I män av höga sinnen

I män av höga sinnen,
som skämmes att dricka, minnen
att dricken ger största lust.
Förakten den hjärnlösa hopen,
som lever i sorg och pust,
och sök som jag fröjd uti stopen.

Fast om I pengar gömmen,
vi kasta dem ej i strömmen,
vi hälla dem i vår kropp.
Allt mynt görs ju till att förtära.
Dy hämten ett fullt stop opp,
så längi mig benen kunn´ bära.

Lät den som sjuk sig kvälja,
vi vele den dricken välja,
som haver den bästa smak.
Jag älskar mest dubblade drickar,
var glädje står opp i tak,
till dess jag bå´ hickar och nickar.

Trots dem, som det förtryta,
fritt lät dem mig det förvita,
att jag är med dricken dull.
Jag låter ju giljare gilja;
när jag haver fyllt mig full,
kan jag mig från sorgen bäst skilja.

Dy drick var stund och timma,
långt bättr´ är i vin att simma
än lida het kärleks brand.
Släck ut en slik skärseld med kannan
och med ett glas i var hand,
till dess man blir heter om pannan.

Blir jag av dricka döder,
så ber jag alla dricksbröder,
att de min avdödde kropp
när under ett vinfat utsträcka,
om torsten mig väcker opp,
att jag strax densamma må släcka.