Grottan

Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det, liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.

Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan, hade svårt
att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satte ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret, som han skapat själv.

Det fanns väl större under runt omkring.
All världens stjärnor brunno över honom.
Men Åke hade bara syn för grottan
och för det bleka sken som trängde ut
ur takets hål och knappast räckte till
att lysa upp en fingerbredd omkring sig.
Och som han stod på detta sätt och såg,
förnam han plötsligt något mjukt och luder
vid sina ben, och när han kände efter,
så var det Väja-Hursk, en gammal lapphund.
Han tyckte det var skönt, men sade intet,
och icke heller hunden sade något.

Där stodo de och sågo ljusen brinna,
den stackars lilla bleka julgranslågan,
av mänskohänder tänd i jordenatten.
Hur fjärran voro icke himlens stjärnor,
hur främmande den vita skogens djur!
Här stodo tvenne vänner och kamrater
i vördnad inför mänskogrottans ljus,
en gammal lapphund och en liten dvärg.
De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång,
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan.

B Malmberg: