furornas bruna stammar,
mellan dem djuprött som karneol
skyarnas eldhav flammar.
Rymden brinner, men nejden är sval,
slumrar i jungfrudrömmar,
nere kring viden i enslig dal
dimman en slöja sömmar.
Skyarnas glöd och jordens fred
smälta ihop till en saga,
hän genom vilken likt gastar på hed
snabbt på vårt hjul vi jaga.
Sagans vingade hjul är vårt,
bär oss utan att rassla,
skogsrået skrattar åt oss så hårt,
vättarna tissla och tassla.
Tysta som spöken vi ila förbi
bondens sprakande fåle;
gumman vid vägen med signeri
värjer sig mot hin håle.
Över milslång och öde mo
bär det med fart som eggar,
långt bakom oss är bondens sto,
där det åt eko gnäggar.
Men med uggla och läderlapp,
nattens flygande följe,
rida vi långa vägar i kapp
inne i skogens hölje.
Låtom oss sätta ett världsrekord,
det är gjort med detsamma,
bort över skogarnas dunkla bård
in uti skyarnas flamma!
K A Tavaststjerna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar