Och lär av mig ordentlighet och flit.
Men hellre som en Mygga än en myra
du lever, yngling, i din sinnesyra.
Det tycks väl vara ett behagligt liv,
som mygget för. Ett nöjsamt tidsfördriv
är sång och dans. Men mitt i sommarvärmen
en väderfläkt förskingrar hela svärmen;
och mången, när som bäst han njuta skall,
knäppt av ett finger ligger knall och fall.
De trevna myror däremot, ej störda
av vad dem möter, vandra med sin börda
sin väg rätt fram och få i tryggad ro
än över vintern i sin fristad bo.
Vad blir ditt slut, du rumlare, som löper
från halvgjort arbete och vettlöst köper
för bröd åt dina barn, de bleka små,
ett gift, som gör att du ej mer kan stå?
Du ärnar hem, men faller i ett dike.
På vägen bredvid dig din vackra like
Tordyveln vältrar sig. – Dock se, han är
på vingar åter, då du ligger där
till ljusa dagen; eller väcks törhända
ej livet mer i ditt av giftet brända,
förtärda blod. Du var dock, även du,
Guds återlösta barn. Vad är du nu?
Lär dig en Geting från en Humla skilja,
och bliv ej vän av alla, som det vilja.
Sky dem, som visa mannamod med kiv,
beredda för ett ord att dra sin kniv.
Att vara sällskapslik må vackert vara.
Men se på marken där en samlad skara
av dessa grå småfåglar, som bli kvar
vid mänskors boning än i vinterns dar.
Kring korn, som fallit ur ett lass, vad gamman,
vad tävlan, som dem drar alltmer tillsamman!
Men nu ett limspö lockar till sig en:
han fastnar, skriker, och en annan re’n
är vid hans sida. Inom kort de alla,
en efter annan, flyga dit och falla
i samma ofärd. Jägarn med ett fång
i säck dem föser alla på en gång.
Väl är det skönt, om för en vän i nöden
du vågar allt och trotsar själva döden,
men undvik broderskap i last och blygd:
blott genom vänskap föll så mången dygd.
De, som i början blott till lust sig sälla,
förena sig till slut att brott tillställa,
de gå till rån och mord med samfällt råd,
som Vargar följas åt till sina dåd.
Men sårad varg uppätes av de andra;
så även skälmar svikas av varandra.
Därför ock många likna Räv och Lo,
som blott sig själva och sin illist tro.
Sin boning Grävlingen i ordning äger
och går att hämta mossa på sitt läger,
där han vill lägga sig till vinterro.
Men rävens konst tillägnar sig hans bo.
Vad styggt han gör att honom dä’n fördriva
må jägarn, som det vet, för dig beskriva.
Men mången ärlig man på lika sätt
berövas gård och grund mot lag och rätt.
Se Spindelns fina nät, som flugor fångar;
dylika snaror äro rättegångar.
Lid hellre en förlust, än att du ger
lagvrängarn två, ja fyra gånger mer.
Hos Korpen och hans släkt rår tjuv-okynnet:
men gåtlikt är hos dem det egna lynnet
att åtrå guld och silver och det hem
i nästet bära utan gagn för dem.
Vem har ej hört om Skatan, i vars gömma
det stulna fanns, då man höll på att döma
till döden pigan, som oskyldig var?
En sådan lystnad, som ock Råkan har
så väl som Kråkan, hur skall den förklaras,
om ej som varning, att vi må bevaras
för galenskapen hos en girigbuk,
som av sin kära skatt gör intet bruk?
Se till, att du ej själv din heder fläckar.
Men bry dig ej om smädelystna gäckar.
Spyflugor heta de och det med skäl.
Men du, så prydlig och så led likväl,
påflugna Broms, som ej blott oxen plågar
och kon, men hästen själv anfäkta vågar,
en fläkt utav hans svans är allt det svar,
som av hans stolthet du att vänta har.
Flyg in i vagnen, där en herre sitter,
som ej sitt tjocka huvud vända gitter
att se sig kring i landet, där han far.
Bit honom vackert; märk vad hull han har.
I utsökt val av viner och av rätter
han all sin omsorg, all sin ära sätter.
Nu vid en gård han bjuder göra halt.
Han vill bese en stor och präktig Galt.
Högt sin beundran kännaren förklarar;
och den berömde med en grymtning svarar.
Hans mening är (ty vid en ho han står
och slukar drank): gutår, kamrat, gutår.
Men på hans Hästar av det fulla blodet
är svansen stympad. Ve, det grymma modet!
Likväl behåller än det vackra djur
sin ädla art, sin ståtliga figur,
stolt under sadeln och för lass ihärdigt,
i lustfärd muntert och till krigsdans färdigt.
Så, fastän illa lönt, ja, höljd med blygd,
sig själv dock trogen är den sanna dygd.
Allt gagnar hos de djur, som under vården
av mänskan stå och, vilande i gården,
idissla vad de mejat ha i fält,
allt med ett ord. Så Guds försyn det ställt.
Men utom nyttan, då du plöjer tegen,
märk Oxens dygd och gör den till din egen.
Han lär oss, vad vi ej förakta må,
att, dit vi måste, utan klagan gå.
Se Fårens samdräkt, som i dalen vandra,
i skuggan vila, slutna till varandra.
Och märk, hur Geten sig på klippan när.
Att vara nöjd med litet rikdom är.
I Åsna och Kamel dig Skriften visar,
vad aktas måste, fast man det ej prisar,
det tålamod, som alltid färdigt är
till stilla tjänst och tyst sin börda bär.
Du ädla Hjort, som lyss till gälla ljudet
av jägarhornet, räds det förebudet.
Det gäller, ack! ditt liv, så stolt du bär
din tvågrens-krona, högdjur som du är.
Ja, de, som lyckan valt att främst upphöja,
bäst de i hennes lustpark sig förnöja,
bli plötsligt föremål för fridlöst skall.
Just henes ynnest bringar dem på fall.
Spis, klädnad, körsel, allt vad han behöver,
har Lappen av sin Ren. Du, som däröver
förundrar dig, finn mer beundransvärt
vad av det djur, han tämt, han själv har lärt,
att, då i skygd för nordans skarpa ilar
han når en dal, där han om kvällen vilar
och där hans hjord kan beta kring hans tjäll,
han i sitt ökenliv sig finner säll.
Där, såsom överallt på jorden, Hunden
åtföljer människan av kärlek bunden.
Den lappske är ej stor, ej stark. Likväl
står hela skaran under hans befäl.
Han ordnar tåg och läger; han den låter
kring fältet sprida sig och samlar åter,
när uppbrott sker; han anger fienden,
den främste själv att gå i strid mot den.
Av hundens trohet vilka prov, vad under
av självuppoffring utan att därunder
är någon avsikt, någon annan grund,
än att sin herre älskar så hans hund.
Om dagen följesven och vakt om natten,
han går till hans försvar i eld och vatten;
och kan han med sitt liv ej rädda hans,
så sörjer han och hämnar. Ofta fanns
på graven, dit det kära stoft blev buret,
allena kvar ännu det trogna djuret.
Och mången baneman, vars dom var dröjd,
blev av den dödas hund omsider röjd.
Men även vilddjur dolda anlag röja
att sig till storsint ädelhet upphöja.
Vem har ej hört om Lejonet i Rom,
som, då Androcles fick sin grymma dom
att bli dess rov, föll ner och honom smekte.
Med tacksam tunga nu den hand det slekte,
som fordom ryckte törnet ur dess klo;
varpå man fann en fristad i dess bo.
Allt folket, samlat att ett blodspel skåda,
blev rört och bad om frihet för dem båda.
De fingo den; och från den samma stund
han med sitt lejon gick som med en hund.
Om Elefanten, som ett rättvist sinne
ej mindre adlar än förstånd och minne,
berättas många minnesvärda drag.
En gav sin herre oförtänkt ett slag.
Se’n han med ängslan sett än på den slagne,
än på de kring hans lik av sorg betagne,
han knäföll för hans son, ett barn blott än,
tog det på ryggen och var spak igen.
Se här ett annat vackert prov av samma
förståndiga och ädla djur. En amma,
som lagt den späda, hon i famnen bar,
i skuggan av ett palmträd, borta var,
då en Hyen dit smög sig och var nära
att gripa barnet, som hon tänkte bära
till sina ungar. Men då knep i hast
en snabel hennes hals och med ett kast
mot spetsen av en klippa henne slängde.
Där snart förblödd och döende hon hängde.
Ej nöjd därmed höll elefanten se’n
om barnet vård, tills amman kom igen,
då hon på snabeln vyssjad fann den lilla,
som, tystnad från sin gråt, nu låg helt stilla.
Om Söderns djur är mången undersaga
att lära gjord så väl som att behaga;
men i den krets, som sanning och natur
oss anvist, se vi helst på Svenska djur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar