Vargen

Trött på att strida med tankar och ord
lutar jag huvudet tungt mot mitt bord.

Natten är mumlande mörk och stor.
Vad är det jag vill? Vad är det jag tror?

Mitt i en vargtid jag lever och dör.
Vad har jag för mål? Vad lever jag för?

Tror jag på människans höga förnuft?
Då får jag allt göra jorden till luft.

Tror jag att människan innerst är god?
Då får jag allt göra vin utav blod.

Trött på att kalla min klentro en tro
längtar jag bara till drömlös ro.

Men i den mumlande nattens kör
plötsligt ett spätt litet ljud jag hör.

Genom min själ far en ömhetsström:
barnet har väckts av en elak dröm.

Varsamt jag smyger mig till hennes bädd,
tar henne upp, förgråten och rädd,

bär henne, nattvarm på kind och i hår,
medan jag känner hur hjärtat slår.

Drömde du kanske om vargen igen?
Far ska nog schasa den bort, lilla vän.

Fram emot fönstret jag bär mitt barn.
Natten mumlar och mal som en kvarn.

Talar ömt, tills hon åter får ro,
talar som om jag ägde en tro,

medan jag hela tiden vet
ordens vanmakt och hjälplöshet,

medan jag hela tiden hör
världens förtvivlan därutanför,

medan jag hela tiden ser
vargen närma sig mer och mer.

H Blomberg: