Söderfors

Såg du, hur Dalaälven drog
med skum och dån från fjäll och skog?
I havet snart far strömmen ut,
men se, förut
han gör besök på en minut
vid Söderfors.

Två armar sträcker han kring ön,
som brudskön står i klänning grön.
De höga silverstammar då
i vågen blå
sin stolta krona spegla få
vid Söderfors.

Men mera vild blir strömmen nu
och bryter spegeln mitt itu.
Till havs, till havs från brud han far
som pilen snar.
Han har ej tid att stanna kvar
vid Söderfors.

I fradga vit - så är hans sed -
han bullrar, som han vore vred.
Hans täcka barn, de holmar små,
så rädda stå,
när tunga hammarslagen gå
vid Söderfors.

De mörka männen under jord
- Vulkanens jättar högt i nord -
vid härden stå med glödhet kropp,
och sjömäns hopp
blir smitt av hammarns raska lopp
vid Söderfors.

Flyt stolt, flyt glad, du kungaälv,
i djupet snart dig störta själv!
Den blomsterbädd dig blir för trång.
Men flyg, min sång,
och vittna, att jag var en gång
vid Söderfors!

C W Böttiger: