Ode till Vindelälven

Du ilar ständigt mot kusten
till havet vid flodfärdens slut,
och aldrig försvinner dig lusten
att rinna österut.

Visst får du stunder av vila
ibland på blänkande sel,
men sedan måste du ila
att få i havet din del.

Och jag här på älvsbrinken tänker
hur flyende flyktigt det är,
det vatten som porlar och stänker
mot älvskantens stenbarriär.

Och dock, vilken glädje du skänker
åt dem som bor vid din strand;
dina livfulla droppar de blänker
som pärlor på glittrande band

i skummande brusande forsar
i sommarskönt Vindelälvsland,
som här nu min färdväg korsar
och sätter mitt hjärta i brand.

Du strömmar ivrigt mot kusten,
fast vägen är slingrig och lång,
men aldrig förlorar du musten
du fått genom seklernas gång.
Din stämma är ännu ej brusten.
Håll ut med din tidlösa sång!

(Vid Vindelälven i augusti 1970)