Var vid dess fördärv ej ljum.
Låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum.
(Wallin).
RABULISTEN:
Får jag gå in, jag oinvigde, här,
där prästerskapet har som en kuliss;
och där det världsliga får rum bredvid
det heliga? Det skåpet där i vrån
förvarar ju patén och kalk och mäss-skrud;
men, som sig bör, står penningkistan främst.
Där öppnas källarluckan vid den dörr,
som gömmer Scrivers själaskatt med mera;
och här på bordet Bibeln har till granne
en fylld butelj.
LANTPRÄSTEN:
Med vatten, som ni ser.
RABULISTEN:
Härinne avläggs med ett ord den mask,
som man i kyrkan bär.
LANTPRÄSTEN:
Jag märker det.
RABULISTEN:
Det gör ju prästen själv?
LANTPRÄSTEN:
Det kan väl hända.
Är det åt mig, som detta infalls udd
är särskilt vänd?
RABULISTEN:
Förlåt mitt skämt, min bror.
Du känner väl igen din ungdomsvän,
fast våra vägar skilde oss. Du gick
den säkra till ett pastorat.
LANTPRÄSTEN:
Och du
till ingen väg dig höll, en flyktig fågel.
RABULISTEN:
Ja, fri som fågeln är jag än; och fri
förblir jag så i tänkesätt, som handling,
ej fäst vid statens, ej vid kyrkans tjänst,
av inga maktspråk, ingen fördom bunden.
Vad jag behöver ger min penna mig.
LANTPRÄSTEN:
Och den är snabb och spetsig, som din tunga.
RABULISTEN:
Förr var ock du frisinnig nog. Men hur
du nu är sinnad, vet jag ej.
LANTPRÄSTEN:
Det kan
du lätt få veta, om du. vill. Jag plä’r
ej smussla undan vad jag tror och tänker.
RABULISTEN:
Det måste dock en präst, som därför bär
sin vida kappa, den han sveper om
det som bör döljas. Oss emellan här,
då dörrn är stängd och klockarn hålls därute,
kan du väl yppa, vad du tänker, skilt
från det, du talar ut i predikstolen.
Men ärligt tillstår jag, att din predikan
ej fyllde upp min väntan. Förr, min vän,
var du berömd som både tänkare
och talare; men nu var allt, till stil,
så väl som tankar, biblisk slentrian.
Du vet väl, hur kritiken i vår tid
behandlar bibeln. Vad hon blad för blad
ej sönderriver, det förklarar hon
på sådant sätt, att endast det får gälla,
som för allt sunt förnuft är klart och rent.
LANTPRÄSTEN:
Ej tyds därur, vad Gud däri har ment.
I en kateder mänsklig vishet orde
om vad förnuftet säger att vi borde:
I predikstolen står jag, sänd från Gud
till hans församling, med hans helga bud.
RABULISTEX:
Det stöts i en trumpet, och folket löper
åt torget, lyss till månglarn där och köper
ett pulver, som allt ont skall driva ut.
LANTPRÄSTEN:
Du torde själv behöva det till slut.
RABULISTEX:
Vad? att en präst, som tro och andakt hycklar.
skall vid min sotsäng skramla med de nycklar
till himmelriket, dem var andlig slarv
tillägnar sig, som apostoliskt arv.
Jag tänkte själv ta’ kragen, som du minns;
men fann, att den till enkel slant är slagen,
ej kan bli dubbel. Dock har tysk kritik
allt sedan roat mig.
LANTPRÄSTEN:
Tysk, som hon är,
må hon förbli.
RABULISTEN:
Nej, snart skall hon bli Svensk.
Allt gammalt murknar, altaret, som tronen.
Ombytas måste själva religionen.
LANTPRÄSTEN:
Förändras kan hon endast till sin skrud,
ej till sitt väsen, som är fött av Gud.
RABULISTEN:
En unken lukt är i vår gamla kyrka.
LANTPRÄSTEN:
Dock öppnas fönstren där för himlens vindar;
och ljuset skymmes ej av färgat glas.
RABULISTEN:
Hon måste byggas om.
LANTPRÄSTEN:
Är det ej nog,
att putsa henne, om hon det behöver?
RABULISTEN:
Behöver! hon, som är så full av damm!
Se’n Luthers tid var ingen dammkvast där.
LANTPRÄSTEN:
Avdammat är dock mång’t och mycket redan.
Vi ha ny handbok, ny kat´kes.
RABULISTEN:
Men vilka?
LANTPRÄSTEN:
De kunde vara bättre; men vår psalmbok
är ju en skön, en herrlig Davidsharpa.
Nu bibel vänta vi med stegrat hopp;
och kyrkolagen inom kort är färdig.
RABULISTEN:
Vad hjälper det, att ormen byter skinn,
då han sin art behåller? Med ett ord:
Reformer blott ej båta oss i kyrkan,
mer än i staten. Ny konstitution
behöver denna, och den förra ny
reformation.
LANTPRÄSTEN:
Vad är det då, som brister?
RABULISTEN:
Ibland allt annat brister oss det främsta
av mänskans rättigheter, samvetsfrihet.
LANTPRÄSTEN:
Fri gudstjänst ha dock alla trosförvanter.
kalvinianer, greker, katoliker,
herrnhutare och inetodister, ja!
Har icke juden själv sin synagoga?
RABULISTEN:
Vad dem beviljas, vägras landets barn.
Som Svensk är jag ej fri att pröva själv
en sak, som angår endast Gud och mig.
LANTPRÄSTEN:
Är det ej fritt, som vi vår tro bekänna,
vår evangeliskt ljusa, rena tro,
vi Gustaf Wasas, Gustaf Adolfs folk?
Från deras tron, av deras spira, äger
var Svensk beskydd, ej mindre för sin tro,
än för sitt liv, sin egendom, sin heder.
RABULISTEN:
Grundlagen bjuder så och lägger till,
att ingens samvete må lida tvång.
Dock hotar mig ej endast kyrkolagen,
men allmän lag med arvlöshet och landsflykt,
om jag går över till en annan tro.
LANTPRÄSTEN:
Av vilken annan skulle du då finna
mer sann upplysning, mer uppbygglig tröst?
Har någon jesuit - det tros de in
i riket smygt sig, fast dem ingen ser -
dig fått i snaran? Eller frestas du
av ryska kyrkan, som nu säges stå
stridfärdig fram, att yrka, som den äldsta,
den första kristna, rang för alla andra.
Och därtill skulle väl med tiden höra
en påvlig makt i hela kristna världen.
RABULISTEN:
Jo, jo, med kejsarväldet i förening!
LANTPRÄSTEN:
Nu re’n är kejsarn i sitt eget rike
så gott, som påve.
RABULISTEN:
Är ej Sverges kung
det lika så? Ej nog, att av hans makt
i staten bunden är vår yttre frihet:
som andligt överhuvud, lägger han
sin spira, såsom vore den en kräkla,
uppå den inre även.
LANTPRÄSTEN:
Lika litet,
du själv på allvar ville övergå
till någon annan lära, kan väl du
åt Sverge önska någon av de andra.
Lyckönskom oss ej endast till vår tro,
men även till vår kyrka. Som den bäst
inrättade av alla, prisas hon
av våra trosförvanter utom riket.
Och hennes portar skulle vi med flit
slå upp för sekters och partiers split?
Var finns en annan, som med lärans renhet,
dock utan samvetstvång, en sådan enhet,
som hon, bevarar, i det hela fri
från liknöjd dolskhet, som från svärmeri?
Bevare henne Gud, så för de bränder,
dem tyska nyhetssjukan till oss sänder,
som för den franska gudlöshetens gift,
som göms, ack! i så mången prisad skrift!
RABULISTEN:
Skryt ej förgäves med det enahanda
i stelnad form, som kväver liv och anda.
Mångfaldigt brutet, lyser ljuset mer;
som i de frias nya värld man ser,
där hundra kyrkor, som varann bestrida,
likt hundra kronor av kristall, som sprida
kring salens rymd sitt rika återsken,
hänvisa alla dock till samma en.
LANTPRÄSTEN:
Månn’ ej i lugna sjön, där svanen seglar,
den klara himlen skönare sig speglar,
än i en mängd av rännilar, som små
och grumliga med sorl bland stenar gå?
RABULISTEN:
Din bild är halt. Där stå ju inga stenar,
till hinders lagda, i det land, jag menar?
Det ned från himlen komna vattnet rör
sig fritt och klart och själv sig vägar gör.
Var en får Gud, som bäst han finner, dyrka,
ej fäst av statens band vid någon kyrka.
LANTPRÄSTEN:
Där finns ock därför mången, som ej hör
till någon.
RABULISTEN:
Månn’ dock ej till den, som tör,
fast hon ej syns, den enda rätta vara?
LANTPRÄSTEN:
Det inre livet kan dock ej undvara
ett yttre verktyg. Vad förmår väl här
på jorden själen utan kropp? Ej lär
Guds dolda kyrka många sig tillägna,
dem ingen synlig i sin famn fått hägna.
Och kan väl staten stödja sig på den,
som ej har kropp?
RABULISTEN:
Dock stå de samfund än,
som Washington från kyrkan skilda ställde.
LANTPRÄSTEN:
Där rår likväl ännu ett andligt välde
av dop och nattvard, vigselring och ed.
Tag bort det även och de ramla ned.
RABULISTEN:
Det givs en religion, av alla renast,
som är förnuftets, som har det allenast
till präst och bibel; som sig yttrar blott,
i det man tänker rätt och verkar gott.
LANTPEESTEN:
Vem skulle henne, där hon finns, ej prisa?
Och kanske finns hon ock hos några visa,
ej blott i höga tankar, sköna ord,
men ock i ädla verk och dygder spord.
Dock en gång får man se, vad dessa gälla,
då den allvctande sin dom skall fälla.
RABULISTEN:
Den lärofrågan hör ej hit, min vän.
LANTPRÄSTEN:
Jo, ganska när. Men låt oss lämna den.
Den vises lampa, om hon ock hans nätter
upplyser vid hans bok, dock ej ersätter,
änskönt ett sken därav på gatan ses,
det ljus för världen, som av solen ges.
RABULISTEN:
Ja, mängden har behov av något annat,
än det, varvid förnuftet upplyst stannat.
Men vad det andra är, om islamism,
om Foes dyrkan eller - kristianism,
beror på tider och omständigheter,
som gjort till Asien det, som Asien heter,
och till Europa det, som kallas så.
LANTPRÄSTEN:
Vad? Jesu Evangelium skulle då
ej gälla mer än denna villervalla,
som Indiens präster himmelsk vishet kalla?
RABULISTEN:
Jo visst! vår religion har inre halt
framför de andra och bland annat allt,
som dessa sakna, det, att hon kan sovras.
Vi kristna, i den mån, som vi förkovras
i vad man kallar civilisation,
vi hyfsa även det, som angår tron;
då de i Östern ej en hårsmån vika
ifrån sin vantros hävd, i sekler lika.
Vår sköna lära, om hon ej trycks ner
av skumögt nit, fullkomnar sig allt mer.
Filosofien, som nu igen förvånar
med nysprängt schakt, sin fackla därtill lånar.
Snart med förnuftets religion blott en
den kristna blir. Så närma de sig re’n.
Dock i vår kyrka håller samvetstvånget
ännu det prövande förnuftet fånget.
LANTPRÄSTÉN:
Likgiltigheten nära otron bor.
RABULISTEN:
Renlärigheten själv blir dennas mor,
då hon sig parar med det blinda nitet:
hur långt hon går i hat - ehuru litet
det ofta är som hennes iver gör -
är känt som ordspråk: jord och himmel rör
hon upp, för vad hon själv ej kan begripa.
blott alla dansa efter hennes pipa,
stor sak! vad takt och skick de hålla se’n.
LANTPRÄSTEN:
Hon sitter, där hon sitter, länge re’n
helt tyst och stilla.
RABULISTEN:
Ja, så vilar katten
och lyss, om mössen röra sig i natten.
Men nu, då fria tankar ur sin vrå
begynna titta fram hos oss också,
nu hennes ögon glo, som eldkol tända;
och klorna, som hon gömt, stå redan spända.
Men dagen gryr, hur ugglan skriker än;
och blunda blott för ljuset kan hon se’n.
LANTPRÄSTEN:
Än har ej Luthers ande från oss vikit,
ännu den kyrka, som, då andra svikit,
stått i sin trohet fast, bevarar han
med samma ord, varmed han henne vann,
Guds rena ord.
RABULISTEN:
Vad mäktar han nu mera
emot en Strauss och andra slika flera,
som med den Hegelska logikens svärd
slå ner i stoftet all den helga flärd?
Ej nog att de systemet sönderbryta,
historien själv de till en myt förbyta.
LANTPRÄSTEN:
Systemet står på biblisk grundval fast;
och mitt i dagens ljus ej ställs i hast
en mytisk verld. Vad samtidsvittncn skriva,
kan ej en forntids undersaga bliva;
och oskett göra, vad i tiden skett,
förmår ej ens den hand, som allt berett.
Apostlalärans grunder förutsätta,
vad Lukas och de andra tre berätta.
Hur blev det blott en myt, vad denne skrev
på samma tid, som Paulus sina brev?
När Paulus själv, till Kristi tid så nära,
bevisar honom en gudomlig ära,
och efter egen åsyn vittne bär
om den uppståndne, månu’ det mytiskt är?
Och Petrus och Johannes, månn’ de sovo,
när dessa dikter spunnos, eller gåvo
åt dem sin läras stöd, vars A och O
är att på Sonen, Guds enfödde, tro.
RABULISTEN:
Jag lämnar tron därhän, som apostolisk;
men är ej Kristi levnad parabolisk,
liksom hans tal? Hans död är en symbol,
liksom hans börd, som ingen granskning tål.
LANTPRÄSTEN:
Symbolisk är naturen själv. Se knoppen.
som öppnar sig för himlens ljus, och droppen,
som speglar solens bild. Nu, då man vet,
att Ordet, som vart kött, av evighet
när Gudi var och är, och dock i tiden
har levat, verkat, lidit och ur striden
mot synd och värld och död med seger gått;
när, med ett ord, hans religion ej blott
en lära är, en åskådning av tingen,
men ock en ked av händelser, som ingen,
utom den Högste, kunnat knyta så:
så måste ju dess grund orygglig stå.
Tag bort berättelsen, den undersköna,
och läran själv skall föga framgång röna.
Ej blott en lärare, som säger: «där
är rätta vägen; den till himlen bär»;
behöva vi, var en, som, vilse gångna,
av syndens makt och dödens blivit fångna;
men ock en Frälsare, vars starka hand
kan oss förlossa, bryta våra band:
en frälsare, som det ej blott har varit,
men är ännu; som upp till himlen farit
och dock ännu på jorden är oss när.
Hur kall, hur död, den nye Kristus är,
som har ett rike utan att regera,
som levat, men för oss ej lever mera!
Den gamle lever i och med sitt ord,
och har all makt i himmel och på jord.
och si! hans ord, som en gudomlig sanning
sig självt bevisar, då det från all blandning
av mänskofunder hålles rent; de må
vad helst for glans av klyftig visdom få.
RABULISTEN:
Just det, att rent från alla mänskofunder,
från alla sagor, drömmar, syner, under,
begreppet blott av ordet hålles kvar,
är granskningens förtjänst i våra dar.
LANTPRÄSTEN:
Vad skiljer det, som Gud oss uppenbarar,
från det förnuftet av sig självt förklarar,
om ej den väg, på vilken Guds försyn
har fört det underbart från öppna skyn?
RABULISTEN:
Var finns det folk, som med en väv av myter
ej om sin barndoms höga ledning skryter?
Står Odin ej, så väl som Abraham,
med helig glans ur dunkel forntid fram?
Då alla folkslags hävd ur dikten dagas,
vi skulle juden ensam undantagas?
LANTPRÄSTEN:
I världshistorien, som ett undantag,
står detta folk, bestrålat av den dag,
som från dess hemvist mitt i världen sprider
sitt ljus kring alla länder, alla tider.
Vad ha de hedniska berättelser
om oförskämda gudars dårskaper
och laster likt, med vad Guds folk förvarat,
om Herren och hans vägar uppenbarat?
RABULISTEN:
Egyptens sluga präster trängde ner
i djupet av en hemlig visdom mer,
än Israels: och Grekelands poeter
uppfunno skönare gudomligheter.
Men i det hela finner sträng kritik
hebreerns fabelvärld de andras lik.
LANTPRÄSTEN:
Vad har väl Jehovah med Zeus gemensamt?
Den Gud, allena sann, som Juda ensamt
tillbad, däri från alla folkslag skilt,
han skulle låtit det i vantro vilt
uppväxa och de andras villor dela,
och så det stora ändamål förfela,
vartill han själv det valt och från det land,
där det förtrycktes, fört med väldig hand!
RABULISTEN:
Bevisa först, att för ett folk, så ringa,
så rått, så slött, som Moses måste tvinga
och leda likt ett ok, som plogen dra’r,
en sådan Guds förkärlek möjlig var.
LANTPRÄSTEN:
Förkärlek! huru vrångt att så det kalla,
då från det folket skulle gå till alla
upplysning, frälsning. Så till fadren re’n
Guds löfte lydde; och profeter se’n
i Sions ljuskrets sågo alla länder.
RABULISTEN:
Nu är dock Sion självt i hedna händer.
Men Kaba togs i vård från Mamres lund:
så har ju Islam samma helga grund.
LANTPRÄSTEN:
Dock ej åt Hagars son var löftet givet.
Men sannat blev vad om hans ätt var skrivet:
«Si, dennes hand skall vara mot var man»,
då Muhammed stod upp och seger vann,
i det han läran på sin sabel stödde,
och vigde in åt Gud en värld, som blödde.
Hur olik Honom, som i kvalfull strid
gav ut sitt eget blod för världens frid!
Var det en slump, att på det bergets kulle,
där Abraham sin son uppoffra skulle,
det tempel byggdes, där Guds rena Lamm,
att världens synd borttaga, trädde fram?
Ett sådant samband mellan skilda tider,
en sådan plan, som fram i dagen skrider
och profetian till historia gör:
månn’ det till mytens vilda virrvarr hör?
RABULISTEN:
En sådan tydning förutsätter redan,
vad den i kretsgång skall bevisa sedan;
historien passas efter dogmens läst.
Så, när ej Kristus mer var jordens gäst,
begynte de, som hänförts av hans lära,
poetiskt dikta till den vises ära:
att på hans blotta ord den lame lopp,
den blinde såg, den döde hov sig opp;
och då han hölls för den, som komma skulle,
den av profeter spådde, underfulle,
så gjordes sagan profetian lik.
LANTPRÄSTEN:
Men att han var densamme, hur en slik
inbillning uppstod, om han intet gjorde,
varav hans höga kall upptäckas borde,
kan det förklaras? - Att en man, som var
mer arm än fågeln, som dock näste har,
hölls för den mäktige, den gudalike,
som skulle återställa Davids rike,
är det begripligt blott av det han lärt,
om han ej annat röjt tillbedjansvärt?
Han själv, hur kunde han sig föreställa
att han var den, vars bild i helig källa
stod fram så underbar, om han ej haft
därom ett vittne i sin Gudakraft?
Vad han för Rådet vid sin död bekände,
han re’n som tolv-års barn inom sig kände,
att han var Guds den Alllrahögstcs Son;
som mänska blott, var fick han det ifrån?
RABULISTEN:
Från skriften, den om sig han trodde skriven.
LANTPRÄSTEN:
Hur fann han det, om ej av Gud ingiven,
och i sin späda ålder redan rörd
av ängelns röst, från moderns läppar hörd?
RABULISTEN:
Du tror på änglar?
LANTPRÄSTEN:
Skulle mänskan vara
det enda väsen i en ändlös skara,
som kan sin tanke lyfta upp till Gud,
förstå hans verk och föra ut hans bud?
RABULISTEN:
Varföre ser man änglar ej nu mera,
ej heller underverk?
LANTPRÄSTEN:
Ty intetdera
behövs nu mer, då uppenbarelsen
är färdig, är fullkomnad längese’n.
RABULISTEN:
Att den, som vill hans faders vilja göra,
skall tro det ord, han får av sonen höra:
se där det prov, han själv oss förelagt.
Om honom tillhör en gudomlig makt,
är det i’läran blott vi den erkänne?
Vad vore, vad betydde utan henne
orakler och mirakler och vad mer,
vari en judisk vantro tecken ser?
LANTPRÄSTEN:
Om Gud en ängel ned på jorden skickar,
så röjer han väl själv i ord och blickar
den himmel, varifrån han kommen är.
Men månn’ det gyllne moln, som honom bär,
det ej bestyrker? Molnet, som jag menar,
finns ju i Skriften? Hur man den än renar,
så står likväl det underbara kvar,
om det ock blott ett skal för kärnan var.
RABULISTEN:
Han näpste själv sin samtids rop om under.
LANTPRÄSTEN:
Ty endast otro märkte han därunder.
Dock tecken gjorde han, som sänd av Gud,
och mot det blinda folkets smädeljnd,
Vad åberopar han? Månn’ blott sin lära?
Nej, jämte skrifterna, som vittne bära
om vad han göra skulle, visar han,
vad han har gjort, vad ingen dödlig kan.
RABULISTEN:
Vår tid har växt ifrån det underbara,
Se’n vetenskapen lärt att allt förklara
av tingens samband i naturens ked,
som fäster länk vid länk och led vid led.
LANTPRÄSTEN:
Av mänskans frihet bryts den dock beständigt.
Och han, vars vilja gjorde det nödvändigt,
som blott var möjligt, skulle själv därvid
sin allmakt bundit inom rum och tid?
Han skulle i den värld, som sönderfölle,
om ej hans högra hand den sammanhölle,
ej för det största ändamål förmå
det minsta verka, som vi ej förstå?
Och vad förstå vi? Att ett korn ur jorden
står upp som brådd, ej huru den är vorden.
Naturen följer lagar, som vi se,
men högre kunna ges; och skulle de
in i den krets, vari vi leva, verka,
så kunna vi det blott som under märka.
RABULISTEN:
Tror du om Gud ett slikt - taskspeleri?
LANTPRÄSTEN:
Naturen själv var lik ett trolleri,
så länge mänskan ej dess spelverk kände.
Allt blir väl klart, då vi till målet lände.
Och för att dit vår tanke och vårt hopp
från skranket här i stoftet lyfta opp,
framskymtar därifrån det högre livet,
som redan här blir åt de trogna givet.
Men detta är ett bländverk blott för er,
som ej en annan värld erkännen mer,
än något u t o m ordningen i denna.
Ett under måsten I likväl erkänna.
RABULISTEN:
Vad då?
LANTPRÄSTEN:
Jo det, att Gud blott med ett ord
ur intet frambragt himmel, hav och jord.
Begrips det mer, än att detsamma ordet
den fallna världens nya liv är vordet?
Att Gud steg ned i mämiskogestalt,
det undret ensamt kan förklara allt
vad oförklarligt syns, som Frälsarn gjorde.
RABULISTEN:
Hans gudom av hans verk bevisas borde;
och nu skall den bevisa vad han gjort:
så löper han i cirkel immerfort.
LANTPRÄSTEN:
Världsalltet, att ock jag ett ord må låna
bland dem, som nu ett svenskt gehör förvåna,
världsalltet, med ett ord, en cirkel är,
vars medelpunkt är Gud. Vårt ställe där
är i dess omkrets blott en prick, som följer
det stora hela. För vår syn sig döljer,
hur detta sammanbinds och välvs omkring
sin medelpunkt, som håller jämn dess ring.
Allt vad vi kunna från vår ståndpunkt veta,
vi må åt höger eller vänster streta,
i cirkel går omkring, ur vilken ut
trons radie blott kan föra oss till slut.
Men att ej löpa i den cirkelgången,
du mente, låt’ oss stanna vid ingången
till Skriftens helgedom, och märka blott,
hur allt, vad Gud befallde fram, var gott,
och mänskan främst.
RABULISTEN:
En orm dock henne fällde.
LANTPRÄSTEN:
Så uppkom på vår jord det ondas välde.
RABULISTEN:
Gud hade skapt dem båda.
LANTPRÄSTEN:
Skyll ej Gud
för fria väsens brott emot hans bud.
RABULISTEN:
Men detta bud, hur kan man det förklara?
Hur kunde mänskan vad hon borde vara,
om hon ej skilde mellan ont och gott?
Hon njöt ju eljest endast djurens lott:
blott hennes fall gav henne sedligt värde.
LANTPRÄSTEN:
Tror du, att Adam denna skillnad lärde
då först, när han i ormens snara föll?
Nej, det för gott han i sin oskuld höll,
att Gud i lydnad, som ett barn, tillhöra,
och det för ont, att mot hans vilja göra.
Så sinnad ville han ej en gång se
på denna frukt, som skulle döden ge,
tills ormen kom, den förste rabulistcn,
och, vad han även var, rationalisten,
och bröt hans tro på Gud och på hans ord,
då han, ej nöjd att på Guds sköna jord
hans avbild vara, ville bli hans like
och stå för sig, liksom i eget rike.
Och när den fallne icke mer, för skam
och fruktan, vågade till Gud gå fram,
då kände han, vad han förut ej kände,
det onda samvetet, och vad elände
åtföljer synden, som en andlig död.
Se där den kunskap, Elohim förbjöd.
RABULISTEN:
Men hur förliks din tydning med de orden:
«Si! Adam är som en utav oss vorden»?
LANTPRÄSTEN:
Ironiskt måste det förstås om den
ur Eden drivna usla svndaren.
RABUL1STEN:
Hur man det än symboliskt må förklara,
eu sann historia kan det dock ej vara.
LANTPRÄSTEN:
Vad kan man tänka sig som bättre svar
på frågan: hur det först i tiden var,
hur människan av Gud var ställd på jorden,
och hur hans sköna värld är syndig vorden?
RABULISTEN:
Dock löses ej därvid den svåra knut,
att Gud det ondas uppkomst såg förut.
LANTPRÄSTEN:
Jo, om vi tro, att, då hans vishet sade:
«Jag skapar mänskan till min bild» - tillade
hans kärlek i detsamma: «Ur det fall,
den arma gör, jag henne lyfta skall.
Då hon, som mig på jorden föreställer,
hon, vars förnuftsslut, som mitt påbud, gäller,
nedstiger till den krets, där djuren stå;
så skall min ende Son till jorden gå
och, som min avbild, mänskoskcpnad taga,
att mänskan åter till mitt hjärta draga.»
RABULISTEN:
Se där! du visar själv med dessa ord
i Skaparns mun, hur snart en rnyt är gjord!
LANTPRÄSTEN:
Att i en taleform en tanke kläda,
är ej att in i myters irrgång träda,
där tanken själv far vill och syner ser,
som från all sanning vika mer och mer.
Men vi ha Skaparns eget ord, som lyder:
att kvinnans säd -
RABULISTEN:
Förlåt - vad det betyder,
plä’r missförstås. Det är ju blott av Gud
till var och en, av kvinna född, ett bud,
att mot fördärvets orm manhaftigt strida.
LANTPRÄSTEN:
Ja, detta är det ordets ena sida;
men söndertrampa själva huvudet
utav det onda, helt förstöra det,
vem kan det? Vem av kvinna född?
RABULISTEN:
Omsider
får mänskligheten, efter alla strider
mot våldets, vantrons, fördomarnes makt,
en gyllne tid, då hon tillvägabragt
allt vad hon kan med kunskap, konst och snille;
då allt det goda, som vi nu förspille,
blir använt i den mån, som alla ting
mer kända bli kring hela jordens ring;
då allt är upplyst i var vrå av världen;
då ingen dåras av den höga flärden;
då alla äro fria, alla stå
på lika grund och om sig själva rå;
då med ett ord civilisationen
har fortgått över allt, och religionen
fulländat sin nu började reform,
och samhällsskicket fått sin rätta norm.
LANTPRÄSTEN:
Vad vittna alla folk och alla tider?
Vad visar den, som nu förbi oss skrider?
Månn’ vett och konst förmå med allt sitt fynd
det onda häva, som vi kalla synd?
Ej mer, än de förmå besegra döden.
Vad hjälper mänskan i den sista nöden,
om hon ej tror uppå den kvinnans säd,
som öppnat en ny väg till livets träd?
Det livets träd, som i en evig sommar,
ur stoftet lyft, vid ljusets källa blommar.
Om än den gyllne tiden kom till slut:
vad tröst för de millioner, som förut
i sekler burit livets tunga börda?
Tag bort det hopp, att vi där ovan skörda,
vad här är sått, vad båtar väl ett liv,
som spills i synd och flärd, i sorg och kiv?
Men ack! det är med fruktan blott vi blicke
åt evighetens förlåt, om vi icke
på honom tro, som döden övervann,
så väl som synden. Men hur kunde han,
som mänska blott, det ondas välde krossa
och den till döden dömdes kedjor lossa?
Det kunde blott Guds Son, i det han bar,
själv ren, den skuld, som dödens upphov var.
RABULISTEN:
Var det en Gudom, som Maria födde?
Var det en Gudom, som pä korset dödde?
LANTPRÄSTEN:
Nej, men i mandomen och genom den
blev världens synd försont av Gudomen.
RABULISTEN:
Vem kan förstå det?
LANTPRÄSTEN:
Vem förstår på jorden
Guds hemligheter? Hållom oss till orden,
i den förtröstan, att de äro hans.
RABULISTEN:
Därom är frågan. Men om det befanns
ett påfund blott av kyrkan, som fick välde,
och gjorde Kristus, i vars stad hon ställde
sitt överhuvud, till en mänsklig Gud,
att ge dess större vikt åt sina bud?
LANTPRÄSTEN:
När Kristus själv all höghet sig tillägnar,
all makt, all ära, på den Högstes vägnar;
månn’ han, som människa, det våga kan?
Om han det gjorde, månn’ han då den man
av upphöjd vishet, den som mänska store,
den så av otron själv erkände vore?
Nej, värd sitt kors och sina bödlars hån
var han - o ve! - om han ej var Guds Son.
RABULISTEN:
Vem vet vad han har sagt och gjort? Kritiken,
hon, som nu först slår huvudet på spiken,
bevisar ju så klart, att det är blott
en sägen, lik en ström, som bruten gått
från fall till fall i flera skilda rännor.
Därför så olikt av de fyra pennor
är den beskriven. Andra ges jämväl,
som mindre tros, jag vet ej av vad skäl.
LANTPRÄSTEN:
En blick på dem vid sidan av de äkta
är nog att visa, huru falskt de fäkta,
som deras olikhet ej låtsa se,
att sanningen, som dikt, en dödsstöt ge.
Hon lever dock. Och se - för henne alla
otrons kritiker och sofismer falla.
"Jag är det", sade Jesus, och hans blick
slog ned den vakt, att honom gripa gick.
Du mins väl vad Rousseau, han, som I prisen
vid franska svärmningen som själva visen,
om Evangelium sagt, ehur’ han var,
han ock, förledd av otron i hans dar:
«Den som ett verk av sådan art, som detta,
av eget påfund kunnat sammansätta,
han skulle varit själv mer underbar,
än allt vad han däri berättat har.» *
RABUL1STEN:
Det gjorde dock den hemliga poeten,
folksagan, hon, som diktar omedveten.
Av drömmar om Messias och de rop,
som gått om Jesus, smidde hon ihop -
LANTPRÄSTEN:
Vad? en historia, som så sammanhänger,
så fäster tanken, så i hjärtat tränger,
så lyfter själen upp ur stoftets värld!
Ej mer orimligt fynd av judisk flärd
är fabeln om de sjuttitvå, som skrevo
var i sitt enrum och dock ense blevo -
så väl om orden, som om meningen,
ja, så att allas skrift befanns blott en.
RABULISTEN:
Men att de fyra med varann förlika,
det hoppet är förbi, hur de än skrika,
de ortodoxa, så av nöd, som nit,
då de förlorad se sin fromma flit.
LANTPRÄSTEN:
Förstöras kan allt vad historia heter,
på samma grund, av några olikheter
i de urkunder, som bevittna den.
Uppfunnet är ej det, vars sagesman,
ehur’ de särskilt var för sig blott svara,
dock i det hela finnas ense vara.
Om deras trohet och självständighet
intygar själva deras stridighet.
När Gud sin röst i åskan höra låter,
och den från berg och dalar vänder åter,
månn’ dessa alla, fast med skilda ljud,
ej säga oss: så talar Herren Gud.
RABULISTEN:
Med bilder kan man väl av saken visa
en skugglik skymt; men ingenting bevisa.
När en berättar så, en annan så -
vem skall nian tro?
LANTPRÄSTEN:
Hur vanligt, att av två,
som huvudsaken lika sant berätta,
den ena anför det, den andra detta.
Författarkonst förstodo ieke de,
ocli sökte ej dess pris. Blott vad de se
och höra fått och funno mest märkvärdigt,
föll dem ur pennan, utan omsorg färdigt,
och dock så skönt i all sin enkelhet.
om, vad förnuftet av sig självt ej vet,
Gud genom dem oss ville uppenbara,
så måste han för irring dem bevara.
RABULISTEN:
Om de än varit himlens sändebud,
varom man strider, tror du väl, att Gud
dem in i örat blåst allt vad de skrivit?
LANTPRÄSTEN:
Allt vad gudomligt är, har Gud ingivit.
RABULISTEN:
Är Gud tvetalig? Har han annat sagt
för Lukas, annat i Mattei penna lagt?
LANTPRÄSTEN:
De voro dock ej verktyg blott. De tänkte,
de skrevo med den kraft, som Gud dem skänkte
av fritt förstånd; och undföll dem i smått
ett fel, så var det deras eget blott.
På sådant läggs nu vikt, på sådant spejar
en småaktig kritik, som hjärtlöst drejar
vad heligast, vad dyrast för oss är,
tills utan saft det ingen frukt mer bär.
Men tron, som lyfter upp mot skyn sitt öga,
små moln på klara himlen märker föga.
Och solen lyser för oss lika klar,
ehur’ hon, sedd med fjärrglas, fläckar har.
En krona bilda dock de fyra grenar,
dem samma stam och samma rot förenar;
och samma fläkt av himmelsk anda for
igenom löven på dem en och var.
RABULISTEN:
Hur skild ifrån de tre är ej den fjärde?
LANTPRÄSTEN:
Månn’ denne därför har ett mindre värde?
Tvärtom bevisar, vad han eget har,
det högre sinne, som hos honom var.
Mer himmelskt, mer i stånd att härligheten
av det ur gudomen i mänskligheten
nedstigna ordet fatta klart och rent.
att det avspegla, var hans skrift ock ment:
den visar Evangelii inre mening,
hur Sonen stod med Fadern i förening.
RAI3ULISTEX:
Vem än författarn var (det fanns ju en
Johannes Teolog), så ljuda re’n
de första orden mera filologiskt,
än evangeliskt.
LANTPRÄSTEN:
Lika teologiskt,
att jag ett ordspel våga må, som du,
begynns episteln; ocli man finner ju
i denna, hur man än det vill bortblanda,
den andra skriftens både stil och anda?
RABULISTEN:
De kunna härmas.
LANTPRÄSTEN:
Tror du, att en själ,
som livets ord så kände oeh sä väl
uttryckte, hjärta haft att så bedraga.
och till sin skylt ej blott aposteln taga,
men Herren själv?
RABULISTEN:
De långa talen -
LANTPRÄSTEN:
Vem,
om ej Johannes, skulle minnas dem?
Hans penna troligt dem förvarat redan,
då han dem hörde. Och hur ofta sedan
har det förnyats, som hos honom gjort
ett sådant intryck, då han gärna bort
förtälja det för andra. Se, de finnas,
som ord för ord en lång predikan minnas.
Att dikta tal, som dessa, den det kan,
en annan Jesus Kristus vore han.
RABULISTEX:
De likna dock hans andra tal så föga.
LANTPRÄSTEN:
De likna honom själv, den ödmjukt höga,
den tåligt ömma, då han färdig stod
att offra för en värld sitt heliga blod.
och om berättarn, såsom I förmenen,
utav sitt eget till den ädla stenen
ett folium skulle lagt, så käns dock den
på sina strålars himlaglans igen.
Den bön, varmed de helga talen sluta,
vad annat hjärta kunde den utgjuta,
än hans, som bad: "Låt dem, som du mig .gett,
bli ett med mig, som jag med dig är ett."
Och nu, vad kristenheten högst har skattat,
vad innerst blev ur Jesu hjärta fattat
av lärjungen, som låg invid lians bröst,
vad kärnan utgör av vår tro och tröst,
det dömes ut av dem, som likt en kria
behandla dessa levande och fria
utgjutelser av en gudomlig själ.
Johannes´ vittnesbörd står fast likväl,
så länge solen uppgår över jorden.
Blott se behöver man, att dag är vorden:
Likså behöver man, att sanningen
erkänna i hans bok, blott läsa den.
RABULISTEN:
Dock misstros den av många.
LANTPRÄSTEN:
Även dagen
är spilld för den, som är med blindhet slagen.
Den, som för livets ord ej sinne har,
bevis därpå av ingen dödlig tar.
Så visar nian förgäves allt det sköna
i nyfött landskap, då däri det gröna
bestänks ur moln, dem solens blick förströr,
för den, som ingen känsla har därför.
RABULISTEN:
Så sluts vår strid, då inga skäl mer gälla. -
Men jag tar an, att kristendomens källa
är närd nr skyn. om ådran himmelsk är,
Av jord är dock det berg, som henne bär.
Allt det profetiska är överflödigt
för oss numera; och vi ha ej nödigt
att först bli judar, för att kristna bli.
Vår tro är sann, för det att hon är fri.
Så må en sann kritik sig själv försona.
LANTPRÄSTEN:
När stammen fälls, så faller ock dess krona.
RABULISTEN:
Man samlar frukten.
LANTPRÄSTEN:
Som förgäves mer
söks på det ädla träd, nian huggit ner.
RABULISTEN:
Ett nytt planteras i den vända jorden,
som, ej på länge rörd, nu ny är vorden.
Det förras telning, har det ärvt dess saft,
men ej dess mossa, fullt af liv och kraft.
LANTPRÄSTEN:
Skall Guds plantering ryckas upp? Så lyder
ej ordet, som jag läst. Tvärtom det tyder,
att den, som mänskor göra, varar kort;
att, vad ej Gud välsignat, vissnar bort.
Hur du än må, med tidens stolta visa,
den nya Tyska kristendomen prisa,
så kan du ej bestrida, att det ord,
som av den gamla spritts omkring vår jord,
har löst de vantrons band, som folken fjättrat,
och mänskligheten upplyst och förbättrat.
Var den då ej ett medel i den hand,
som leder allt med ett osynligt band?
RABULISTEN:
Jag medger det.
LANTPRÄSTEN:
Då nekar du ej heller,
att han som världens gång, lik urets, ställer,
för avsikt haft, vad först århundraden
förkunnande berett, och tiden se’n,
då timman slog, uppfyllande fullkomnat.
Men skulle Gud ifrån sitt verk ha somnat?
Om i sitt ord han ville världen ge
ett högre ljus, än den kan själv bete:
månn’ han, som minsta fågels flykt bevakar,
som för en mask i dyn dess väg utstakar,
ej bättre sörjt därför, än att det nu,
som utdömt papper, rivas kan i tu?
RABULISTEN:
Vill du kritiken hennes rätt beröva
att intet gilla, utan att det pröva?
LANTPRÄSTEN:
Re’n då, när Skriften sin fulländning vann,
hon gjort det; månn hon nu det bättre kan?
Det är ett slutet verk med Guds insegel:
se där om Bibeln kyrkans gamla regel.
RABULISTEN:
Ett slutet verk?
LANTPRÄSTEN:
Ja, liar det ieke slut,
så väl som början? Såsom det går ut
ifrån det varde, varav allt är vordet,
så stannar det med amen vid det ordet,
som först profetiskt, evangeliskt se’n,
i världen kom, i hjärtat kominer än,
som Gud i Kristus.
RABULISTEN:
Vad är väl det hela,
där plan och sammanhang och ordning fela?
LANTPRÄSTEN:
Du ser ej dessa, ty du vill ej se,
hur allt sig välver kring en stor idé:
Guds rikes tillkomst genom Gud på jorden,
först sedd av Abraham, sist mänska vorden.
Märk Bibelns ursprung, att den icke är
en mans, en ålders verk; men fast den bär
sä inånga tidevarvs och skiftens stämpel,
den till ett helt sig bildat, till ett tempel,
likt det Esajas såg, där Herren Gud
satt på sin stol, och fållen av hans skrud
uppfyllde rummet. Upp i moln sig välvde
den helga rökelsen; och valvet skälvde
vid återskallet av den höga sång,
serafer stämde, alla på en gång.
De skylde för det sken, mer klart än solen.
som gick ifrån den Väldige pä stolen,
med sina vingar sina anleten;
och ljudet steg- allt upp till himmelen
av «Helig! helig! helig! hela jorden
är full utav din härlighet.» - De orden,
vad säga de, om ej, att jorden bär
med himlen vittne om den Gud, som där,
i moln på Sinai, sig uppenbarar,
i ljus på Tabor nådfull sig förklarar.
RABULISTEN:
Vi se Guds härlighet i allt som är,
i minsta blomster, som i himlens här.
LANTPRÄSTEN:
Dock ännu mera i det dyra ordet,
som. är ett bud till hela världen vordet,
det nådens, kärlekens och fridens bud:
«O mänska! låt försona dig med Gud.»
Så bjöd den dunkla profetian redan;
så ljöd det klara Evangelium sedan.
RABULISTEN:
Glöm ej profetens skräck, då han förnam,
att han det budet skulle bära fram.
«Orcna läppar har jag,» så bekände
han för den Helige, som honom sände.
Så borden I bekänna var och en,
som dundren med hans ord.
LANTPRÄSTEN:
Ja, vem är ren?
Vem känner icke sig av synden fången?
Men se, hur ängeln tar med hela tången
ett eldrött altarkol, och därmed rör
profetens mun och ren hans anda gör.
RABULISTEX:
Tyvärr gör mången, som i Bibeln läser,
sig ren om munnen, fast hans hjärta jäser
av hat och ondska. Ja, med Skriftens ord
begår han, vad i tanken är ett mord.
LANTPRÄSTEN:
Bokstaven dödar, liv ger endast anden.
RABULISTEN:
Om han blott vore, jämte den, för handen.
LANTPRÄSTEN:
Han är det för de trogna; men han flyr
för otron, ty hon själv för honom skyr.
RABULISTEN:
Ja, Platos ande i hans skrifter svävar
för den, som upp till hans idéer strävar.
LANTPRÄSTEN:
Dock, att han själv i boken hos dig är,
kan du ej tro. Men Kristus är dig när,
då du hans ord med bön och tro betraktar.
Och om du blott, hur han dig nalkas, aktar,
och mot den nådens kraft ej sätter dig,
varmed hans kärlek dig vill dra till sig:
skall du dig känna en ny mänska vorden,
lik den, som först uppreste sig ur jorden.
Den fläkt av Gud, som honom livgav, rår
ännu på stoftet.
RABULISTEN:
Hur jag år från är
tar till i ett, tar av än mer i annat,
det känner jag: och till dess verket stannat,
fortfar det så; ty själen kan ej mer
än kroppen göras om, så vitt jag ser.
Jag söker ej den underbara stenen,
som skulle ge nytt blod, ny märg i benen.
Med Nikodemus tvivlar jag också,
att födelse på nytt kan för sig gå.
Jag hjälper mig med sunt förnuft och sträcker
min arm ej högre, än jag ser den räcker.
Så långt, som Adams, räckor den ändå.
att den förbjudna kunskapsfrnkten nå.
LANTPRÄSTEN:
Ja, den, som gör, att du dig sätter över
vad Gud har sagt, och ej hans hjälp behöver
mer än hans råd, då du, som ormen dig
försäkrar, själv blir såsom Gud.
RABULISTEN:
Vad mig
Tag bort berättelsen, den undersköna,
och läran själv skall föga framgång röna.
Ej blott en lärare, som säger: «där
är rätta vägen; den till himlen bär»;
behöva vi, var en, som, vilse gångna,
av syndens makt och dödens blivit fångna;
men ock en Frälsare, vars starka hand
kan oss förlossa, bryta våra band:
en frälsare, som det ej blott har varit,
men är ännu; som upp till himlen farit
och dock ännu på jorden är oss när.
Hur kall, hur död, den nye Kristus är,
som har ett rike utan att regera,
som levat, men för oss ej lever mera!
Den gamle lever i och med sitt ord,
och har all makt i himmel och på jord.
och si! hans ord, som en gudomlig sanning
sig självt bevisar, då det från all blandning
av mänskofunder hålles rent; de må
vad helst for glans av klyftig visdom få.
RABULISTEN:
Just det, att rent från alla mänskofunder,
från alla sagor, drömmar, syner, under,
begreppet blott av ordet hålles kvar,
är granskningens förtjänst i våra dar.
LANTPRÄSTEN:
Vad skiljer det, som Gud oss uppenbarar,
från det förnuftet av sig självt förklarar,
om ej den väg, på vilken Guds försyn
har fört det underbart från öppna skyn?
RABULISTEN:
Var finns det folk, som med en väv av myter
ej om sin barndoms höga ledning skryter?
Står Odin ej, så väl som Abraham,
med helig glans ur dunkel forntid fram?
Då alla folkslags hävd ur dikten dagas,
vi skulle juden ensam undantagas?
LANTPRÄSTEN:
I världshistorien, som ett undantag,
står detta folk, bestrålat av den dag,
som från dess hemvist mitt i världen sprider
sitt ljus kring alla länder, alla tider.
Vad ha de hedniska berättelser
om oförskämda gudars dårskaper
och laster likt, med vad Guds folk förvarat,
om Herren och hans vägar uppenbarat?
RABULISTEN:
Egyptens sluga präster trängde ner
i djupet av en hemlig visdom mer,
än Israels: och Grekelands poeter
uppfunno skönare gudomligheter.
Men i det hela finner sträng kritik
hebreerns fabelvärld de andras lik.
LANTPRÄSTEN:
Vad har väl Jehovah med Zeus gemensamt?
Den Gud, allena sann, som Juda ensamt
tillbad, däri från alla folkslag skilt,
han skulle låtit det i vantro vilt
uppväxa och de andras villor dela,
och så det stora ändamål förfela,
vartill han själv det valt och från det land,
där det förtrycktes, fört med väldig hand!
RABULISTEN:
Bevisa först, att för ett folk, så ringa,
så rått, så slött, som Moses måste tvinga
och leda likt ett ok, som plogen dra’r,
en sådan Guds förkärlek möjlig var.
LANTPRÄSTEN:
Förkärlek! huru vrångt att så det kalla,
då från det folket skulle gå till alla
upplysning, frälsning. Så till fadren re’n
Guds löfte lydde; och profeter se’n
i Sions ljuskrets sågo alla länder.
RABULISTEN:
Nu är dock Sion självt i hedna händer.
Men Kaba togs i vård från Mamres lund:
så har ju Islam samma helga grund.
LANTPRÄSTEN:
Dock ej åt Hagars son var löftet givet.
Men sannat blev vad om hans ätt var skrivet:
«Si, dennes hand skall vara mot var man»,
då Muhammed stod upp och seger vann,
i det han läran på sin sabel stödde,
och vigde in åt Gud en värld, som blödde.
Hur olik Honom, som i kvalfull strid
gav ut sitt eget blod för världens frid!
Var det en slump, att på det bergets kulle,
där Abraham sin son uppoffra skulle,
det tempel byggdes, där Guds rena Lamm,
att världens synd borttaga, trädde fram?
Ett sådant samband mellan skilda tider,
en sådan plan, som fram i dagen skrider
och profetian till historia gör:
månn’ det till mytens vilda virrvarr hör?
RABULISTEN:
En sådan tydning förutsätter redan,
vad den i kretsgång skall bevisa sedan;
historien passas efter dogmens läst.
Så, när ej Kristus mer var jordens gäst,
begynte de, som hänförts av hans lära,
poetiskt dikta till den vises ära:
att på hans blotta ord den lame lopp,
den blinde såg, den döde hov sig opp;
och då han hölls för den, som komma skulle,
den av profeter spådde, underfulle,
så gjordes sagan profetian lik.
LANTPRÄSTEN:
Men att han var densamme, hur en slik
inbillning uppstod, om han intet gjorde,
varav hans höga kall upptäckas borde,
kan det förklaras? - Att en man, som var
mer arm än fågeln, som dock näste har,
hölls för den mäktige, den gudalike,
som skulle återställa Davids rike,
är det begripligt blott av det han lärt,
om han ej annat röjt tillbedjansvärt?
Han själv, hur kunde han sig föreställa
att han var den, vars bild i helig källa
stod fram så underbar, om han ej haft
därom ett vittne i sin Gudakraft?
Vad han för Rådet vid sin död bekände,
han re’n som tolv-års barn inom sig kände,
att han var Guds den Alllrahögstcs Son;
som mänska blott, var fick han det ifrån?
RABULISTEN:
Från skriften, den om sig han trodde skriven.
LANTPRÄSTEN:
Hur fann han det, om ej av Gud ingiven,
och i sin späda ålder redan rörd
av ängelns röst, från moderns läppar hörd?
RABULISTEN:
Du tror på änglar?
LANTPRÄSTEN:
Skulle mänskan vara
det enda väsen i en ändlös skara,
som kan sin tanke lyfta upp till Gud,
förstå hans verk och föra ut hans bud?
RABULISTEN:
Varföre ser man änglar ej nu mera,
ej heller underverk?
LANTPRÄSTEN:
Ty intetdera
behövs nu mer, då uppenbarelsen
är färdig, är fullkomnad längese’n.
RABULISTEN:
Att den, som vill hans faders vilja göra,
skall tro det ord, han får av sonen höra:
se där det prov, han själv oss förelagt.
Om honom tillhör en gudomlig makt,
är det i’läran blott vi den erkänne?
Vad vore, vad betydde utan henne
orakler och mirakler och vad mer,
vari en judisk vantro tecken ser?
LANTPRÄSTEN:
Om Gud en ängel ned på jorden skickar,
så röjer han väl själv i ord och blickar
den himmel, varifrån han kommen är.
Men månn’ det gyllne moln, som honom bär,
det ej bestyrker? Molnet, som jag menar,
finns ju i Skriften? Hur man den än renar,
så står likväl det underbara kvar,
om det ock blott ett skal för kärnan var.
RABULISTEN:
Han näpste själv sin samtids rop om under.
LANTPRÄSTEN:
Ty endast otro märkte han därunder.
Dock tecken gjorde han, som sänd av Gud,
och mot det blinda folkets smädeljnd,
Vad åberopar han? Månn’ blott sin lära?
Nej, jämte skrifterna, som vittne bära
om vad han göra skulle, visar han,
vad han har gjort, vad ingen dödlig kan.
RABULISTEN:
Vår tid har växt ifrån det underbara,
Se’n vetenskapen lärt att allt förklara
av tingens samband i naturens ked,
som fäster länk vid länk och led vid led.
LANTPRÄSTEN:
Av mänskans frihet bryts den dock beständigt.
Och han, vars vilja gjorde det nödvändigt,
som blott var möjligt, skulle själv därvid
sin allmakt bundit inom rum och tid?
Han skulle i den värld, som sönderfölle,
om ej hans högra hand den sammanhölle,
ej för det största ändamål förmå
det minsta verka, som vi ej förstå?
Och vad förstå vi? Att ett korn ur jorden
står upp som brådd, ej huru den är vorden.
Naturen följer lagar, som vi se,
men högre kunna ges; och skulle de
in i den krets, vari vi leva, verka,
så kunna vi det blott som under märka.
RABULISTEN:
Tror du om Gud ett slikt - taskspeleri?
LANTPRÄSTEN:
Naturen själv var lik ett trolleri,
så länge mänskan ej dess spelverk kände.
Allt blir väl klart, då vi till målet lände.
Och för att dit vår tanke och vårt hopp
från skranket här i stoftet lyfta opp,
framskymtar därifrån det högre livet,
som redan här blir åt de trogna givet.
Men detta är ett bländverk blott för er,
som ej en annan värld erkännen mer,
än något u t o m ordningen i denna.
Ett under måsten I likväl erkänna.
RABULISTEN:
Vad då?
LANTPRÄSTEN:
Jo det, att Gud blott med ett ord
ur intet frambragt himmel, hav och jord.
Begrips det mer, än att detsamma ordet
den fallna världens nya liv är vordet?
Att Gud steg ned i mämiskogestalt,
det undret ensamt kan förklara allt
vad oförklarligt syns, som Frälsarn gjorde.
RABULISTEN:
Hans gudom av hans verk bevisas borde;
och nu skall den bevisa vad han gjort:
så löper han i cirkel immerfort.
LANTPRÄSTEN:
Världsalltet, att ock jag ett ord må låna
bland dem, som nu ett svenskt gehör förvåna,
världsalltet, med ett ord, en cirkel är,
vars medelpunkt är Gud. Vårt ställe där
är i dess omkrets blott en prick, som följer
det stora hela. För vår syn sig döljer,
hur detta sammanbinds och välvs omkring
sin medelpunkt, som håller jämn dess ring.
Allt vad vi kunna från vår ståndpunkt veta,
vi må åt höger eller vänster streta,
i cirkel går omkring, ur vilken ut
trons radie blott kan föra oss till slut.
Men att ej löpa i den cirkelgången,
du mente, låt’ oss stanna vid ingången
till Skriftens helgedom, och märka blott,
hur allt, vad Gud befallde fram, var gott,
och mänskan främst.
RABULISTEN:
En orm dock henne fällde.
LANTPRÄSTEN:
Så uppkom på vår jord det ondas välde.
RABULISTEN:
Gud hade skapt dem båda.
LANTPRÄSTEN:
Skyll ej Gud
för fria väsens brott emot hans bud.
RABULISTEN:
Men detta bud, hur kan man det förklara?
Hur kunde mänskan vad hon borde vara,
om hon ej skilde mellan ont och gott?
Hon njöt ju eljest endast djurens lott:
blott hennes fall gav henne sedligt värde.
LANTPRÄSTEN:
Tror du, att Adam denna skillnad lärde
då först, när han i ormens snara föll?
Nej, det för gott han i sin oskuld höll,
att Gud i lydnad, som ett barn, tillhöra,
och det för ont, att mot hans vilja göra.
Så sinnad ville han ej en gång se
på denna frukt, som skulle döden ge,
tills ormen kom, den förste rabulistcn,
och, vad han även var, rationalisten,
och bröt hans tro på Gud och på hans ord,
då han, ej nöjd att på Guds sköna jord
hans avbild vara, ville bli hans like
och stå för sig, liksom i eget rike.
Och när den fallne icke mer, för skam
och fruktan, vågade till Gud gå fram,
då kände han, vad han förut ej kände,
det onda samvetet, och vad elände
åtföljer synden, som en andlig död.
Se där den kunskap, Elohim förbjöd.
RABULISTEN:
Men hur förliks din tydning med de orden:
«Si! Adam är som en utav oss vorden»?
LANTPRÄSTEN:
Ironiskt måste det förstås om den
ur Eden drivna usla svndaren.
RABUL1STEN:
Hur man det än symboliskt må förklara,
eu sann historia kan det dock ej vara.
LANTPRÄSTEN:
Vad kan man tänka sig som bättre svar
på frågan: hur det först i tiden var,
hur människan av Gud var ställd på jorden,
och hur hans sköna värld är syndig vorden?
RABULISTEN:
Dock löses ej därvid den svåra knut,
att Gud det ondas uppkomst såg förut.
LANTPRÄSTEN:
Jo, om vi tro, att, då hans vishet sade:
«Jag skapar mänskan till min bild» - tillade
hans kärlek i detsamma: «Ur det fall,
den arma gör, jag henne lyfta skall.
Då hon, som mig på jorden föreställer,
hon, vars förnuftsslut, som mitt påbud, gäller,
nedstiger till den krets, där djuren stå;
så skall min ende Son till jorden gå
och, som min avbild, mänskoskcpnad taga,
att mänskan åter till mitt hjärta draga.»
RABULISTEN:
Se där! du visar själv med dessa ord
i Skaparns mun, hur snart en rnyt är gjord!
LANTPRÄSTEN:
Att i en taleform en tanke kläda,
är ej att in i myters irrgång träda,
där tanken själv far vill och syner ser,
som från all sanning vika mer och mer.
Men vi ha Skaparns eget ord, som lyder:
att kvinnans säd -
RABULISTEN:
Förlåt - vad det betyder,
plä’r missförstås. Det är ju blott av Gud
till var och en, av kvinna född, ett bud,
att mot fördärvets orm manhaftigt strida.
LANTPRÄSTEN:
Ja, detta är det ordets ena sida;
men söndertrampa själva huvudet
utav det onda, helt förstöra det,
vem kan det? Vem av kvinna född?
RABULISTEN:
Omsider
får mänskligheten, efter alla strider
mot våldets, vantrons, fördomarnes makt,
en gyllne tid, då hon tillvägabragt
allt vad hon kan med kunskap, konst och snille;
då allt det goda, som vi nu förspille,
blir använt i den mån, som alla ting
mer kända bli kring hela jordens ring;
då allt är upplyst i var vrå av världen;
då ingen dåras av den höga flärden;
då alla äro fria, alla stå
på lika grund och om sig själva rå;
då med ett ord civilisationen
har fortgått över allt, och religionen
fulländat sin nu började reform,
och samhällsskicket fått sin rätta norm.
LANTPRÄSTEN:
Vad vittna alla folk och alla tider?
Vad visar den, som nu förbi oss skrider?
Månn’ vett och konst förmå med allt sitt fynd
det onda häva, som vi kalla synd?
Ej mer, än de förmå besegra döden.
Vad hjälper mänskan i den sista nöden,
om hon ej tror uppå den kvinnans säd,
som öppnat en ny väg till livets träd?
Det livets träd, som i en evig sommar,
ur stoftet lyft, vid ljusets källa blommar.
Om än den gyllne tiden kom till slut:
vad tröst för de millioner, som förut
i sekler burit livets tunga börda?
Tag bort det hopp, att vi där ovan skörda,
vad här är sått, vad båtar väl ett liv,
som spills i synd och flärd, i sorg och kiv?
Men ack! det är med fruktan blott vi blicke
åt evighetens förlåt, om vi icke
på honom tro, som döden övervann,
så väl som synden. Men hur kunde han,
som mänska blott, det ondas välde krossa
och den till döden dömdes kedjor lossa?
Det kunde blott Guds Son, i det han bar,
själv ren, den skuld, som dödens upphov var.
RABULISTEN:
Var det en Gudom, som Maria födde?
Var det en Gudom, som pä korset dödde?
LANTPRÄSTEN:
Nej, men i mandomen och genom den
blev världens synd försont av Gudomen.
RABULISTEN:
Vem kan förstå det?
LANTPRÄSTEN:
Vem förstår på jorden
Guds hemligheter? Hållom oss till orden,
i den förtröstan, att de äro hans.
RABULISTEN:
Därom är frågan. Men om det befanns
ett påfund blott av kyrkan, som fick välde,
och gjorde Kristus, i vars stad hon ställde
sitt överhuvud, till en mänsklig Gud,
att ge dess större vikt åt sina bud?
LANTPRÄSTEN:
När Kristus själv all höghet sig tillägnar,
all makt, all ära, på den Högstes vägnar;
månn’ han, som människa, det våga kan?
Om han det gjorde, månn’ han då den man
av upphöjd vishet, den som mänska store,
den så av otron själv erkände vore?
Nej, värd sitt kors och sina bödlars hån
var han - o ve! - om han ej var Guds Son.
RABULISTEN:
Vem vet vad han har sagt och gjort? Kritiken,
hon, som nu först slår huvudet på spiken,
bevisar ju så klart, att det är blott
en sägen, lik en ström, som bruten gått
från fall till fall i flera skilda rännor.
Därför så olikt av de fyra pennor
är den beskriven. Andra ges jämväl,
som mindre tros, jag vet ej av vad skäl.
LANTPRÄSTEN:
En blick på dem vid sidan av de äkta
är nog att visa, huru falskt de fäkta,
som deras olikhet ej låtsa se,
att sanningen, som dikt, en dödsstöt ge.
Hon lever dock. Och se - för henne alla
otrons kritiker och sofismer falla.
"Jag är det", sade Jesus, och hans blick
slog ned den vakt, att honom gripa gick.
Du mins väl vad Rousseau, han, som I prisen
vid franska svärmningen som själva visen,
om Evangelium sagt, ehur’ han var,
han ock, förledd av otron i hans dar:
«Den som ett verk av sådan art, som detta,
av eget påfund kunnat sammansätta,
han skulle varit själv mer underbar,
än allt vad han däri berättat har.» *
RABUL1STEN:
Det gjorde dock den hemliga poeten,
folksagan, hon, som diktar omedveten.
Av drömmar om Messias och de rop,
som gått om Jesus, smidde hon ihop -
LANTPRÄSTEN:
Vad? en historia, som så sammanhänger,
så fäster tanken, så i hjärtat tränger,
så lyfter själen upp ur stoftets värld!
Ej mer orimligt fynd av judisk flärd
är fabeln om de sjuttitvå, som skrevo
var i sitt enrum och dock ense blevo -
så väl om orden, som om meningen,
ja, så att allas skrift befanns blott en.
RABULISTEN:
Men att de fyra med varann förlika,
det hoppet är förbi, hur de än skrika,
de ortodoxa, så av nöd, som nit,
då de förlorad se sin fromma flit.
LANTPRÄSTEN:
Förstöras kan allt vad historia heter,
på samma grund, av några olikheter
i de urkunder, som bevittna den.
Uppfunnet är ej det, vars sagesman,
ehur’ de särskilt var för sig blott svara,
dock i det hela finnas ense vara.
Om deras trohet och självständighet
intygar själva deras stridighet.
När Gud sin röst i åskan höra låter,
och den från berg och dalar vänder åter,
månn’ dessa alla, fast med skilda ljud,
ej säga oss: så talar Herren Gud.
RABULISTEN:
Med bilder kan man väl av saken visa
en skugglik skymt; men ingenting bevisa.
När en berättar så, en annan så -
vem skall nian tro?
LANTPRÄSTEN:
Hur vanligt, att av två,
som huvudsaken lika sant berätta,
den ena anför det, den andra detta.
Författarkonst förstodo ieke de,
ocli sökte ej dess pris. Blott vad de se
och höra fått och funno mest märkvärdigt,
föll dem ur pennan, utan omsorg färdigt,
och dock så skönt i all sin enkelhet.
om, vad förnuftet av sig självt ej vet,
Gud genom dem oss ville uppenbara,
så måste han för irring dem bevara.
RABULISTEN:
Om de än varit himlens sändebud,
varom man strider, tror du väl, att Gud
dem in i örat blåst allt vad de skrivit?
LANTPRÄSTEN:
Allt vad gudomligt är, har Gud ingivit.
RABULISTEN:
Är Gud tvetalig? Har han annat sagt
för Lukas, annat i Mattei penna lagt?
LANTPRÄSTEN:
De voro dock ej verktyg blott. De tänkte,
de skrevo med den kraft, som Gud dem skänkte
av fritt förstånd; och undföll dem i smått
ett fel, så var det deras eget blott.
På sådant läggs nu vikt, på sådant spejar
en småaktig kritik, som hjärtlöst drejar
vad heligast, vad dyrast för oss är,
tills utan saft det ingen frukt mer bär.
Men tron, som lyfter upp mot skyn sitt öga,
små moln på klara himlen märker föga.
Och solen lyser för oss lika klar,
ehur’ hon, sedd med fjärrglas, fläckar har.
En krona bilda dock de fyra grenar,
dem samma stam och samma rot förenar;
och samma fläkt av himmelsk anda for
igenom löven på dem en och var.
RABULISTEN:
Hur skild ifrån de tre är ej den fjärde?
LANTPRÄSTEN:
Månn’ denne därför har ett mindre värde?
Tvärtom bevisar, vad han eget har,
det högre sinne, som hos honom var.
Mer himmelskt, mer i stånd att härligheten
av det ur gudomen i mänskligheten
nedstigna ordet fatta klart och rent.
att det avspegla, var hans skrift ock ment:
den visar Evangelii inre mening,
hur Sonen stod med Fadern i förening.
RAI3ULISTEX:
Vem än författarn var (det fanns ju en
Johannes Teolog), så ljuda re’n
de första orden mera filologiskt,
än evangeliskt.
LANTPRÄSTEN:
Lika teologiskt,
att jag ett ordspel våga må, som du,
begynns episteln; ocli man finner ju
i denna, hur man än det vill bortblanda,
den andra skriftens både stil och anda?
RABULISTEN:
De kunna härmas.
LANTPRÄSTEN:
Tror du, att en själ,
som livets ord så kände oeh sä väl
uttryckte, hjärta haft att så bedraga.
och till sin skylt ej blott aposteln taga,
men Herren själv?
RABULISTEN:
De långa talen -
LANTPRÄSTEN:
Vem,
om ej Johannes, skulle minnas dem?
Hans penna troligt dem förvarat redan,
då han dem hörde. Och hur ofta sedan
har det förnyats, som hos honom gjort
ett sådant intryck, då han gärna bort
förtälja det för andra. Se, de finnas,
som ord för ord en lång predikan minnas.
Att dikta tal, som dessa, den det kan,
en annan Jesus Kristus vore han.
RABULISTEX:
De likna dock hans andra tal så föga.
LANTPRÄSTEN:
De likna honom själv, den ödmjukt höga,
den tåligt ömma, då han färdig stod
att offra för en värld sitt heliga blod.
och om berättarn, såsom I förmenen,
utav sitt eget till den ädla stenen
ett folium skulle lagt, så käns dock den
på sina strålars himlaglans igen.
Den bön, varmed de helga talen sluta,
vad annat hjärta kunde den utgjuta,
än hans, som bad: "Låt dem, som du mig .gett,
bli ett med mig, som jag med dig är ett."
Och nu, vad kristenheten högst har skattat,
vad innerst blev ur Jesu hjärta fattat
av lärjungen, som låg invid lians bröst,
vad kärnan utgör av vår tro och tröst,
det dömes ut av dem, som likt en kria
behandla dessa levande och fria
utgjutelser av en gudomlig själ.
Johannes´ vittnesbörd står fast likväl,
så länge solen uppgår över jorden.
Blott se behöver man, att dag är vorden:
Likså behöver man, att sanningen
erkänna i hans bok, blott läsa den.
RABULISTEN:
Dock misstros den av många.
LANTPRÄSTEN:
Även dagen
är spilld för den, som är med blindhet slagen.
Den, som för livets ord ej sinne har,
bevis därpå av ingen dödlig tar.
Så visar nian förgäves allt det sköna
i nyfött landskap, då däri det gröna
bestänks ur moln, dem solens blick förströr,
för den, som ingen känsla har därför.
RABULISTEN:
Så sluts vår strid, då inga skäl mer gälla. -
Men jag tar an, att kristendomens källa
är närd nr skyn. om ådran himmelsk är,
Av jord är dock det berg, som henne bär.
Allt det profetiska är överflödigt
för oss numera; och vi ha ej nödigt
att först bli judar, för att kristna bli.
Vår tro är sann, för det att hon är fri.
Så må en sann kritik sig själv försona.
LANTPRÄSTEN:
När stammen fälls, så faller ock dess krona.
RABULISTEN:
Man samlar frukten.
LANTPRÄSTEN:
Som förgäves mer
söks på det ädla träd, nian huggit ner.
RABULISTEN:
Ett nytt planteras i den vända jorden,
som, ej på länge rörd, nu ny är vorden.
Det förras telning, har det ärvt dess saft,
men ej dess mossa, fullt af liv och kraft.
LANTPRÄSTEN:
Skall Guds plantering ryckas upp? Så lyder
ej ordet, som jag läst. Tvärtom det tyder,
att den, som mänskor göra, varar kort;
att, vad ej Gud välsignat, vissnar bort.
Hur du än må, med tidens stolta visa,
den nya Tyska kristendomen prisa,
så kan du ej bestrida, att det ord,
som av den gamla spritts omkring vår jord,
har löst de vantrons band, som folken fjättrat,
och mänskligheten upplyst och förbättrat.
Var den då ej ett medel i den hand,
som leder allt med ett osynligt band?
RABULISTEN:
Jag medger det.
LANTPRÄSTEN:
Då nekar du ej heller,
att han som världens gång, lik urets, ställer,
för avsikt haft, vad först århundraden
förkunnande berett, och tiden se’n,
då timman slog, uppfyllande fullkomnat.
Men skulle Gud ifrån sitt verk ha somnat?
Om i sitt ord han ville världen ge
ett högre ljus, än den kan själv bete:
månn’ han, som minsta fågels flykt bevakar,
som för en mask i dyn dess väg utstakar,
ej bättre sörjt därför, än att det nu,
som utdömt papper, rivas kan i tu?
RABULISTEN:
Vill du kritiken hennes rätt beröva
att intet gilla, utan att det pröva?
LANTPRÄSTEN:
Re’n då, när Skriften sin fulländning vann,
hon gjort det; månn hon nu det bättre kan?
Det är ett slutet verk med Guds insegel:
se där om Bibeln kyrkans gamla regel.
RABULISTEN:
Ett slutet verk?
LANTPRÄSTEN:
Ja, liar det ieke slut,
så väl som början? Såsom det går ut
ifrån det varde, varav allt är vordet,
så stannar det med amen vid det ordet,
som först profetiskt, evangeliskt se’n,
i världen kom, i hjärtat kominer än,
som Gud i Kristus.
RABULISTEN:
Vad är väl det hela,
där plan och sammanhang och ordning fela?
LANTPRÄSTEN:
Du ser ej dessa, ty du vill ej se,
hur allt sig välver kring en stor idé:
Guds rikes tillkomst genom Gud på jorden,
först sedd av Abraham, sist mänska vorden.
Märk Bibelns ursprung, att den icke är
en mans, en ålders verk; men fast den bär
sä inånga tidevarvs och skiftens stämpel,
den till ett helt sig bildat, till ett tempel,
likt det Esajas såg, där Herren Gud
satt på sin stol, och fållen av hans skrud
uppfyllde rummet. Upp i moln sig välvde
den helga rökelsen; och valvet skälvde
vid återskallet av den höga sång,
serafer stämde, alla på en gång.
De skylde för det sken, mer klart än solen.
som gick ifrån den Väldige pä stolen,
med sina vingar sina anleten;
och ljudet steg- allt upp till himmelen
av «Helig! helig! helig! hela jorden
är full utav din härlighet.» - De orden,
vad säga de, om ej, att jorden bär
med himlen vittne om den Gud, som där,
i moln på Sinai, sig uppenbarar,
i ljus på Tabor nådfull sig förklarar.
RABULISTEN:
Vi se Guds härlighet i allt som är,
i minsta blomster, som i himlens här.
LANTPRÄSTEN:
Dock ännu mera i det dyra ordet,
som. är ett bud till hela världen vordet,
det nådens, kärlekens och fridens bud:
«O mänska! låt försona dig med Gud.»
Så bjöd den dunkla profetian redan;
så ljöd det klara Evangelium sedan.
RABULISTEN:
Glöm ej profetens skräck, då han förnam,
att han det budet skulle bära fram.
«Orcna läppar har jag,» så bekände
han för den Helige, som honom sände.
Så borden I bekänna var och en,
som dundren med hans ord.
LANTPRÄSTEN:
Ja, vem är ren?
Vem känner icke sig av synden fången?
Men se, hur ängeln tar med hela tången
ett eldrött altarkol, och därmed rör
profetens mun och ren hans anda gör.
RABULISTEX:
Tyvärr gör mången, som i Bibeln läser,
sig ren om munnen, fast hans hjärta jäser
av hat och ondska. Ja, med Skriftens ord
begår han, vad i tanken är ett mord.
LANTPRÄSTEN:
Bokstaven dödar, liv ger endast anden.
RABULISTEN:
Om han blott vore, jämte den, för handen.
LANTPRÄSTEN:
Han är det för de trogna; men han flyr
för otron, ty hon själv för honom skyr.
RABULISTEN:
Ja, Platos ande i hans skrifter svävar
för den, som upp till hans idéer strävar.
LANTPRÄSTEN:
Dock, att han själv i boken hos dig är,
kan du ej tro. Men Kristus är dig när,
då du hans ord med bön och tro betraktar.
Och om du blott, hur han dig nalkas, aktar,
och mot den nådens kraft ej sätter dig,
varmed hans kärlek dig vill dra till sig:
skall du dig känna en ny mänska vorden,
lik den, som först uppreste sig ur jorden.
Den fläkt av Gud, som honom livgav, rår
ännu på stoftet.
RABULISTEN:
Hur jag år från är
tar till i ett, tar av än mer i annat,
det känner jag: och till dess verket stannat,
fortfar det så; ty själen kan ej mer
än kroppen göras om, så vitt jag ser.
Jag söker ej den underbara stenen,
som skulle ge nytt blod, ny märg i benen.
Med Nikodemus tvivlar jag också,
att födelse på nytt kan för sig gå.
Jag hjälper mig med sunt förnuft och sträcker
min arm ej högre, än jag ser den räcker.
Så långt, som Adams, räckor den ändå.
att den förbjudna kunskapsfrnkten nå.
LANTPRÄSTEN:
Ja, den, som gör, att du dig sätter över
vad Gud har sagt, och ej hans hjälp behöver
mer än hans råd, då du, som ormen dig
försäkrar, själv blir såsom Gud.
RABULISTEN:
Vad mig
beträffar, är det bäst, att vi det lämne,
och söka rätt på ändan av vårt ämne.
LANTPRÄSTEN:
Därtill behöves, tror jag, icke mer,
än blott en slutsats.
RABULISTEN:
Säg mig den, jag ber.
LANTPRÄSTEN:
Den följer av vad nyss du själv lät gälla.
RABULISTEN:
Vad då?
LANTPRÄSTEN:
Att det dock har en himmelsk källa,
vad vi, som kristna, tro.
RABULISTEN:
Ja, den idé,
som tänkarns blick däri nia antydd se.
LANTPRÄSTEN:
Men är idén från himmelen oss given,
så måste ock de blad, där hon är skriven,
den prägel ha, som allt gudomligt bär.
RABULISTEN:
Vem aktar skalet, som kring ägget är?
Det brytes sönder, då man detta njuter.
Omsvepet, med ett ord, som innesluter
idén, på vilken ensam ligger vikt,
må kastas bort, som blott en mänskodikt.
LANTPRÄSTEN:
Då skulle Gud, att oss sin sanning lära,
med lögnens ande delat verk och ära.
RABULISTEN:
Myt är ej lögn.
LANTPRÄSTEN:
I kallen ju för myt
vad, som I påstån, diktat är på skryt
om Nasarets profet, att honom visa
i gärning lik Elias och Elisa,
och, som Messias, hög och underbar.
Se där vad nyss du själv förklarat har.
Är detta omedvetet, ouppsåtligt?
Är det ej rentav svek? Är det förlåtligt
ens för det högsta, bästa ändamål?
En pia frans, ej blott en from symbol,
Är kristendomen i dess nya mening:
en härlig frukt av dess förmenta rening!
RABULISTEN:
En pia fraus är själva skapelsen;
ty icke är den sådan, som vi den
med våra sinnen fatta. Det reala
är endast bländsken. I det ideala,
som vi blott tänka, ligger sanningen,
som skönjes blott av få upphöjda män.
LANTPRÄSTEN:
Vår tanke, som vår syn, kan sig förvilla.
Men att oss Gud bedraga vill: så illa
kan jag ej döma om hans verk, dem jord
och himmel visa, eller om hans ord:
ett epos, det mest sköna, det mest rika,
som dock en sann historia är tillika,
där händelserna såsom bilder stå!
Så diktar Gud; blott Gud kan dikta så.
En dylik poesi är ock naturen,
idyll i blomstren, apolog i djuren,
lyrik i havets svall, i skogens sus;
och vilken hymn är solen, världens ljus!
Om Gud från luft och sjö, från berg och dalar
i sinnrikt sköna bilder till oss talar;
vi skulle han i uppenbarelsen
på samma bildspråk ej bli känd igen?
Tro blott, att det är han: och vad dig möter
i Skriften brydsamt, dig ej mera stöter,
än vad du finner i naturen hårt.
vad i dem båda än må synas svårt
att fatta, synas som ett missgrepp fela:
tro dock, att Herren ordnat har det hela;
och ditt förstånd från en oändlig strid
skall vila, tryggat av ditt hjärtas frid.
Vad blir vår religion, om vi förlora
det som nu görs till myt, om allt det stora,
det sköna, det uppbyggliga däri
försvinner, som ett röjt bedrägeri?
Hur visar sig den nya lärans värde
i hennes bruk? Skall prästen, se’n de lärde
för honom kritiskt skalat av idén,
blott den så naken, som den är, och ren
från allt, som hjärtat rör, helt torrt predika?
RABULISTEN:
Till folket måste du väl tala lika
med samma språk ur Bibeln, som förut;
dock kan du småningom dels sluta ut
en trosartikel, dels de andra tyda
i annan mening, än som orden lyda.
LANTPRÄSTEN:
Nej, måtte förr ett slag mig göra stum,
än att jag stode på det helga rum
och inför Gud, så väl som mänskor, ljöge,
och gift i säden, som han gett oss, smöge.
RABULISTEN:
Nå väl! låt bli att, vad du målar, sålla:
sin gamla surdeg folket må behålla.
Vad du har siktat, göm det blott för dig,
det angår ingen ann’.
LANTPRÄSTEN:
Det angår mig,
att ej till dubbelt svek mig skyldig göra,
falsk mot mig själv och falsk mot dem, mig höra.
RABULISTEN:
All Gudalära, om jag undantar
den ideala, tvenne sidor har,
en vänd åt folket, som blott tro behöver,
den andra åt de få, som tänkt däröver.
LANTPRÄSTEN:
En religion med mask, är den av Gud?
Han själv är sann, och sanning är hans bud.
RABULISTEN:
Visst borde även folket mer få lära,
än minnesläxor, som ej tanken nära.
Men må det andliga förbli därvid.
i det, som världsligt är, begär vår tid
upplysning ock för dem, som jorden plöja.
Man hör därom en allmän röst sig höja.
Dock legio bland er, I andans män,
ej öra eller hjärta har för den.
LANTPRÄSTEN:
Om nit och drift nog många bland oss fela,
så har likväl allmogen i det hela
sitt stöd av prästen. Fordom nämnd av den
blott "kära far", han det bör vara än.
Om han det är, så söker han dess bästa
med fadershuldhet i all väg befästa.
Dock fordrar du väl ej, att han det kall,
vartill han invigd är, försumma skall.
RABULISTEN:
Att han skall lära även menigheten
förstå, vad del hon har i mänskligheten,
är tidens fordran.
LANTPRÄSTEN:
Sker det icke då,
när folket lärt sin kristendom förstå
och känna sig en medlem av det rike,
där inför Gud vi alla äro like?
Må det likväl sitt fosterland också
och dess regering lära känna så,
att det, som Svenskt, sin lycka vet att skatta.
Främst bör det dock om Guds regering fatta
av allt omkring sig dagliga bevis,
hur den är faderligen huld och vis.
RABULISTEN:
I kyrkan spänna bönderna sitt öra,
att kungens eller länsmans påbud höra;
men få begripa om och på vad sätt
de stämma överens med lag och rätt.
I skolan re’n bör gossen allt det lära,
som honom gör med tiden värd den ära,
att välja riksdagsman och själv det bli,
en man för sig, från skrock och fördom fri;
som känner en regerings skyldigheter
och människans och folkets rättigheter;
som grundlagsfrågor likaväl, som dem
ur katekesen, kan på sina fem.
LANTPRÄSTEN:
I ståndet, eller blott i sockenstämma,
vem hör ej gärna bondens fria stämma
självständigt höjas med förstånd och sans?
Men hör det talet! Kan det vara hans?
Vad ståt av ord? Vad sofistik! Vad vändning
från hån till hot? Och det för brännvinsbränning,
att det, som främst förvållar brott och nöd,
ohämmat sprida må sitt överflöd.
RABULISTEN:
Den säd, som honom ger den ärvda tegen,
han själv har plöjt, är icke den hans egen?
Och att det egna nyttja, på vad sätt
han finner bäst, är en naturlig rätt,
som han med våld, om det behövs, försvarar.
LANTPRÄSTEN:
Den samhällslag, som allas rätt försvarar
och gör ett folk av skogens vilda flock,
månn’ den ej kan, ej bör förbjuda dock
att till förgift förvandla, vad naturen
till föda ämnat? Själva kreaturen
till drinkarns stygga last förledda bli
och lida av dess följder.
RABULISTEN:
Svärmeri!
och söka rätt på ändan av vårt ämne.
LANTPRÄSTEN:
Därtill behöves, tror jag, icke mer,
än blott en slutsats.
RABULISTEN:
Säg mig den, jag ber.
LANTPRÄSTEN:
Den följer av vad nyss du själv lät gälla.
RABULISTEN:
Vad då?
LANTPRÄSTEN:
Att det dock har en himmelsk källa,
vad vi, som kristna, tro.
RABULISTEN:
Ja, den idé,
som tänkarns blick däri nia antydd se.
LANTPRÄSTEN:
Men är idén från himmelen oss given,
så måste ock de blad, där hon är skriven,
den prägel ha, som allt gudomligt bär.
RABULISTEN:
Vem aktar skalet, som kring ägget är?
Det brytes sönder, då man detta njuter.
Omsvepet, med ett ord, som innesluter
idén, på vilken ensam ligger vikt,
må kastas bort, som blott en mänskodikt.
LANTPRÄSTEN:
Då skulle Gud, att oss sin sanning lära,
med lögnens ande delat verk och ära.
RABULISTEN:
Myt är ej lögn.
LANTPRÄSTEN:
I kallen ju för myt
vad, som I påstån, diktat är på skryt
om Nasarets profet, att honom visa
i gärning lik Elias och Elisa,
och, som Messias, hög och underbar.
Se där vad nyss du själv förklarat har.
Är detta omedvetet, ouppsåtligt?
Är det ej rentav svek? Är det förlåtligt
ens för det högsta, bästa ändamål?
En pia frans, ej blott en from symbol,
Är kristendomen i dess nya mening:
en härlig frukt av dess förmenta rening!
RABULISTEN:
En pia fraus är själva skapelsen;
ty icke är den sådan, som vi den
med våra sinnen fatta. Det reala
är endast bländsken. I det ideala,
som vi blott tänka, ligger sanningen,
som skönjes blott av få upphöjda män.
LANTPRÄSTEN:
Vår tanke, som vår syn, kan sig förvilla.
Men att oss Gud bedraga vill: så illa
kan jag ej döma om hans verk, dem jord
och himmel visa, eller om hans ord:
ett epos, det mest sköna, det mest rika,
som dock en sann historia är tillika,
där händelserna såsom bilder stå!
Så diktar Gud; blott Gud kan dikta så.
En dylik poesi är ock naturen,
idyll i blomstren, apolog i djuren,
lyrik i havets svall, i skogens sus;
och vilken hymn är solen, världens ljus!
Om Gud från luft och sjö, från berg och dalar
i sinnrikt sköna bilder till oss talar;
vi skulle han i uppenbarelsen
på samma bildspråk ej bli känd igen?
Tro blott, att det är han: och vad dig möter
i Skriften brydsamt, dig ej mera stöter,
än vad du finner i naturen hårt.
vad i dem båda än må synas svårt
att fatta, synas som ett missgrepp fela:
tro dock, att Herren ordnat har det hela;
och ditt förstånd från en oändlig strid
skall vila, tryggat av ditt hjärtas frid.
Vad blir vår religion, om vi förlora
det som nu görs till myt, om allt det stora,
det sköna, det uppbyggliga däri
försvinner, som ett röjt bedrägeri?
Hur visar sig den nya lärans värde
i hennes bruk? Skall prästen, se’n de lärde
för honom kritiskt skalat av idén,
blott den så naken, som den är, och ren
från allt, som hjärtat rör, helt torrt predika?
RABULISTEN:
Till folket måste du väl tala lika
med samma språk ur Bibeln, som förut;
dock kan du småningom dels sluta ut
en trosartikel, dels de andra tyda
i annan mening, än som orden lyda.
LANTPRÄSTEN:
Nej, måtte förr ett slag mig göra stum,
än att jag stode på det helga rum
och inför Gud, så väl som mänskor, ljöge,
och gift i säden, som han gett oss, smöge.
RABULISTEN:
Nå väl! låt bli att, vad du målar, sålla:
sin gamla surdeg folket må behålla.
Vad du har siktat, göm det blott för dig,
det angår ingen ann’.
LANTPRÄSTEN:
Det angår mig,
att ej till dubbelt svek mig skyldig göra,
falsk mot mig själv och falsk mot dem, mig höra.
RABULISTEN:
All Gudalära, om jag undantar
den ideala, tvenne sidor har,
en vänd åt folket, som blott tro behöver,
den andra åt de få, som tänkt däröver.
LANTPRÄSTEN:
En religion med mask, är den av Gud?
Han själv är sann, och sanning är hans bud.
RABULISTEN:
Visst borde även folket mer få lära,
än minnesläxor, som ej tanken nära.
Men må det andliga förbli därvid.
i det, som världsligt är, begär vår tid
upplysning ock för dem, som jorden plöja.
Man hör därom en allmän röst sig höja.
Dock legio bland er, I andans män,
ej öra eller hjärta har för den.
LANTPRÄSTEN:
Om nit och drift nog många bland oss fela,
så har likväl allmogen i det hela
sitt stöd av prästen. Fordom nämnd av den
blott "kära far", han det bör vara än.
Om han det är, så söker han dess bästa
med fadershuldhet i all väg befästa.
Dock fordrar du väl ej, att han det kall,
vartill han invigd är, försumma skall.
RABULISTEN:
Att han skall lära även menigheten
förstå, vad del hon har i mänskligheten,
är tidens fordran.
LANTPRÄSTEN:
Sker det icke då,
när folket lärt sin kristendom förstå
och känna sig en medlem av det rike,
där inför Gud vi alla äro like?
Må det likväl sitt fosterland också
och dess regering lära känna så,
att det, som Svenskt, sin lycka vet att skatta.
Främst bör det dock om Guds regering fatta
av allt omkring sig dagliga bevis,
hur den är faderligen huld och vis.
RABULISTEN:
I kyrkan spänna bönderna sitt öra,
att kungens eller länsmans påbud höra;
men få begripa om och på vad sätt
de stämma överens med lag och rätt.
I skolan re’n bör gossen allt det lära,
som honom gör med tiden värd den ära,
att välja riksdagsman och själv det bli,
en man för sig, från skrock och fördom fri;
som känner en regerings skyldigheter
och människans och folkets rättigheter;
som grundlagsfrågor likaväl, som dem
ur katekesen, kan på sina fem.
LANTPRÄSTEN:
I ståndet, eller blott i sockenstämma,
vem hör ej gärna bondens fria stämma
självständigt höjas med förstånd och sans?
Men hör det talet! Kan det vara hans?
Vad ståt av ord? Vad sofistik! Vad vändning
från hån till hot? Och det för brännvinsbränning,
att det, som främst förvållar brott och nöd,
ohämmat sprida må sitt överflöd.
RABULISTEN:
Den säd, som honom ger den ärvda tegen,
han själv har plöjt, är icke den hans egen?
Och att det egna nyttja, på vad sätt
han finner bäst, är en naturlig rätt,
som han med våld, om det behövs, försvarar.
LANTPRÄSTEN:
Den samhällslag, som allas rätt försvarar
och gör ett folk av skogens vilda flock,
månn’ den ej kan, ej bör förbjuda dock
att till förgift förvandla, vad naturen
till föda ämnat? Själva kreaturen
till drinkarns stygga last förledda bli
och lida av dess följder.
RABULISTEN:
Svärmeri!
Är det förgift, som livar upp den trötte,
den frusne, den vars krafter åldern nötte?
LANTPRÄSTEN:
Ja på en timma, att han må dess mer,
i förtid åldrad, tynad, sjunka ner.
Spörj läkarn ocli kemisten.
RABULISTEN:
Vilka vapen
av sedeläran eller vetenskapen
och religionen själv än lånas må;
ej mäkta de omkull den pannan slå,
vars ånga eldar mannens mod och iver,
mer stark än den, som skepp och kvarnar driver.
LANTPRÄSTEN:
Ja, en av tidens krafter ångan är.
Vad gott den verkar, ingen neka lär.
Men vad, om ej den ånga, flaskan sprider,
det onda gör, varav vår statskropp lider,
Det ruttna med ett ord, varom det förs
så bitter klagan?
RABULISTEN:
Värre klagan hörs,
Ja, oket självt i jämmerrop utbrister,
om det den kära läskedrycken mister.
LANTPRÄSTEN:
Dock skall dess lycka, att ha sluppit den,
sig visa i det hull det får igen,
sin nyktra herre likt, då jordens gröda
ger åt dem bägge en naturlig föda.
Spörj agronomen, spörj hans deja blott
och dessa bönder, som Guds ord förmått
att icke mer Guds lån till synd förvända.
RABULISTEN:
Däm först de floder, som förutan ända
kring riket strömma, innan du begär,
att brunnen täppes, som i gården är.
LANTPRÄSTEN:
Om så det ena som det andra skedde!
RABULISTEN:
En fåfäng dröm!
LANTPRÄSTEN:
Men redan det beredde
den nya tid, som nu med stegrat hopp
till hjälp mot allt det onda manas opp,
om tyngden av den skatt, varom man skriker
blev lagd, så väl på alla giftfabrikcr,
som på var en förtärare av gift.
RABULISTEN:
All konst är fri, och idoghet och drift
ej hindras må -
LANTPRÄSTEN:
Att land och folk fördärva.
RABULISTEN:
Var en vill rå sig själv, först att förvärva
och se’n att njuta utan alla band.
Fri, som vår tunga, skaptes ock vår hand.
I vad beslut man än må sig förena,
så är det värt en riksdag det allena,
vad därvid talas. Härligt är det ju,
att i var bonde hörs en Torgny nu.
LANTPRÄSTEN:
Det var ej lånt, det stolta språk han förde,
den fria ande, som hans tunga rörde,
ej i lians öra inblåst var. Ett folk,
som en sin like väljer till sin tolk,
betror hans egen tanke, egen tunga,
ej dem, som visor honom föresjunga.
RABULISTEN:
Vi fostras icke så var bondeson,
att han kan undgå dessa pennelån?
LANTPRÄSTEN:
Ja, att han må frimodigt och dock stilla
gå fram sin väg, och undfly sken, som villa;
låt honom få en lykta, som han bär
och vårdar själv, och som hans egen är.
RABULISTEN:
Att tända den, har prästen bäst tillfälle.
LANTPRÄSTEN:
Guds hus är dock hans rätta läroställe.
RABULISTEN:
Är då ej skolan för hans sanna nit
ett värdigt föremål?
LANTPRÄSTEN:
Må han gå dit,
att andans ämbete där även föra.
RABULISTEN:
Bokstaven tycks mig till detsamma höra.
LANTPRÄSTEN:
Peksticka är dock ej den helga stav,
som i hans hand den gode Herden gav.
RABULISTEN:
I en kateder han sig gärna, sätter,
att räkna dubbla ej blott da’r, men nätter.
LANTPRÄSTEN:
Där har dock tanken rum att röras i,
och lärarn lär sig själv. Men skall han bli
blott en maskin, som små maskiner ställer
till visare vid tavlor och tabeller,
vad andekraft kan han väl veckla ut,
och hur behålla vad han lärt förut?
Och se’n han veckan spillt i trälsam möda,
skall han i kyrkan väcka upp de döda
med en predikan, som han skakat ur
sin arma hjärnas tomma fatabur!
RABULISTEN:
Folkskolan i vår tid gör prästen ära.
Som folkets man, han folkets barn skall lära.
Folklärare var han, som sände er
och er sitt höga efterdöme ger.
LANTPRÄSTEN:
Han är det än i ordet, som vi bära
från honom fram. Men det han bjöd oss lära
och lärde sjeälv, vad var det? månn’ att slå
två tal ihop och skilja andra två,
att räkna ut intressen, och vad mera,
som hör därtill, att pengar inkassera.
RABULISTEN:
En var behöver det.
LANTPRÄSTEN:
Men har väl Gud
därtill förordnat sina sändebud?
Har icke världen för sig själv sin lära
och sina ombud? Dessa i all ära!
Vi ha ett högre mål, än deras är.
RABULISTEN:
I världen leva vi likväl; och där
behöva ock de andelige fäder
tak över huvudet, på kroppen kläder,
och det, som hunger släcka kan och törst.
LANTPRÄSTEN:
Var hedning känner det. Men «söken först
Guds rike!» är det bud, oss gavs att bära.
Den spis går främst, sorn skall oss evigt nära.
Må skolan, som på kyrkans grund är byggd,
av denna låna både stöd och skygd!
Men icke kan hon henne undanstöta.
Guds dyra hjord skall herden troget sköta
och lammen taga i sin ömma vård;
men för att samla dem i Herrans gård.
RABULISTEN:
Nå väl! må skolan stå för sig enstaka.
LANTPRÄSTEN:
Vi må ej kyrkan över henne vaka?
Därtill hon ögon har, om hon ock ej
har händer nog till hennes grifflar.
RABULISTEN:
Nej,
när jag besinnar rätt, är tid numera
att alla läroverk «emancipcra»
från kyrkans gamla ok, vars myndighet
gjort mänskligheten - vad historien vet.
LANTPRÄSTEN:
På kyrkan skolan rår ju från sin sida.
Hon reder läror, som varann bestrida;
hon danar präster, hon ger ståndet vikt,
som lärt ocli upplyst.
RABULISTEN:
Kyrkans översikt
dock stör den frihet, studierna ägnar.
Ensidigt hon av dem en del blott hägnar,
med ögat på det mål, som hennes är,
och föga vård om allmän bildning bär.
Ja, hon förhindrar, genom lärans fjättring
i gamla stela former, all förbättring,
all fri utveckling av det liv, vars saft
i blomningsåldern sväller, full av kraft.
När snillet snörs i första växten redan,
hur kan det annat än bli krympling sedan?
LANTPRÄSTEN:
Uppfinningsrik är tiden. Nytt var dag
å bane bringas, nytt av alla slag.
Allt ta’r dock icke rot; men allt må prövas,
hur vitt det kan ej tänkas blott, men övas;
och denna prövning gör man ej i hast.
RABULISTEN:
Ett sekel därtill åtgår för er kast.
LANTPRÄSTEN:
Var är den kasten, var det vigda gille,
som någon sann upplysning hindra ville?
Månn’ i det riksstånd eller vid det bord,
där klerk och lekman växla frisint ord?
En lärdomsskola öppen står för alla.
RABULISTEX:
Vad läres där, hvad plä’r man lärdom kalla?
Jo, det som, i sig själv ej mödan värt,
åt Ståndet ger ett sken, att det är lärt.
LANTPRÄSTEN:
Vad? skulle allt det ädla, allt det sköna
från Grekeland och Kom den flit ej löna.
som därpå används? Du, en frihetsman,
de frias storverk ej förakta kan.
Men redan ses vår ungdom sig bemöda
om språk, som leva, såsom om de döda.
Och ej blott tankens lagar, men också
naturens, lär hon sig allt mer förstå.
Förbättringar ha skett och ske än flera.
Blott staten eller folket självt gör mera
att liva och belöna lärarns kall.
RABULISTEX:
Men kyrkan ingen ting uppoffra skal!?
LANTPRÄSTEN:
Vad offer har hon icke gjort?
RABULISTEX:
Ja, tvungen av den store reformatorkungen.
LANTPRÄSTEN:
Ännu i dag, hur klyvs ej hennes bröd!
Vad mängd bland oss, som bärgar sig med nöd!
RABULISTEN:
Men Ståndet sveper, för att icke tappa
sin saffranskringla, tätt om sig sin kappa.
Den blir väl kvar, men mössan inom kort
tör av en bondisk näve nappas bort.
LANTPRÄSTEN:
Man hotar väl; månn’ nian dock röra gitter
det gamla huvud, varpå mössan sitter?
Ett huvud ju behövs för varje kropp.
Se torparsonen, som för Bispen lopp
att öppna grinden, på hans plats uppstiger;
och när han se’n ett Herrans hus inviger,
en herde ställer i församlingen,
vad tröst för hyddans barn, att ock ur den
förtjänst och dygd af lyckan lyftas kunna!
Må folkets vän det ej åt folket unna?
Och att det sker, ej blott av gunst beror,
men av ett val, som på ett värde tror.
RABULISTEN:
den frusne, den vars krafter åldern nötte?
LANTPRÄSTEN:
Ja på en timma, att han må dess mer,
i förtid åldrad, tynad, sjunka ner.
Spörj läkarn ocli kemisten.
RABULISTEN:
Vilka vapen
av sedeläran eller vetenskapen
och religionen själv än lånas må;
ej mäkta de omkull den pannan slå,
vars ånga eldar mannens mod och iver,
mer stark än den, som skepp och kvarnar driver.
LANTPRÄSTEN:
Ja, en av tidens krafter ångan är.
Vad gott den verkar, ingen neka lär.
Men vad, om ej den ånga, flaskan sprider,
det onda gör, varav vår statskropp lider,
Det ruttna med ett ord, varom det förs
så bitter klagan?
RABULISTEN:
Värre klagan hörs,
Ja, oket självt i jämmerrop utbrister,
om det den kära läskedrycken mister.
LANTPRÄSTEN:
Dock skall dess lycka, att ha sluppit den,
sig visa i det hull det får igen,
sin nyktra herre likt, då jordens gröda
ger åt dem bägge en naturlig föda.
Spörj agronomen, spörj hans deja blott
och dessa bönder, som Guds ord förmått
att icke mer Guds lån till synd förvända.
RABULISTEN:
Däm först de floder, som förutan ända
kring riket strömma, innan du begär,
att brunnen täppes, som i gården är.
LANTPRÄSTEN:
Om så det ena som det andra skedde!
RABULISTEN:
En fåfäng dröm!
LANTPRÄSTEN:
Men redan det beredde
den nya tid, som nu med stegrat hopp
till hjälp mot allt det onda manas opp,
om tyngden av den skatt, varom man skriker
blev lagd, så väl på alla giftfabrikcr,
som på var en förtärare av gift.
RABULISTEN:
All konst är fri, och idoghet och drift
ej hindras må -
LANTPRÄSTEN:
Att land och folk fördärva.
RABULISTEN:
Var en vill rå sig själv, först att förvärva
och se’n att njuta utan alla band.
Fri, som vår tunga, skaptes ock vår hand.
I vad beslut man än må sig förena,
så är det värt en riksdag det allena,
vad därvid talas. Härligt är det ju,
att i var bonde hörs en Torgny nu.
LANTPRÄSTEN:
Det var ej lånt, det stolta språk han förde,
den fria ande, som hans tunga rörde,
ej i lians öra inblåst var. Ett folk,
som en sin like väljer till sin tolk,
betror hans egen tanke, egen tunga,
ej dem, som visor honom föresjunga.
RABULISTEN:
Vi fostras icke så var bondeson,
att han kan undgå dessa pennelån?
LANTPRÄSTEN:
Ja, att han må frimodigt och dock stilla
gå fram sin väg, och undfly sken, som villa;
låt honom få en lykta, som han bär
och vårdar själv, och som hans egen är.
RABULISTEN:
Att tända den, har prästen bäst tillfälle.
LANTPRÄSTEN:
Guds hus är dock hans rätta läroställe.
RABULISTEN:
Är då ej skolan för hans sanna nit
ett värdigt föremål?
LANTPRÄSTEN:
Må han gå dit,
att andans ämbete där även föra.
RABULISTEN:
Bokstaven tycks mig till detsamma höra.
LANTPRÄSTEN:
Peksticka är dock ej den helga stav,
som i hans hand den gode Herden gav.
RABULISTEN:
I en kateder han sig gärna, sätter,
att räkna dubbla ej blott da’r, men nätter.
LANTPRÄSTEN:
Där har dock tanken rum att röras i,
och lärarn lär sig själv. Men skall han bli
blott en maskin, som små maskiner ställer
till visare vid tavlor och tabeller,
vad andekraft kan han väl veckla ut,
och hur behålla vad han lärt förut?
Och se’n han veckan spillt i trälsam möda,
skall han i kyrkan väcka upp de döda
med en predikan, som han skakat ur
sin arma hjärnas tomma fatabur!
RABULISTEN:
Folkskolan i vår tid gör prästen ära.
Som folkets man, han folkets barn skall lära.
Folklärare var han, som sände er
och er sitt höga efterdöme ger.
LANTPRÄSTEN:
Han är det än i ordet, som vi bära
från honom fram. Men det han bjöd oss lära
och lärde sjeälv, vad var det? månn’ att slå
två tal ihop och skilja andra två,
att räkna ut intressen, och vad mera,
som hör därtill, att pengar inkassera.
RABULISTEN:
En var behöver det.
LANTPRÄSTEN:
Men har väl Gud
därtill förordnat sina sändebud?
Har icke världen för sig själv sin lära
och sina ombud? Dessa i all ära!
Vi ha ett högre mål, än deras är.
RABULISTEN:
I världen leva vi likväl; och där
behöva ock de andelige fäder
tak över huvudet, på kroppen kläder,
och det, som hunger släcka kan och törst.
LANTPRÄSTEN:
Var hedning känner det. Men «söken först
Guds rike!» är det bud, oss gavs att bära.
Den spis går främst, sorn skall oss evigt nära.
Må skolan, som på kyrkans grund är byggd,
av denna låna både stöd och skygd!
Men icke kan hon henne undanstöta.
Guds dyra hjord skall herden troget sköta
och lammen taga i sin ömma vård;
men för att samla dem i Herrans gård.
RABULISTEN:
Nå väl! må skolan stå för sig enstaka.
LANTPRÄSTEN:
Vi må ej kyrkan över henne vaka?
Därtill hon ögon har, om hon ock ej
har händer nog till hennes grifflar.
RABULISTEN:
Nej,
när jag besinnar rätt, är tid numera
att alla läroverk «emancipcra»
från kyrkans gamla ok, vars myndighet
gjort mänskligheten - vad historien vet.
LANTPRÄSTEN:
På kyrkan skolan rår ju från sin sida.
Hon reder läror, som varann bestrida;
hon danar präster, hon ger ståndet vikt,
som lärt ocli upplyst.
RABULISTEN:
Kyrkans översikt
dock stör den frihet, studierna ägnar.
Ensidigt hon av dem en del blott hägnar,
med ögat på det mål, som hennes är,
och föga vård om allmän bildning bär.
Ja, hon förhindrar, genom lärans fjättring
i gamla stela former, all förbättring,
all fri utveckling av det liv, vars saft
i blomningsåldern sväller, full av kraft.
När snillet snörs i första växten redan,
hur kan det annat än bli krympling sedan?
LANTPRÄSTEN:
Uppfinningsrik är tiden. Nytt var dag
å bane bringas, nytt av alla slag.
Allt ta’r dock icke rot; men allt må prövas,
hur vitt det kan ej tänkas blott, men övas;
och denna prövning gör man ej i hast.
RABULISTEN:
Ett sekel därtill åtgår för er kast.
LANTPRÄSTEN:
Var är den kasten, var det vigda gille,
som någon sann upplysning hindra ville?
Månn’ i det riksstånd eller vid det bord,
där klerk och lekman växla frisint ord?
En lärdomsskola öppen står för alla.
RABULISTEX:
Vad läres där, hvad plä’r man lärdom kalla?
Jo, det som, i sig själv ej mödan värt,
åt Ståndet ger ett sken, att det är lärt.
LANTPRÄSTEN:
Vad? skulle allt det ädla, allt det sköna
från Grekeland och Kom den flit ej löna.
som därpå används? Du, en frihetsman,
de frias storverk ej förakta kan.
Men redan ses vår ungdom sig bemöda
om språk, som leva, såsom om de döda.
Och ej blott tankens lagar, men också
naturens, lär hon sig allt mer förstå.
Förbättringar ha skett och ske än flera.
Blott staten eller folket självt gör mera
att liva och belöna lärarns kall.
RABULISTEX:
Men kyrkan ingen ting uppoffra skal!?
LANTPRÄSTEN:
Vad offer har hon icke gjort?
RABULISTEX:
Ja, tvungen av den store reformatorkungen.
LANTPRÄSTEN:
Ännu i dag, hur klyvs ej hennes bröd!
Vad mängd bland oss, som bärgar sig med nöd!
RABULISTEN:
Men Ståndet sveper, för att icke tappa
sin saffranskringla, tätt om sig sin kappa.
Den blir väl kvar, men mössan inom kort
tör av en bondisk näve nappas bort.
LANTPRÄSTEN:
Man hotar väl; månn’ nian dock röra gitter
det gamla huvud, varpå mössan sitter?
Ett huvud ju behövs för varje kropp.
Se torparsonen, som för Bispen lopp
att öppna grinden, på hans plats uppstiger;
och när han se’n ett Herrans hus inviger,
en herde ställer i församlingen,
vad tröst för hyddans barn, att ock ur den
förtjänst och dygd af lyckan lyftas kunna!
Må folkets vän det ej åt folket unna?
Och att det sker, ej blott av gunst beror,
men av ett val, som på ett värde tror.
RABULISTEN:
Det, tycker du, är något demokratiskt.
Men hierarkiskt och aristokratiskt
är själva ämbetet i alla fall.
Dock över hjorden, som han för i vall,
kan herden, utan kräckla, få ett välde,
som föga efterger det Luther fällde.
Se här ett färskt exempel från ett land.
som bröt sig längese’n ur Påfvens band.
Strauss, den så fyndige som oförskräckte,
vars fria forskning allmän häpnad väckte,
förföljes, det förstås, av andligt nit.
Ett frisinnt Råd i Zurich honom dit
inbjöd att lära. Men den stora hopen,
av presten anförd, icke nöjd med ropen,
mot kättarn höjda, även vapen bar;
och Rådet föll, och Strauss är, där lian var.
LANTPRÄSTEN:
Se där ett korståg, som jag framför alla
i medeltiden ville kristligt kalla.
Ja, mer än det, som lever lagerkröut
i Tassos dikt, mig detta synes skönt.
Om Christus själv, ej om hans grav, var striden.
RABULISTEN:
Du prisar det, som är en fläck i tiden,
en sådan prästerlig obskurantism,
en sådan massans vilda fanatism.
LANTPRÄSTEN:
Ett ädelt folk, som då det ser i fara
sin tro, sin Gud, står upp att dem försvara,
försmäds av er, som överser med all
helvetisk stämpling till en Filips fall.
RABULISTEN:
Rör ej det krutet, fäll ej dit en gnista!
I statsmål, med ett ord, vi ej må tvista.
LANTPRÄSTEN:
Jag hört dig nämnas såsom rabulist.
RABULISTEN:
Så öknamns nu var frihetsvän. Men visst
var jag på gatan med och tog, bland hopen
kring dagens hjälte, del i hurraropen.
Och kanske sprang ett fönsterglas också
För slanten ur min hand. Ja, det var då!
Nu har jag högre mål för bättre pilar:
Satirens båge i min hand ej vilar,
förrän dess ilbud, likt en åskvigg, fällt
från tornets spets den tupp, som där sig ställt.
LANTPRÄSTEN:
Du kan ej tåla denna bild, som säger,
hur kyrkan vakar över det hon äger.
RABULISTEN:
Ja, över det. För övrigt döv och blind,
är han en flöjel blott för maktens vind.
LANTPRÄSTEN:
Från Petri hane, som förkunnar dagen,
och varnar syndarn, är väl bilden tagen.
Men duvan, som kom ned och satte sig
på Frälsarns helga huvud, synes mig
en sinnebild, som bäst det stället prydde
och kyrkans både mål och medel tydde.
RABULISTEN:
En korp, som skönjer längst var åteln är,
och båtar ofärd, borde sitta där.
LANTPRÄSTEN:
Om det är så, du dina pilar måttar,
så är det blott ditt blinda agg, du blottar.
RABULISTEN:
Agg! ja, hvem retas ej av skrymtarns trots?
Blint! då jag ser, att kyrkan, fast hon lär
den Helge Andes fromma verktyg vara
och i hans mun på alla frågor svara,
en skråpuk endast med ett språkrör är
för herrskningslust och penningebegär.
Och denna skråpuk samvetena skrämmer!
Och detta språkrör tänkesätten stämmer!
LANTPRÄSTEN:
Du skjuter allt till Rom de skarpa skott,
förbi vår kyrka, som, i det hon blott
sin Evangeliskt rena lära vårdar,
för ohägn skyddar sina helga gårdar.
Hon blev sitt namn av Protestantisk värd,
i det hon avsvor all den list och närd,
varöver du din klagan för - i vädret.
RABULISTEN:
Så barkat blev dock ej det gamla lädret,
att icke inånga hår där sitta kvar.
Men att du, präst, tar kyrkan i försvar,
är väl naturligt. Dem, som blint förkättra
och sinnen mer förbittra, än förbättra,
med detta stolta nit, som buller gör;
dem endast Ståndet och dess fördel rör:
dem kan du, hoppas jag, dock ej tillhöra.
Ej heller ville jag dig gärna föra
till deras klass, som lägga sig i ro
på mjuka hyendet av kyrkans tro.
och, utan akt på tiden, sorglöst sova.
Men det är synd om sådan tankegåva
som din, att hon skall här, på landet, gömd,
förlorad gå, till bondtrons amma dömd.
Du har ej läst vad nu i Tyskland skrives!
LANTPRÄSTEN:
Jag har dock hört om läran, som där drives;
men jag är kristen.
RABULISTEN:
Men hierarkiskt och aristokratiskt
är själva ämbetet i alla fall.
Dock över hjorden, som han för i vall,
kan herden, utan kräckla, få ett välde,
som föga efterger det Luther fällde.
Se här ett färskt exempel från ett land.
som bröt sig längese’n ur Påfvens band.
Strauss, den så fyndige som oförskräckte,
vars fria forskning allmän häpnad väckte,
förföljes, det förstås, av andligt nit.
Ett frisinnt Råd i Zurich honom dit
inbjöd att lära. Men den stora hopen,
av presten anförd, icke nöjd med ropen,
mot kättarn höjda, även vapen bar;
och Rådet föll, och Strauss är, där lian var.
LANTPRÄSTEN:
Se där ett korståg, som jag framför alla
i medeltiden ville kristligt kalla.
Ja, mer än det, som lever lagerkröut
i Tassos dikt, mig detta synes skönt.
Om Christus själv, ej om hans grav, var striden.
RABULISTEN:
Du prisar det, som är en fläck i tiden,
en sådan prästerlig obskurantism,
en sådan massans vilda fanatism.
LANTPRÄSTEN:
Ett ädelt folk, som då det ser i fara
sin tro, sin Gud, står upp att dem försvara,
försmäds av er, som överser med all
helvetisk stämpling till en Filips fall.
RABULISTEN:
Rör ej det krutet, fäll ej dit en gnista!
I statsmål, med ett ord, vi ej må tvista.
LANTPRÄSTEN:
Jag hört dig nämnas såsom rabulist.
RABULISTEN:
Så öknamns nu var frihetsvän. Men visst
var jag på gatan med och tog, bland hopen
kring dagens hjälte, del i hurraropen.
Och kanske sprang ett fönsterglas också
För slanten ur min hand. Ja, det var då!
Nu har jag högre mål för bättre pilar:
Satirens båge i min hand ej vilar,
förrän dess ilbud, likt en åskvigg, fällt
från tornets spets den tupp, som där sig ställt.
LANTPRÄSTEN:
Du kan ej tåla denna bild, som säger,
hur kyrkan vakar över det hon äger.
RABULISTEN:
Ja, över det. För övrigt döv och blind,
är han en flöjel blott för maktens vind.
LANTPRÄSTEN:
Från Petri hane, som förkunnar dagen,
och varnar syndarn, är väl bilden tagen.
Men duvan, som kom ned och satte sig
på Frälsarns helga huvud, synes mig
en sinnebild, som bäst det stället prydde
och kyrkans både mål och medel tydde.
RABULISTEN:
En korp, som skönjer längst var åteln är,
och båtar ofärd, borde sitta där.
LANTPRÄSTEN:
Om det är så, du dina pilar måttar,
så är det blott ditt blinda agg, du blottar.
RABULISTEN:
Agg! ja, hvem retas ej av skrymtarns trots?
Blint! då jag ser, att kyrkan, fast hon lär
den Helge Andes fromma verktyg vara
och i hans mun på alla frågor svara,
en skråpuk endast med ett språkrör är
för herrskningslust och penningebegär.
Och denna skråpuk samvetena skrämmer!
Och detta språkrör tänkesätten stämmer!
LANTPRÄSTEN:
Du skjuter allt till Rom de skarpa skott,
förbi vår kyrka, som, i det hon blott
sin Evangeliskt rena lära vårdar,
för ohägn skyddar sina helga gårdar.
Hon blev sitt namn av Protestantisk värd,
i det hon avsvor all den list och närd,
varöver du din klagan för - i vädret.
RABULISTEN:
Så barkat blev dock ej det gamla lädret,
att icke inånga hår där sitta kvar.
Men att du, präst, tar kyrkan i försvar,
är väl naturligt. Dem, som blint förkättra
och sinnen mer förbittra, än förbättra,
med detta stolta nit, som buller gör;
dem endast Ståndet och dess fördel rör:
dem kan du, hoppas jag, dock ej tillhöra.
Ej heller ville jag dig gärna föra
till deras klass, som lägga sig i ro
på mjuka hyendet av kyrkans tro.
och, utan akt på tiden, sorglöst sova.
Men det är synd om sådan tankegåva
som din, att hon skall här, på landet, gömd,
förlorad gå, till bondtrons amma dömd.
Du har ej läst vad nu i Tyskland skrives!
LANTPRÄSTEN:
Jag har dock hört om läran, som där drives;
men jag är kristen.
RABULISTEN:
Kristen är ju ock
en Schleiermacher. Honom bör du dock
ej sky att läsa. Se, han står emellan,
som fridens härold, står vid själva källan,
som redan Plato anade: där Gud
sig speglar i det ord, som på hans bud
gick ut och blev förnuftet i naturen.
LANTPRÄSTEN:
Och sedan Kristus av Maria buren?
RABULISTEN:
Hur han, på djupet dykande, förstår
det mänskolikt gudomliga, det får
han själv förklara.
LANTPRÄSTEN:
Namnet synes röja,
att han däröver "gör en vacker slöja."
RABULISTEN:
Se här en annan, som jag tog med mig
med avsikt just att låna den åt dig.
Du kan ej den åtminstone beskylla,
att han beslöjar eller vill förgylla.
LANTPRÄSTEN:
Vad är hans namn?
RABULISTEN:
Wegscheider,
LANTPRÄSTEN:
Jaså! nå!
Han lär väl «skeda bort», kan jag förstå,
allt det gudomligt höga, himmelskt sköna,
som ej förståndet kan med fingret röna,
med cirkel mäta, inom stoftets värld.
Men lika gott. Jag är blott präst, ej lärd.
Jag håller mig till Paulus och Johannes,
och bryr mig ej om Jambres eller Jannes.
som dessas trollstav, hur den svängdes kring,
mot Moses’ stav förmådde ingenting,
så skall ock otron nu, ehur’ beväpnad
med alla tvivlets påfund, se med häpnad,
hur mänsklig vishet, då mot Herrens ord
hon sätter sig, är snart till intet gjord.
RABULISTEN:
Du läste även du, som ung, din Kant;
och nu är du likväl en obskurant.
LANTPRÄSTEN:
För det jag aktar ljuset av den höga
och klara sol, det stora världens öga,
mer än det sken, raketen plötsligt ger,
i det han springer opp och faller ner.
RABULISTEN:
Raketen? Syftar du på själva Hegel?
LANTPRÄSTEN:
Det nya ljus, som ger ur tidens spegel
ett återsken i kyrkan, menar jag.
Om Hegel, som jag hör, nu stiftar lag
i alla vetenskaper, må den döma,
som bröt de många lås, hans vishet gömma.
Dock, fastän trädets rot förborgad är,
kan man ju döma om den frukt, det bär.
Det, som i grund förstör vår kristna lära,
vad sken av djupt förstånd det än må bära,
det skyr jag, måste jag, som kristen, sky.
RABUL1STEN:
Hon blir ju ej förstörd, då hon blir ny.
LANTPRÄSTEN:
Så ny, att hon, ehur’ bekant och vänlig
hon ställer sig, ej mer är igenkännlig,
liksom vår själ (så dagens vishet lär),
från kroppen skild, ej mer densamma är.
Att hon i «alltet» som är Gud, försvinner,
liksom en droppe ner i sjön förrinner:
Det är en gammal, blott förnyad, sats
i det system, som sist förfärdigats;
men hur förlikes den med kristendomen?
Vad är odödligheten, vad är domen,
vad är det nya liv, den nya dag,
vad är jag själv, när jag ej mer är jag?
Märk mellertid, hur på sitt jag de hålla;
därur de både Gud och värld framtrolla:
tills det i svindel går med dem omkring,
och allt, så värld som Gud, blir ingenting!
Så spindeln ur sig själv sin vävnad spinner
och blir, då mygg han däri fångna finner,
en högfärdig tyrann, till dess i hast
hans hela verk förstörs utav en kvast.
RABULISTEN:
Så bitter, fromme präst, och att förkättra
så färdig är ock du! Vill du då fjättra
i oföränderlig enformighet
ej endast vad man tror, men vad man vet?
All djup begrundning vore då fördömlig?
LANTPRÄSTEN:
Nej! sanningen, vars brunn är outtömlig,
i tänkarns ämbar lägger in, var gång
det sänks i djupet till det friska språng,
en pärla av det sanna, sköna, goda;
om dit ock hoppar, jämte den, en groda,
vidunderlig i läten, som i kropp,
hon flyr, när hon i dagen kommer opp.
Men pärlan, som blir kvar, skall alltid skattas
vad hon är värd, och in i guldet fattas,
ibland de andra, i det diadem,
som ej går sönder med vart nytt system.
Filosofin, av intet annat bunden,
än tankens lagar, pröve ytterst grunden
av allt, som är, av allt som vara bör
inom den synkrets, som till henne hör.
Men när, vad Gud oss lärt, hon sig tillägnar,
och Kristi ord vill mästra på hans vägnar,
är det ett brott mot henne själv, så väl
som den, hon både våldför och bestjäl.
Teologin dock värre sig försyndar,
som, med sitt himlaljus ej nöjd, sig skyndar,
så snart en ny filosofi är kläckt,
att efter modet byta om sin dräkt.
Ja, att en fåfäng världsbeundran vinna,
förändrar hon, lik en behagsjuk kvinna,
som blir betagen av en dagens sprätt,
ej blott sitt skick, men ock sitt tänkesätt.
RABULISTEN:
Hon skulle då, ortodoxin till ära,
beständigt samma slitna klädnad bära?
LANTPRÄSTEN:
Må hon en ny ta’ an, blott den är gjord
för henne, av den ull, som är Guds ord.
Naturens vetenskap sitt värde spiller,
då hon försummar rön och aktar griller.
Så den, vars grund är uppenbarelsen,
far vill, så snart hon viker av från den.
RABULISTEN:
Det yttre sinnet forskar ut naturen;
men religionen, ovan henne buren,
uppfordrar tankens flykt.
LANTPRÄSTEN:
Ja, i den sfär,
som trons och kärlekens och hoppets är.
Spekulationen föra må sin fackla
längst ut på djupet, hur hon än må vackla.
Men stanne inom templets helga gård
hon, vilkens kall det är att bära vård
om den av himlen tända altarflamman.
De verka skilda och likväl tillsamman.
Om det sker rätt, så mötas de till slut,
då allt i evig klarhet vecklas ut.
Men redan här bispringa de varandra,
två floder likt, som, fast de skilda vandra,
dock sprida grönskan till varandras strand
och fruktsamt göra ett gemensamt land.
Vad mänsklig ordning röjt, kan sedan bära
den goda säden av en himmelsk lära.
RABULISTEN:
Om jag förstår dig rätt, så viger du
dock till ett par de skilt uppfödda tu.
Men jag är rädd att de förlikas föga.
Ty vaksamt är förnuftets husbond-öga
och skarpt dess klander av den fromma list,
med vilken tron vill smussla bort sin brist.
LANTPRÄSTEN:
Att mellan dem skall knytas en förening,
som gör de tu till ett, är ej min mening.
En fader skänkte åt sin son,
som skulle resa hemifrån,
ett vackert ur, för honom lagom.
Men det i golvet föll en dag;
se’n kom det aldrig mer i lag.
Det blev, som sjuka pläga, dagom.*
(* Journalier: i vilken bemärkelse ordet är nyttjat,
ehuru den i våra ordböcker ännu icke blivit upptagen).
Då sändes honom av hans far
ett nytt, som mer fullkomligt var.
«Behåll dem båda; men dig rätta,
när de gå olikt, efter detta.»
Så fadern bjöd. Men sonen nu,
ej nöjd med denna dyra gåva,
tror blint på mästare, som lova
att göra ett utav de tu.
Att ta dem sönder, går behändigt;
men att de skilda sammanslå,
misslyckas måste ju nödvändigt.
Därvid förstöras bägge två.
Se där en bild, som tydligt säga torde,
hur jag förstår, att man det fatta borde.
Min önskan vore, att teologin
ej lät sig störas av filosofin;
men att hon däremot åt denna unde
att gå sin egen väg, så långt hon kunde.
Dock räds ej tron förnuftets röst. Tvärtom
begär hon på det ord, från himlen kom,
dess prövningsblick. Men att det, som det tycker
de helga blad, det erkänt, sönderrycker
och dem förtyder: skulle hon ej varm
däröver bli av nit, så väl som harm?
RABULISTEN:
Skall då förnuftet fegt sig självt förneka,
för att med helga skuggverk barnsligt leka?
LANTPRÄSTEN:
Vad vet det självt, som ej ett skuggverk är?
Dess egen tankekraft är en mystér.
Skall det ej tro, då det i tvivel stannar,
En högre röst, som vad det tänkt, besannar’,
se, vad förnuftet tänker, men ej mer
än tänka kan, fast det nödvändigt sker,
om Gnd, om dygden, om odödligheten:
Det styrks i tid och rum, i verkligheten,
av det i dem oss givna himlaord.
Det inföll Newton, då han på vår jord
såg ned ifrån sin himmelska begrundning,
att hennes poler sjönko från sin rundning.
Hon själv beviste se’n, då hon blev mätt,
att Newtons snille hade gissat rätt.
Så anar tänkarn vid sin lampa redan
vad dagen, som går upp, förklarar sedan.
En högre värld blir viss för tron, som ser
det helga ord från himlen stiga ner;
ser över dem, som det kring jorden bära,
Guds klarhet stråla, så i verk, som lära;
ser honom själv, som över solars sol,
bland tusen världar, ställt sin allmaktsstol,
på jorden vandra, först igenom öknen,
där Israel förnam hans röst i töcknen,
se’n på den väg, där Sonen, himlaren,
av Faderns härlighet ett återsken,
går fram och bär sitt kors, sin törnekrona,
för att eri fallen värld med Gud försona.
Lik insjön, i vars djup man himlen ser,
där solen själv sin glans så mildrad ter,
att ögat tål den: speglar för oss Skriften
ej blott Guds hand i alla tidens skiften,
men ock hans hjärta, vars barmhärtighet
är lika stor med hans rättfärdighet.
Och vad förnuftet aldrig kan förklara,
hur de förlikas och förenta svara
emot behovet i vart mänskobröst,
att, av sig självt fördömt, dock finna tröst:
det visar oss det kors, där Kristus lider,
där mot all ondskans övermakt han strider
och segrar, då han dör, ett offerlamm,
och bringar evigt liv ur graven fram.
Rättvisan här av kärleken försonas:
den ende Sonen ej av Fadern skonas.
Men Sonen själv, som från sin himmel ner
i stoftet steg, sitt blod till lösen ger;
att vi, av honom frälste, honom like,
(han blev vår broder) måtte i Guds rike
som barn upptagas, vi, som synden bragt,
från Gud bortkomna, under mörkrets makt.
Se där en nådens hemlighet, som ingen
på den av solen mätta jorderingen
kan utrannsaka. - Är det då en dikt?
Så högt, så djupt, så översvinneligt!
Varvid Guds änglar stanna, häpna, rörda,
och undret av hans kärlek tysta vörda;
och dock så fattligt, vad ett barn förstår,
och som så innerst i vårt hjärta går!
Det har en dödlig ej uppdikta kunnat:
det har en allgod vishet oss förunnat,
till tröst mot ångerns kval i liv och död,
till evig frälsning ur vår syndanöd.
Om vi med otro denna nåd förspille,
vad båtar makt och ära, konst och snille,
och dessa under av en flit. som, lärd
av vetenskapen, skapar om vår värld?
Tag denna lära bort: vad står oss åter,
då vi förlora Fadern, som förlåter,
och Sonen, som för oss i himlen ber
och här oss nalkas, här sin frid oss ger;
som vill i all vår sorg och nöd och fara
vår säkre vän, vår trogne herde vara,
som i sin famn det späda lammet bär
och letar upp det får, som vilse är?
RABULISTEN:
Kan barnets bilderbok av mannen aktas?
Vår tid, hur olikt än den må betraktas,
är ingen menlös tid.
LANTPRÄSTEN:
Ack nej! ty värr!
RABULISTEN:
En man, som full av kraft, fast höljd av ärr,
ur striden går att om sitt hus bestyra
och rätta, vad han bröt av ungdomsyra,
är mänskligheten nu; den nämligen,
som nu så kallas, lärd av sanningen
och friheten, att verka «självmedveten».
LANTPRÄSTEN:
Var må den finnas utom kristenheten?
RABULISTEN:
Den vård, som amman åt den späda ger,
behöver ej den myndigvordna mer.
LANTPRÄSTEN:
Se dessa tvenne träd. Se hur det ena
bär blom, bär frukt, bland löv så friska, rena.
En fågel nöjsamt sjunger i dess topp
och flyger se’n i ljusa höjden opp.
Det andras krona nyss på gröna ängen
en prydnad var; men nu med gråa hängen,
av larver spunna, se hur kalt det står!
Med avsky var och en förbi det går.
Den mask, vars härjning, som på ett och annat
bristfälligt löv begyntes, förr ej stannat,
än den förtärt det hela, tvivlet är:
och tron är fågeln -
RABULISTEN:
Som. en vindfläkt bär.
Men även han, vad väg han än må visa
åt tomma molnen, måste ner att spisa.
En vacker röst i kyrkan klingar väl;
dock tror man ej nu mer, att någon själ
kan upp till himlen mässas, mer än ringas.
Och om man dit av den predikan bringas,
som är på Pauli dröm av Luther byggd,
och nekar värdet av all mänsklig dygd,
Det vågar man allt mer i fråga sätta.
LANTPRÄSTEN:
Av missförstånd, som är så lätt att rätta.
RABULISTEN:
Det vissa är, att vad man vanligt hör
i kyrkan ropas ut, mer skada gör
än gagn i staten, som likväl sä myckel
på henne kostar.
LANTPRÄSTEN:
Låt det huvudstycket
om tron, som flyr till nåden, falla bort:
Vad sätter dn i stället?
RABULISTEN:
Jo, en kort,
men grundlig och förnuftig sedolära.
LANTPRÄSTEN:
Vars stränga bud, förnuftet i all ära,
av ingen efterleves, som blott få
uthärda ens att höra och förstå.
Som gjort i Tyskland kyrkorna så tomma.
RABULISTEN:
Är ej moralen religionens blomma?
LANTPRÄSTEN:
En blomma utan frukt, om hon ej, närd
av tron, får liv ifrån en högre värld,
RABULISTEN:
Hur man skall tro, hör man er jämt förklara,
dock lika oklart tycker man det vara:
hur man skall leva, läres ej. Likväl
var detta Kristi läras liv och själ.
Den dygd, han yrkar, styrkt med hans exempel
predikas borde i ett kristligt tempel.
LANTPRÄSTEN:
Det sker ju ock! Men sättom ej det andra
framför det första. Innan man kan vandra
i Frälsarns fotspår, måste man bli fri
från syndens bojor. Därför ställa vi
först lagen fram, ej blott som sederegel,
men som ett Herrans bud och som en spegel,
där syndarn ser sin skuld, till ånger väckt.
Se’n, då han ej för domen blott förskräckt,
men sörjande sin synd, sin onda vilja,
som honom bragt att ifrån Gud sig skilja,
till nåden flyr: det till vår lära hör,
att visa, huru tron rättfärdiggör,
och hur den trogne lever i förening
med Gud, som honom ger till daglig rening
sin Andes kraft, så att hans tro allt mer
i kristlig dygd hans nya liv beter.
RABULISTEN:
Allt detta får man ideligcn höra;
men vilken verkan finner man det göra?
Se våra krogar, våra marknader,
och våra överfulla fängelser.
LANTPRÄSTEN:
Än dessa kamrar, där man sina nätter
i synd förspiller?
RABULISTEN:
Och de kabinetter,
där ränker spinnas just av dem, som gå
andäktigt i Guds hus? Är det ej så?
LANTPRÄSTEN:
Ogräset växer bland den goda säden,
och mask förtär den bästa frukt på träden.
Fri skaptes mänskan och har frihet än,
att tro på Frälsarn eller Frestaren.
Då Kristus själv, så olik de skriftlärde,
det häpna folket "väldeliga" lärde:
hur få av all den mängd, som trängde sig
att honom höra, följde se´n hans stig!
RABULISTEN:
Det var det folk, som, framför andra alla,
av Gud benådat, nu var dömt att falla.
Det måste ju, så var det sagt förut,
just genom sin Messias nå sitt slut.
Men frågan rör oss kristna. Hur bevisa
vi, med vår tids fördärv, den tro vi prisa?
LANTPRÄSTEN:
Det rår väl ej den helga läran för,
som Gud oss givit, som allena gör,
vad ingen samhällsordning, ingen redning
av mänskliga begrepp och ingen ledning
av ungdomsvanor, utan att de få
av henne bistånd, någonsin förmå.
RABULISTEN:
Det vissa är, att sederna ej hålla,
vad läran lovar. Vilken det må vålla,
hon eller kyrkan, eller de som hand
om båda ha: så vittna stad och land,
att brotten bli allt större och allt flera.
Här måste ske, det hjälper icke mera,
en annan rörelse i land och stad,
än den med tomma ord och lösa blad.
Vår tid har vuxit från den gamla läran,
så väl som från den gamla hjälteäran,
i vilka båda kungligheten haft
ett stöd, som snart förlorat all sin kraft.
Omvälvas måste både stat och kyrka.
När folket och förnuftet lärt sin styrka
alltmera känna, stannar hos de tu
all makt till slut, om det ock dröjer nu.
LANTPRÄSTEN:
Gud och allmogen hjälpte Gustaf Wasa,
då riket skakat, söndrat, när att rasa,
av honom frälstes. Guds försyn skall än
i dylik nöd (tillställom icke den!)
hans verk bevara; och sin konung trogen
i farans stund är än i dag allmogen.
Om ock ett sorl av missnöje har gått
igenom landet, mest ett eko blott
av tidens oro, som från andra länder
ger dån till slut också på våra stränder;
så står dock svensk allmoge fast, så väl
vid sin regering, som sin tro.
RABULISTEN:
Likväl
har den begynt att visa sina tänder.
LANTPRÄSTEN:
«Allmogen» säger: alla rikets ständer,
allt folket, allas vilja, allas kraft.
Av ålder ordet denna mening haft.
RABULISTEN:
En hemlig fläkt av demokratisk anda
tycks de lojala korten för dig blanda.
Du åberopar, vad du själv knappt vet:
allmänna viljans suveränitet.
Ditt tal emellertid är ståndet värdigt.
Men när det fria samhället blir färdigt,
behöver det ej präster, mer än kung:
i deras ställe råda press och pung.
LANTPRÄSTEN:
När till en början man det krus försakar,
att prästen jordar lik och viger makar:
då slipper man ock snart, så döpelsen,
som skriftermålet, och allt övrigt se’n.
Skämt eller allvar, må den profetian
få fritt passera här i sakristian.
I kyrkan tiger du: du måste det.
Nu följ mig hem och där din middag ät!
RABULISTEN:
Gott, gott! så slute vi vår strid, vid bordet.
LANTPRÄSTEN:
Nej! här i kyrkan må det sista ordet
bli av mitt hjärta på ditt hjärta lagt.
Ja, vare det, som av en vän blott, sagt!
Vad otro än sig rotat i ditt sinne,
så kan du dock ej plåna ur ditt minne,
att du har syndat. Och att du skall dö,
den tanken, hur du än må den förströ,
så länge du har kraft att livet njuta,
kan du till slut dock icke undanskjuta.
Då finner du, att du behöver nåd.
Men ditt förnuft, som är ditt enda råd,
din högsta lag, snart sagt, den Gud, du dyrkar,
vet ej av nåd; nej, endast rätt det yrkar.
Vad makt, vad vishet finns, som ger dig ro,
om du ej vill på Världsförsonarn tro?
Men märk, att vid det kors, varpå han blödde,
två andra stodo; därav två, som dödde,
den ene frälstes genom bön och bot,
den andras själ blev spilld i hädiskt knot.
Är också detta blott en myt? Besinna,
vem skulle kunnat, vågat slikt uppfinna?
En Herrans vink däri skall även du
bli varse, när du dör, om icke nu.
RABULISTEN:
Se, vi ha kommit, under det du talat,
ur kyrkans stängsel i Guds fria värld.
Jag kunde därför taga ordet nu
och yrka än till slut den samvetsfrihet,
som jag från början av vårt samtal påstått.
Och vartill hör, att var och en kan, trygg
ej blott för kyrkans bann, men ock för trug
av prästens nit, bestämma själv sin tro.
Om någonsin den tanken föll mig in,
att jag behövde mellan Gud och mig
en medlare, och en av kyrkans män
att sörja för min själ, som det plär kallas:
så sökte jag ditt bistånd främst av allas.
LANTPRÄSTEN:
Med Herrens hjälp behöver du ej min.
Men o, att dig den tanken fölle in,
i dag och alla da’r, att du behöver
en hand från höjden, som dig hjälper över,
då du vid svalget står emellan tid
och evighet, och har ej tröst, ej frid!
F M Franzén:
en Schleiermacher. Honom bör du dock
ej sky att läsa. Se, han står emellan,
som fridens härold, står vid själva källan,
som redan Plato anade: där Gud
sig speglar i det ord, som på hans bud
gick ut och blev förnuftet i naturen.
LANTPRÄSTEN:
Och sedan Kristus av Maria buren?
RABULISTEN:
Hur han, på djupet dykande, förstår
det mänskolikt gudomliga, det får
han själv förklara.
LANTPRÄSTEN:
Namnet synes röja,
att han däröver "gör en vacker slöja."
RABULISTEN:
Se här en annan, som jag tog med mig
med avsikt just att låna den åt dig.
Du kan ej den åtminstone beskylla,
att han beslöjar eller vill förgylla.
LANTPRÄSTEN:
Vad är hans namn?
RABULISTEN:
Wegscheider,
LANTPRÄSTEN:
Jaså! nå!
Han lär väl «skeda bort», kan jag förstå,
allt det gudomligt höga, himmelskt sköna,
som ej förståndet kan med fingret röna,
med cirkel mäta, inom stoftets värld.
Men lika gott. Jag är blott präst, ej lärd.
Jag håller mig till Paulus och Johannes,
och bryr mig ej om Jambres eller Jannes.
som dessas trollstav, hur den svängdes kring,
mot Moses’ stav förmådde ingenting,
så skall ock otron nu, ehur’ beväpnad
med alla tvivlets påfund, se med häpnad,
hur mänsklig vishet, då mot Herrens ord
hon sätter sig, är snart till intet gjord.
RABULISTEN:
Du läste även du, som ung, din Kant;
och nu är du likväl en obskurant.
LANTPRÄSTEN:
För det jag aktar ljuset av den höga
och klara sol, det stora världens öga,
mer än det sken, raketen plötsligt ger,
i det han springer opp och faller ner.
RABULISTEN:
Raketen? Syftar du på själva Hegel?
LANTPRÄSTEN:
Det nya ljus, som ger ur tidens spegel
ett återsken i kyrkan, menar jag.
Om Hegel, som jag hör, nu stiftar lag
i alla vetenskaper, må den döma,
som bröt de många lås, hans vishet gömma.
Dock, fastän trädets rot förborgad är,
kan man ju döma om den frukt, det bär.
Det, som i grund förstör vår kristna lära,
vad sken av djupt förstånd det än må bära,
det skyr jag, måste jag, som kristen, sky.
RABUL1STEN:
Hon blir ju ej förstörd, då hon blir ny.
LANTPRÄSTEN:
Så ny, att hon, ehur’ bekant och vänlig
hon ställer sig, ej mer är igenkännlig,
liksom vår själ (så dagens vishet lär),
från kroppen skild, ej mer densamma är.
Att hon i «alltet» som är Gud, försvinner,
liksom en droppe ner i sjön förrinner:
Det är en gammal, blott förnyad, sats
i det system, som sist förfärdigats;
men hur förlikes den med kristendomen?
Vad är odödligheten, vad är domen,
vad är det nya liv, den nya dag,
vad är jag själv, när jag ej mer är jag?
Märk mellertid, hur på sitt jag de hålla;
därur de både Gud och värld framtrolla:
tills det i svindel går med dem omkring,
och allt, så värld som Gud, blir ingenting!
Så spindeln ur sig själv sin vävnad spinner
och blir, då mygg han däri fångna finner,
en högfärdig tyrann, till dess i hast
hans hela verk förstörs utav en kvast.
RABULISTEN:
Så bitter, fromme präst, och att förkättra
så färdig är ock du! Vill du då fjättra
i oföränderlig enformighet
ej endast vad man tror, men vad man vet?
All djup begrundning vore då fördömlig?
LANTPRÄSTEN:
Nej! sanningen, vars brunn är outtömlig,
i tänkarns ämbar lägger in, var gång
det sänks i djupet till det friska språng,
en pärla av det sanna, sköna, goda;
om dit ock hoppar, jämte den, en groda,
vidunderlig i läten, som i kropp,
hon flyr, när hon i dagen kommer opp.
Men pärlan, som blir kvar, skall alltid skattas
vad hon är värd, och in i guldet fattas,
ibland de andra, i det diadem,
som ej går sönder med vart nytt system.
Filosofin, av intet annat bunden,
än tankens lagar, pröve ytterst grunden
av allt, som är, av allt som vara bör
inom den synkrets, som till henne hör.
Men när, vad Gud oss lärt, hon sig tillägnar,
och Kristi ord vill mästra på hans vägnar,
är det ett brott mot henne själv, så väl
som den, hon både våldför och bestjäl.
Teologin dock värre sig försyndar,
som, med sitt himlaljus ej nöjd, sig skyndar,
så snart en ny filosofi är kläckt,
att efter modet byta om sin dräkt.
Ja, att en fåfäng världsbeundran vinna,
förändrar hon, lik en behagsjuk kvinna,
som blir betagen av en dagens sprätt,
ej blott sitt skick, men ock sitt tänkesätt.
RABULISTEN:
Hon skulle då, ortodoxin till ära,
beständigt samma slitna klädnad bära?
LANTPRÄSTEN:
Må hon en ny ta’ an, blott den är gjord
för henne, av den ull, som är Guds ord.
Naturens vetenskap sitt värde spiller,
då hon försummar rön och aktar griller.
Så den, vars grund är uppenbarelsen,
far vill, så snart hon viker av från den.
RABULISTEN:
Det yttre sinnet forskar ut naturen;
men religionen, ovan henne buren,
uppfordrar tankens flykt.
LANTPRÄSTEN:
Ja, i den sfär,
som trons och kärlekens och hoppets är.
Spekulationen föra må sin fackla
längst ut på djupet, hur hon än må vackla.
Men stanne inom templets helga gård
hon, vilkens kall det är att bära vård
om den av himlen tända altarflamman.
De verka skilda och likväl tillsamman.
Om det sker rätt, så mötas de till slut,
då allt i evig klarhet vecklas ut.
Men redan här bispringa de varandra,
två floder likt, som, fast de skilda vandra,
dock sprida grönskan till varandras strand
och fruktsamt göra ett gemensamt land.
Vad mänsklig ordning röjt, kan sedan bära
den goda säden av en himmelsk lära.
RABULISTEN:
Om jag förstår dig rätt, så viger du
dock till ett par de skilt uppfödda tu.
Men jag är rädd att de förlikas föga.
Ty vaksamt är förnuftets husbond-öga
och skarpt dess klander av den fromma list,
med vilken tron vill smussla bort sin brist.
LANTPRÄSTEN:
Att mellan dem skall knytas en förening,
som gör de tu till ett, är ej min mening.
En fader skänkte åt sin son,
som skulle resa hemifrån,
ett vackert ur, för honom lagom.
Men det i golvet föll en dag;
se’n kom det aldrig mer i lag.
Det blev, som sjuka pläga, dagom.*
(* Journalier: i vilken bemärkelse ordet är nyttjat,
ehuru den i våra ordböcker ännu icke blivit upptagen).
Då sändes honom av hans far
ett nytt, som mer fullkomligt var.
«Behåll dem båda; men dig rätta,
när de gå olikt, efter detta.»
Så fadern bjöd. Men sonen nu,
ej nöjd med denna dyra gåva,
tror blint på mästare, som lova
att göra ett utav de tu.
Att ta dem sönder, går behändigt;
men att de skilda sammanslå,
misslyckas måste ju nödvändigt.
Därvid förstöras bägge två.
Se där en bild, som tydligt säga torde,
hur jag förstår, att man det fatta borde.
Min önskan vore, att teologin
ej lät sig störas av filosofin;
men att hon däremot åt denna unde
att gå sin egen väg, så långt hon kunde.
Dock räds ej tron förnuftets röst. Tvärtom
begär hon på det ord, från himlen kom,
dess prövningsblick. Men att det, som det tycker
de helga blad, det erkänt, sönderrycker
och dem förtyder: skulle hon ej varm
däröver bli av nit, så väl som harm?
RABULISTEN:
Skall då förnuftet fegt sig självt förneka,
för att med helga skuggverk barnsligt leka?
LANTPRÄSTEN:
Vad vet det självt, som ej ett skuggverk är?
Dess egen tankekraft är en mystér.
Skall det ej tro, då det i tvivel stannar,
En högre röst, som vad det tänkt, besannar’,
se, vad förnuftet tänker, men ej mer
än tänka kan, fast det nödvändigt sker,
om Gnd, om dygden, om odödligheten:
Det styrks i tid och rum, i verkligheten,
av det i dem oss givna himlaord.
Det inföll Newton, då han på vår jord
såg ned ifrån sin himmelska begrundning,
att hennes poler sjönko från sin rundning.
Hon själv beviste se’n, då hon blev mätt,
att Newtons snille hade gissat rätt.
Så anar tänkarn vid sin lampa redan
vad dagen, som går upp, förklarar sedan.
En högre värld blir viss för tron, som ser
det helga ord från himlen stiga ner;
ser över dem, som det kring jorden bära,
Guds klarhet stråla, så i verk, som lära;
ser honom själv, som över solars sol,
bland tusen världar, ställt sin allmaktsstol,
på jorden vandra, först igenom öknen,
där Israel förnam hans röst i töcknen,
se’n på den väg, där Sonen, himlaren,
av Faderns härlighet ett återsken,
går fram och bär sitt kors, sin törnekrona,
för att eri fallen värld med Gud försona.
Lik insjön, i vars djup man himlen ser,
där solen själv sin glans så mildrad ter,
att ögat tål den: speglar för oss Skriften
ej blott Guds hand i alla tidens skiften,
men ock hans hjärta, vars barmhärtighet
är lika stor med hans rättfärdighet.
Och vad förnuftet aldrig kan förklara,
hur de förlikas och förenta svara
emot behovet i vart mänskobröst,
att, av sig självt fördömt, dock finna tröst:
det visar oss det kors, där Kristus lider,
där mot all ondskans övermakt han strider
och segrar, då han dör, ett offerlamm,
och bringar evigt liv ur graven fram.
Rättvisan här av kärleken försonas:
den ende Sonen ej av Fadern skonas.
Men Sonen själv, som från sin himmel ner
i stoftet steg, sitt blod till lösen ger;
att vi, av honom frälste, honom like,
(han blev vår broder) måtte i Guds rike
som barn upptagas, vi, som synden bragt,
från Gud bortkomna, under mörkrets makt.
Se där en nådens hemlighet, som ingen
på den av solen mätta jorderingen
kan utrannsaka. - Är det då en dikt?
Så högt, så djupt, så översvinneligt!
Varvid Guds änglar stanna, häpna, rörda,
och undret av hans kärlek tysta vörda;
och dock så fattligt, vad ett barn förstår,
och som så innerst i vårt hjärta går!
Det har en dödlig ej uppdikta kunnat:
det har en allgod vishet oss förunnat,
till tröst mot ångerns kval i liv och död,
till evig frälsning ur vår syndanöd.
Om vi med otro denna nåd förspille,
vad båtar makt och ära, konst och snille,
och dessa under av en flit. som, lärd
av vetenskapen, skapar om vår värld?
Tag denna lära bort: vad står oss åter,
då vi förlora Fadern, som förlåter,
och Sonen, som för oss i himlen ber
och här oss nalkas, här sin frid oss ger;
som vill i all vår sorg och nöd och fara
vår säkre vän, vår trogne herde vara,
som i sin famn det späda lammet bär
och letar upp det får, som vilse är?
RABULISTEN:
Kan barnets bilderbok av mannen aktas?
Vår tid, hur olikt än den må betraktas,
är ingen menlös tid.
LANTPRÄSTEN:
Ack nej! ty värr!
RABULISTEN:
En man, som full av kraft, fast höljd av ärr,
ur striden går att om sitt hus bestyra
och rätta, vad han bröt av ungdomsyra,
är mänskligheten nu; den nämligen,
som nu så kallas, lärd av sanningen
och friheten, att verka «självmedveten».
LANTPRÄSTEN:
Var må den finnas utom kristenheten?
RABULISTEN:
Den vård, som amman åt den späda ger,
behöver ej den myndigvordna mer.
LANTPRÄSTEN:
Se dessa tvenne träd. Se hur det ena
bär blom, bär frukt, bland löv så friska, rena.
En fågel nöjsamt sjunger i dess topp
och flyger se’n i ljusa höjden opp.
Det andras krona nyss på gröna ängen
en prydnad var; men nu med gråa hängen,
av larver spunna, se hur kalt det står!
Med avsky var och en förbi det går.
Den mask, vars härjning, som på ett och annat
bristfälligt löv begyntes, förr ej stannat,
än den förtärt det hela, tvivlet är:
och tron är fågeln -
RABULISTEN:
Som. en vindfläkt bär.
Men även han, vad väg han än må visa
åt tomma molnen, måste ner att spisa.
En vacker röst i kyrkan klingar väl;
dock tror man ej nu mer, att någon själ
kan upp till himlen mässas, mer än ringas.
Och om man dit av den predikan bringas,
som är på Pauli dröm av Luther byggd,
och nekar värdet av all mänsklig dygd,
Det vågar man allt mer i fråga sätta.
LANTPRÄSTEN:
Av missförstånd, som är så lätt att rätta.
RABULISTEN:
Det vissa är, att vad man vanligt hör
i kyrkan ropas ut, mer skada gör
än gagn i staten, som likväl sä myckel
på henne kostar.
LANTPRÄSTEN:
Låt det huvudstycket
om tron, som flyr till nåden, falla bort:
Vad sätter dn i stället?
RABULISTEN:
Jo, en kort,
men grundlig och förnuftig sedolära.
LANTPRÄSTEN:
Vars stränga bud, förnuftet i all ära,
av ingen efterleves, som blott få
uthärda ens att höra och förstå.
Som gjort i Tyskland kyrkorna så tomma.
RABULISTEN:
Är ej moralen religionens blomma?
LANTPRÄSTEN:
En blomma utan frukt, om hon ej, närd
av tron, får liv ifrån en högre värld,
RABULISTEN:
Hur man skall tro, hör man er jämt förklara,
dock lika oklart tycker man det vara:
hur man skall leva, läres ej. Likväl
var detta Kristi läras liv och själ.
Den dygd, han yrkar, styrkt med hans exempel
predikas borde i ett kristligt tempel.
LANTPRÄSTEN:
Det sker ju ock! Men sättom ej det andra
framför det första. Innan man kan vandra
i Frälsarns fotspår, måste man bli fri
från syndens bojor. Därför ställa vi
först lagen fram, ej blott som sederegel,
men som ett Herrans bud och som en spegel,
där syndarn ser sin skuld, till ånger väckt.
Se’n, då han ej för domen blott förskräckt,
men sörjande sin synd, sin onda vilja,
som honom bragt att ifrån Gud sig skilja,
till nåden flyr: det till vår lära hör,
att visa, huru tron rättfärdiggör,
och hur den trogne lever i förening
med Gud, som honom ger till daglig rening
sin Andes kraft, så att hans tro allt mer
i kristlig dygd hans nya liv beter.
RABULISTEN:
Allt detta får man ideligcn höra;
men vilken verkan finner man det göra?
Se våra krogar, våra marknader,
och våra överfulla fängelser.
LANTPRÄSTEN:
Än dessa kamrar, där man sina nätter
i synd förspiller?
RABULISTEN:
Och de kabinetter,
där ränker spinnas just av dem, som gå
andäktigt i Guds hus? Är det ej så?
LANTPRÄSTEN:
Ogräset växer bland den goda säden,
och mask förtär den bästa frukt på träden.
Fri skaptes mänskan och har frihet än,
att tro på Frälsarn eller Frestaren.
Då Kristus själv, så olik de skriftlärde,
det häpna folket "väldeliga" lärde:
hur få av all den mängd, som trängde sig
att honom höra, följde se´n hans stig!
RABULISTEN:
Det var det folk, som, framför andra alla,
av Gud benådat, nu var dömt att falla.
Det måste ju, så var det sagt förut,
just genom sin Messias nå sitt slut.
Men frågan rör oss kristna. Hur bevisa
vi, med vår tids fördärv, den tro vi prisa?
LANTPRÄSTEN:
Det rår väl ej den helga läran för,
som Gud oss givit, som allena gör,
vad ingen samhällsordning, ingen redning
av mänskliga begrepp och ingen ledning
av ungdomsvanor, utan att de få
av henne bistånd, någonsin förmå.
RABULISTEN:
Det vissa är, att sederna ej hålla,
vad läran lovar. Vilken det må vålla,
hon eller kyrkan, eller de som hand
om båda ha: så vittna stad och land,
att brotten bli allt större och allt flera.
Här måste ske, det hjälper icke mera,
en annan rörelse i land och stad,
än den med tomma ord och lösa blad.
Vår tid har vuxit från den gamla läran,
så väl som från den gamla hjälteäran,
i vilka båda kungligheten haft
ett stöd, som snart förlorat all sin kraft.
Omvälvas måste både stat och kyrka.
När folket och förnuftet lärt sin styrka
alltmera känna, stannar hos de tu
all makt till slut, om det ock dröjer nu.
LANTPRÄSTEN:
Gud och allmogen hjälpte Gustaf Wasa,
då riket skakat, söndrat, när att rasa,
av honom frälstes. Guds försyn skall än
i dylik nöd (tillställom icke den!)
hans verk bevara; och sin konung trogen
i farans stund är än i dag allmogen.
Om ock ett sorl av missnöje har gått
igenom landet, mest ett eko blott
av tidens oro, som från andra länder
ger dån till slut också på våra stränder;
så står dock svensk allmoge fast, så väl
vid sin regering, som sin tro.
RABULISTEN:
Likväl
har den begynt att visa sina tänder.
LANTPRÄSTEN:
«Allmogen» säger: alla rikets ständer,
allt folket, allas vilja, allas kraft.
Av ålder ordet denna mening haft.
RABULISTEN:
En hemlig fläkt av demokratisk anda
tycks de lojala korten för dig blanda.
Du åberopar, vad du själv knappt vet:
allmänna viljans suveränitet.
Ditt tal emellertid är ståndet värdigt.
Men när det fria samhället blir färdigt,
behöver det ej präster, mer än kung:
i deras ställe råda press och pung.
LANTPRÄSTEN:
När till en början man det krus försakar,
att prästen jordar lik och viger makar:
då slipper man ock snart, så döpelsen,
som skriftermålet, och allt övrigt se’n.
Skämt eller allvar, må den profetian
få fritt passera här i sakristian.
I kyrkan tiger du: du måste det.
Nu följ mig hem och där din middag ät!
RABULISTEN:
Gott, gott! så slute vi vår strid, vid bordet.
LANTPRÄSTEN:
Nej! här i kyrkan må det sista ordet
bli av mitt hjärta på ditt hjärta lagt.
Ja, vare det, som av en vän blott, sagt!
Vad otro än sig rotat i ditt sinne,
så kan du dock ej plåna ur ditt minne,
att du har syndat. Och att du skall dö,
den tanken, hur du än må den förströ,
så länge du har kraft att livet njuta,
kan du till slut dock icke undanskjuta.
Då finner du, att du behöver nåd.
Men ditt förnuft, som är ditt enda råd,
din högsta lag, snart sagt, den Gud, du dyrkar,
vet ej av nåd; nej, endast rätt det yrkar.
Vad makt, vad vishet finns, som ger dig ro,
om du ej vill på Världsförsonarn tro?
Men märk, att vid det kors, varpå han blödde,
två andra stodo; därav två, som dödde,
den ene frälstes genom bön och bot,
den andras själ blev spilld i hädiskt knot.
Är också detta blott en myt? Besinna,
vem skulle kunnat, vågat slikt uppfinna?
En Herrans vink däri skall även du
bli varse, när du dör, om icke nu.
RABULISTEN:
Se, vi ha kommit, under det du talat,
ur kyrkans stängsel i Guds fria värld.
Jag kunde därför taga ordet nu
och yrka än till slut den samvetsfrihet,
som jag från början av vårt samtal påstått.
Och vartill hör, att var och en kan, trygg
ej blott för kyrkans bann, men ock för trug
av prästens nit, bestämma själv sin tro.
Om någonsin den tanken föll mig in,
att jag behövde mellan Gud och mig
en medlare, och en av kyrkans män
att sörja för min själ, som det plär kallas:
så sökte jag ditt bistånd främst av allas.
LANTPRÄSTEN:
Med Herrens hjälp behöver du ej min.
Men o, att dig den tanken fölle in,
i dag och alla da’r, att du behöver
en hand från höjden, som dig hjälper över,
då du vid svalget står emellan tid
och evighet, och har ej tröst, ej frid!
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar