i slagen sitta duvorna och kuttra,
i frost och mörker alla svaga vackla
och alla ruggiga och frusna huttra.
Men vi är prinsarna till kungastolen,
den gyllne tron som högt i himlen glänser. —
Vår flykt är vilda fåglars flykt mot solen,
vår längtan är, som himlen, utan gränser.
Dock — när de tama krypen höra ljudet
utav vårt jubel kalla de oss skalkar
och hädare och ropa sitt ”förbjudet!”
— det ordet finnes ej för himlens falkar.
Vi äro födda uti vinterlanden
och vi ha mäktiga och starka vingar
och den, vars själ dras hän mot himmelsbranden,
kan icke Gud och icke Satan tvinga.
Men när vi nalkas solen, kan det hända
dess hetta blir för stark — dess ljus förfärligt —
Då falla vi kanhända ner förbrända,
men ropa jublande: ”O, Gud, hur härligt!”
R Jändel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar