Hur det pustar, hur det bolmar rök och gnistor på sin stråt!
Ingen vila, ingen vila! Iltågsfart och buller blott!
Ständig flämtning! Jämt som tiden går det undan brått, så brått!
Men följ med, du lilla lärka! Kretsa över vagnar snällt!
Lärka, du med dun på vingen, följ utöver skog och fält!
Var ej rädd för stenkolsröken, som i virvlar drar förbi,
frukta ej, du välljudsrika, visselpipans jämmerskri!
Ty det finnes dock stationer, någon gång står tåget still,
då, du ljuva sångarfågel, skall du slå en livlig drill!
Genom fönstren trötta huvud sträckas efter luft och ljus,
låt dem höra då, o fågel, dina milda toners sus!
- - -
Nu är slut med uppehållet, tåget åter brusar hän,
ångans draperier sväva mjuka över furuträn;
men följ med, du lilla lärka, och vid nästa vilstation
låt de resetrötta höra om igen din vackra ton!
C D af Wirsén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar