Barn, gosse, du lilla liv av mitt,
som skummade över en vår.
Jag vill bekänna, det skedde ej fritt;
det var dunigt hull, som skimrade vitt,
det var doft av din moders hår.
Du får mig ej döma och förebrå
om livet dig hårdhänt tar,
om människor bitas och plågor slå.
Därför jag vill att du skall förstå
hur härlig din moder var.
Du skall förstå och förlåta det,
när själv du sitter en vår
med en liten kvinna i hemlighet,
och allt vad du tiggt om, svulten och het,
i en brinnande svindel får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar