och allting annat krymper och förtorkar.
Pegasen ville jag ju gärna grensla,
men — ve mig arma — jag platt intet orkar.
Jag ville sjunga om den charm, som flödar
från mannen, som förstår att bära kläder,
som obekymrad går mot tusen dödar
och sorgfri genom flärdens salar träder,
ty si, han vet, hur väl hans rock är skuren
och att hans halsduk är en ögonlisa.
Men nej! Jag bliver stum som dumba djuren
och faller ned för att i stumhet prisa.
H Löwenhjelm:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar