o Ensamhet, min själ får åter vingar,
till hymn du åter lösta anden tvingar,
till pris och jubel över natt som flytt.
Befriad åter kan min själ sig lyfta
ur vardagsgrått mot rymder nya, ljusa,
och friska strömmar genom sinnet susa,
som lösta källsprång i en dunkel klyfta.
Du dag, vars första daggregns pärlor stänka,
min själ är redo att på nytt sig sänka
i dina flödens bad, det kyska, svala.
Hur nya sånger genom själen välla!
O, ensamhet, du är den starka källa,
vars sorl allena till min själ kan tala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar