Venedig

I.

Här har visst, vekt försjunken i sin dröm,
Naturen suttit trånadsfull och sakta
med hand som darrat utav omsorg öm
en bild uppfunnit att sig själv betrakta.

Här där melodisk vällust tyckes råga
den milda luften, blommar huld gestalt,
och om för skönheten din själ kan låga
skall snart en strålbild bli din tankes allt.

San Marco blånar, tyst lagunen svallar.
I mörknat rum, där dunklen svala dugga,
framvandra stjärnorna; det dämpat klingar.

Då se! ur glänsande arkaders skugga
en gosseskara dansande sig svingar,
trumpet uppsmattrar munter, jubel skallar.


II.

Venedigs skald! Hur måste mer och mer,
allt medan årens längd till åren länkas,
min hjässa, ingen lager värd än, sänkas
för dig i växande beundran ner!

Här när i dunkel stund jag sakta följer
Venedigs folk, som drömmarns frid ej stör,
och mängdens sorl melodiskt mjukt mig för
bland floden som Rialtons trappor sköljer,

jag älskar att dig ana tyst i drömmen,
där svårmodsfullt mot marmorn stödd du dröjer,
livsödenas fullkomning redan när.

Nu står en skald från fjärran trakter här,
som blek förnummit dig - ensam och böjer
sitt huvud tyst och glider ned med strömmen.


III.

Knappt februari har till ända nått
och redan våren allt med glans förtrollar,
på Lidos varma vallar gräset blått
Veronica med fina blommor sållar.

Och åter är en afton ljus och mild.
Framför mig vilande, orörlig glänser
lagunen purpurljus med solen bild;
bakom mig havet klart och utan gränser.

När så jag dröjer timmar att betrakta
all denna festligt klara vårens lek,
då står för sinnet sällsamt, djupt den sakta

erinringen: den bleka kvällens skimmer
den dunkla jorden, trädens tystnad vek.
Och själen trånande sig själv förnimmer.


IV.

Vad för min själ mer djupt än detta andra:
här än i dag, fast tiden allting myllat,
de samma eviga gestalter vandra,
som mästare med glöd odödlig hyllat.

Av vågmusiken emot stranden sjungen
av lena glansen kring lagunen gjuten
den lätta växten tyckes milt omfluten,
dess lemmars veka blomning hult utsprungen.

Dock denna morgon då ett skimmer präktigt
av snö och rosor tyckes sakta bäva
likt skimren som Bebådelsen omsväva,

o Paolo Veronese, har så mäktigt
din sköna ängel bundit mina tankar,
att som i dröm och blind för allt jag vankar.


V Ekelund: