Göttingen

Stilla Göttingen, där muser trygga
bo och bygga
bak den lummigt skuggiga bastion!
På de fordna
fästningsvallar, promenader vordna,
lindar stå, en fridens garnison.

Här bor Pallas kungligt; ingen annars;
hennes grannars
hus och hem ej stolt sig torna just.
Inga varor
här till spegelfönster locka skaror
med fåfänglighetens ögonlust.

Men till murar, lågt från marken lyfta,
blickar syfta,
dragna dit av skrift på marmorhäll:
namn, som bäras
högt på ryktets arm, här sett sin äras
ljusa morgon eller lugna kväll.

Göttingen, mot dina gröna vallar
dämpat svallar
fejdens, flärdens sömnlöst yra brus;
djupt inunder
tindrar upp emellan hagtornslunder
studielampan i den lärdes hus.

Då hans blonda dotter rör tangenter,
stå studenter
lyssnande i dunklet utanför:
svärmerier,
Schuberts månskensljuva melodier
ut i doftfull sommarnatt hon strör.

Här, i detta hulda hörn av världen,
mätt av färden
vandrarn stannar, barmen vidgas fri.
Milt förgätna
på en bänk, där lindens skuggor tätna,
tankens bördor, liksom ränselns, bli.

Utan fruktan att hans byggnad ramlar,
drömmen samlar
luftigt virke till en framtidshamn:
där finns Eros,
finns musik och blommor och Homeros,
ro och glömska och en öppen famn.