ditt fosterlands hopp och ära;
du skulle ha kunnat vad jag ej kan,
du skulle ha hunnit vad jag ej hann
i verk, i ord och i lära.
Men nu så slumrar du ljuvt och gott
i jordens sköte. Vad du förmått,
det var ett älskande löje blott.
Du skulle ha stått i de våras led,
den främste att faran trotsa.
Du skulle ha ljungat som blixten vred
på allt det mörka och usla ned,
att hämna och att förkrossa,
men nu så sover du späd och ung,
en bruten blomma i tuvans ljung,
du drömmens hjälte, du lekens kung!
Jag skulle ha sett ditt namn i glans,
odödligt för alla tider.
Man skulle ha sagt: en bragd ej fanns
mer ädel och stolt och stor än hans
i levnadens heta strider.
Men nu så vilar du utan namn,
förglömd och okänd i jordens hamn.
Din eftervärld är min tomma famn.
Du skulle ha stått med silverhår
i levnadens aftontimma
och sett tillbaka på långa år,
välsignad, älskad, och sett en tår
i barnabarns ögon glimma.
Men i din strålande morgonstund,
förrn livet börjat sin långa rund,
så kom den tidiga kvällens blund.
Du skulle ha tröstat mor och far
i sorgernas hårda stunder!
Du skulle ha lyckt vårt ögonpar
och stått med en tår vid graven kvar,
sen du oss gömt därinunder.
Nu är det vi, som med sorg stå här,
nu är det dig, som vi gömma där,
vår tår, som tuvan i blommor klär.
Dock - all din leende framtidsdröm,
den ljuva och stolta saga,
som kanske förgåtts i livets ström,
nu äga vi den så skön och öm,
nu kan hon ej mer bedraga.
Vi sörja vi att så rik du gått
bort från det svikande livets lott?
Sov gott, mitt älskade barn, sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar