Dvala

Det är tyst i hela huset.
Inget orkar jag att göra,
bara ligga, bara lyss till suset
ifrån eken, bara höra
hur dalaklockan går och går,
som den har gått sin loja gång 

i hundrafemti långa år.

Klockan går och tiden går,
tiden går ifrån mig;
tiden slutar, jag förstår
det är tusen, tusen år
sen jag levde, sen det fanns
Guds gröna jord, en gång, nånstans.
Tid och rum, i går, i dag,
allt är ett och samma slag,
det finns bara, bara jag,
halvt i dvala, trött och svag,
som ej vet om jag är jag
eller är den fluga,
som med evig envishet
surrar dum och lunsigt fet
i en själlös evighets
sommarkvava stuga.

S Lindström (Tristan):