tillsamman gå.
Men, hur han månde av sin frihet skryta,
med älgen Hästen dock ej ville byta,
som, då han hyst och närd och ryktad är,
har så sin herre som sin krubba kär.
Ack! se hans glada språng, då han från plogen
i hagen släpps, fast ej i vilda skogen.
Vill du gå dit för att, fullkomligt fri
från alla band, din egen herre bli?
Vad ligger där för odjur bakom stenen
i lömskt försåt och med ett språng
på Renen
skär av hans hals och suger ut hans blod?
En Järv, vars list är större än hans mod.
Men dylikt sker ju ock i herregården.
Ve höns och duvor, då i mörkret Mården
sig smyger dit! Dock hör vad pris han får!
För vad förtjänst? Jo, för sitt sköna hår.
Och Vesslan, som på rov illistigt lurar
i mörka smyghål av förfallna murar,
förändrar sedan namn med färg och min
och ses i högsta krets som Hermelin.
Hon har som Illern den förtjänst att tukta
de leda Mössen. Även Råttor frukta
för bägges sluga blick och vassa klor.
Mot små, som göra ont, behövs en stor.
Ha vi ej råttor nog som göra skada
så väl i källare som bod och lada,
att våra fartyg skulle skaffa hit
ifrån Levanten eller Barbarit
den stora bruna med den vita magen,
som aldrig fylls? Det är den gamla lagen,
att med det goda, handel och förvärv
inbringa, följer främmande fördärv.
Men, hur av egna alster, oss helt nära,
samhället riktas, kan oss Biet lära,
som, prövande var ört, ur den, som minst
tycks lova, ofta drar den största vinst.
Bikupan visar ock – men vad av henne
för lärdom hämtas må, vi alla känne.
Ett annat samhälle av enig flit
ett mönster är. Kom låt oss blicka dit.
Mitt i en ström du finner med förvåning
av hus vid hus, av våning över våning,
en stad, bakom en damm, av timmer byggd.
En mängd av hushåll lever i dess skygd.
Vart äkta par sitt eget rum där äger
med bad för föttren vid ett mossigt läger.
Så väl till sjöss som lands vill Bävern bo.
Vad konstrik byggnad! Knappast vill man tro,
att den är uppförd av det lilla djuret.
Fällt av dess tänder, av dess armar buret,
är allt det virke, som beredde den.
Att han det släpar på sin äkta vän
som på en släde, är en nedrig saga,
ty bägge samfällt var sin börda draga.
«Se där ett folk, som styr sig självt, och märk,
hur väl det går, det jämnt fördelta verk!»
Ja, i en öken. Där ett fritt samhälle,
från grunden uppbyggt, har sitt rätta ställe.
Men när av öknen blir en folkrik bygd,
vi flyr du dän, du stilla samhällsdygd?
Och dem, som hata allt förtryck av mängden,
ej mindre än av en, vad kan i längden
du ge för råd, som vore bättre än
att i en öken fly med dig igen?
Vad skaror tåga här i samma sträcka
och förr ej sluta än de havet räcka?
En del från molnen föll, i luftig flykt
från fjällens spetsar av en stormil ryckt.
Vad helst dem möter, ej de andan vika;
mot käpp och fot de bita och de skrika.
Vid Lämmelns härtåg folket gläder sig,
att ej från fjällen hotar värre krig.
Ja, prisom Gud, att, som på var sin sida
av samma klippa, tröttnande att strida,
två ädla Falkar i all endräkt bo,
så Svensk och Norsk varann som bröder tro!
Inom sig sluten Halvön trygg kan vara,
då hon sig väpnar blott att sig försvara;
likt Igelkotten i det runda värn,
han har av piggar, vassa såsom järn.
Förgäves Räven kryper kring hans pansar;
han törs ej röra vid dess sträckta lansar.
Så finner ock förtalet till sin blygd
en värdig man förskansad av sin dygd
Så finner ock förtalet till sin blygd
en värdig man förskansad av sin dygd.
Men av det sken, han ger i mörka natten,
är Uttern röjd, som klyver sundets vatten
med blod i spåren, träffad av ett skott.
Hur mången lyser till sin ofärd blott!
Vem har förstört vad nyss här stod i blomma?
Mullvaden. Vad har så upprört den fromma?
Ej fromhet – vantro är det blott, som skyr
den glädje med Guds dag var morgon gryr.
Må i sin mull den blinde ned sig gräva;
men varför upp sitt hemska huvud häva
i blomstersängen och föröda den?
Det sköna tåls ej av en mörkrets vän,
mer än det sanna. Bägge äro strålar
av samma ljus. Ja, samma sol, som målar
regnbågen, morgonrodna’n, aftonskyn,
all jordens krets uppdagar för vår syn.
Om vintern vit, om sommarn grå är Haren:
byt icke färg som han. Fast mer förfaren
du ändrar åsikt, dock, i tänkesätt
dig alltid lik, stå fast vid sant och rätt.
För övrigt märk, hur list med dumhet låter
förena sig, då haren fram och åter
kring fältet far att dölja sina spår,
och med ett språng sig gömmer i ett snår.
Han plä’r också med öppna ögon sova.
Den finns bland oss, som har en dylik gåva,
ej blott i kyrkan men vid ämbetsbord,
ja, vid det lästa som det hörda ord.
Men stackars jöns, vad krokar han må göra
och hur han spänner öga, spetsar öra,
vad hjälper honom all hans snabbhet dock,
mes, som han är, emot en hundaflock!
Här möter oss hans frände från Angora.
Vad vinst för riket, icke att förlora!
Snart av ett par blir en million och mer.
Betänk vad silke och ragu det ger.
Det vore ju ett värdigt riksdagsämne!
Till en motion därom vi det blott nämne,
och gå dit bort bland folket ifrån byn,
som samlat sig att se en undersyn.
Där sitter på en stång en liten herre,
som blinkar styggt, men grinar ännu värre.
Se, hur behändigt ur en pappersstrut
hans snabba fingrar veckla mandeln ut.
Är det en dvärg, en byting? Nej, en Apa.
«Hur lik en mänska!» ropa de, som gapa.
«Truls! du har fått en liten lekbror nu,
så lik dig själv.» «Tag dig om näsan du;
så platt hon är». – «Grinollar bäggedera!»
«Håll du din breda mun!» – med vad där mera
blev sagt, som aplikt var. Karikatur
av människan är detta fula djur.
Men även andra röja drag av henne
och hon av dem. Se där i fönstret tvenne,
som bruka mun. Där är ett äkta par:
han min av Hund och hon av Katta har.
Den ena morrar och den andra fräser.
Då hjälten med en blick, vari man läser
mod, höghet, kraft, påminner om en Örn,
så står, med uppsyn av en vresig Björn,
för den i skåpet gömda gäldenären,
vid upplåst dörr, den stränga borgenären.
Här tittar Räven ur ett ögonpar;
och där en mun av Vargen tycke har.
En broder brås på Tjur, på Bock en annan;
dem båda fattas endast horn i pannan.
Så röjer sig, mer eller mindre klart,
det inom mänskan gömda djurets art.
Men se, den fromme vid sin död har redan
ett drag av ängel, som förklaras sedan
i himmelsk skönhet, då, från djuret skild,
den rena anden speglar Skaparns bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar